Skaderegleringslöften

338 NFT 4/1995 Skaderegleringslöften av jur. kand. Anders Andersson, notarie vid Länsrätten i Stockholms län Uppgörelser En uppgörelse innebär enkelt uttryckt att för- säkringsbolaget och den vars intresse är för- säkrat är överens om skaderegleringen. För- säkringsbolaget och den försäkrade blir i prin- cip avtalsparter i ett uppgörelseavtal. Avtalet kan vara antingen muntligt eller skriftligt. Avtalet kan lämpligen kallas för ett skadereg- leringsavtal och kan ses som ett komplette- rande avtal till försäkringsavtalet. Benäm- ningen på avtalet saknar egentlig betydelse. Avgörande är avtalsinnehållet. Parterna kan ha kommit överens efter förhandlingar, men Artikeln är en förkortad version av författarens examens- arbete i försäkringsrätt. Handledare: professor Bill W. Dufwa, Stockholms universitet. Utväxlade löften i samband med skaderegle- ringen lämnas efter att försäkringsavtalet slu- tits. Vad som försiggår efter ett avtalsslut kan i princip inte påverka avtalets innehåll. Efter- följande omständigheter kan emellertid i vis- sa fall användas för att bevisa vad som avta- lats. Ett löfte om ansvar kan i och för sig ses som en sådan efterföljande omständighet. Men avtalstextens lydelse utgör ett starkare bevis för avtalets innehåll. Lydelsen presumeras nämligen vara avtalsinnehåll. Motbevisning tillåts, men är i praktiken svår. Ett skaderegleringslöfte kan emellertid ha en annan betydelse och därför följer här en redogörelse för bl.a. denna betydelse. Som ett led i denna redogörelse skall inledningsvis uppgörelser diskuteras. Anders Andersson Artikeln vill visa att ett skaderegleringsavtal kan ses som ett komple- ment till försäkringsavtalet, att skaderegleringsavtalet kan leda till villkorsändring- ar av försäkringsavtalet, att ett skaderegleringslöfte kan betraktas som ett anbud respektive en accept till ett skaderegleringsavtal, och slutligen att ett skaderegleringslöfte i vissa fall kan ha betydelse för preskriptionen av en försäkringsfordring. 339 det är också möjligt att de enats utan några förhandlingar. Den försäkrade kan direkt, utan några invändningar ha förklarat sig nöjd med försäkringsbolagets förslag till uppgörelse. En möjlighet är att man inte betraktar ska- deregleringsavtalet som ett kompletterande avtal, utan som ett avtal som ersätter försäk- ringsavtalet vid regleringen av det inträffade försäkringsfallet. Anser man att skaderegle- ringsavtalet ersätter försäkringsavtalet, om det avviker från försäkringsvillkoren, bör man i konsekvensens namn anse att så blir fallet även om skaderegleringsavtalet inte avviker från villkoren. Antingen är skadereglerings- avtalet ett kompletterande avtal eller också är det ett ersättande avtal. En målsättning med varje skadereglering måste vara att parterna kommer överens. Det vore inte tillfredsstäl- lande om parternas enighet om tillämpningen av försäkringsavtalet skulle leda till att för- säkringsavtalet inte blev tilllämpligt. Det lig- ger därför närmare till hands att betrakta skade- regleringsavtalet som ett kompletterande avtal. Ändring av försäkringsavtalet Antingen är en uppgörelse i enlighet med försäkringsavtalet eller också inte. Om upp- görelsen är i enlighet med försäkringsvillko- ren saknar den egentlig betydelse. Det är inte uppgörelsen som gör att den försäkrade skall ha ersättning. Försäkringsbolagets ersättnings- skyldighet grundar sig på principen att för- säkringsavtal och andra avtal skall hållas (pacta sunt servanda). Om uppgörelsen avviker från försäkringsvillkoren blir den dock betydligt mer intressant. Om ett kompletterande skade- regleringsavtal leder till att skaderegleringen inte skall ske i enlighet med villkoren är det rimligt att anse att försäkringsavtalet har änd- rats avseende regleringen av det inträffade försäkringsfallet. Parterna disponerar själva över avtalet och i princip krävs det ett nytt avtal mellan parterna för att ändra innehållet i ett tidigare avtal. Om inte motsatsen uttryck- ligen påtalas kommer ändringen endast att omfatta det aktuella försäkringsfallet. Det är rimligast och kan därmed ses som en typför- utsättning. En typförutsättning fyller ut ett avtal så att ett rimligt avtalsinnehåll uppstår. Ett skaderegleringsavtal som föreskriver en villkorsändring i ett speciellt fall kan rimligen inte avse andra framtida försäkringsfall utan ett uttryckligt påpekande därom. När KFL är tillämplig skulle det vid negativa avvikelser dessutom strida mot tvingande lagstiftning att ändra avseende regleringen av framtida för- säkringsfall (se mer om detta nedan). En fråga som måste besvaras är om skade- regleringsavtalet kan föreskriva en villkors- ändring av försäkringsavtalet, fast parterna endast är medvetna om att de avtalat om en skadereglering, som i praktiken avviker från försäkringsvillkoren. Svaret på den frågan är att det bör vara möjligt. Följden av dessa parters avtal är densamma som vid ett ut- tryckligt avtal om villkorsändring. Deras av- tal gör att skaderegleringen skall ha ett annat innehåll än enligt försäkringsvillkoren och det kan därför rättsligen kvalificeras som ett avtal, som föreskriver villkorsändring av för- säkringsavtalet. Att parterna inte känner till den rättsliga kvalificeringen kan inte vara avgörande när den rättsliga effekten överens- stämmer med vad parterna avtalat om. I princip har det ingen betydelse om ett ytterligare skaderegleringsavtal med ett an- nat innehåll ingås. Ett senare avtal kan emel- lertid, som nämnts, ändra innehållet i ett tidi- gare avtal. Men om det senare skaderegle- ringsavtalet inte strider mot det tidigare är båda fullt ut gällande, utan några ändringar. Om man vill att ett skaderegleringsavtal skall vara slutligt får man föreskriva som villkor att inga ytterligare anspråk medges om inte detta uttryckligen accepteras av båda parter. Vis- serligen kan även detta avtal ändras av ett senare avtal, men det bör inte kunna ske utan en uttrycklig angivelse i det senare skadereg- leringsavtalet. I allmänhet är säkerligen detta 340 inte något problem, när väl försäkringsersätt- ningen är slututbetalad. Därefter ingås sanno- likt sällan nya avtal mellan parterna. Skade- regleringen anses slutförd. Försäkringsavtalet har slutits till förmån för tredje man Om försäkringstagaren och den försäkrade inte är samma person, dvs. om försäkrings- tagaren slutit ett avtal till förmån för tredje man, är inte den försäkrade avtalspart till försäkringsbolaget. Försäkringsavtalet är då ett s.k. tredjemansavtal. Av 57 § 2 st FAL (och av 4 § KFL) framgår indirekt att en försäkrad tredje man äger rätt att förhandla med försäk- ringsbolaget efter att ett försäkringsfall inträf- fat (se mer om denna förhandlingsrätt nedan). Det är en rimlig tolkning att denna förhand- lingsrätt i princip inkluderar en rätt att sluta kompletterande skaderegleringsavtal, även när kompletteringen leder till en villkorsänd- ring av försäkringsavtalet. Särskilt med tanke på att syftet med tredjemansavtal är att ge tredje man en självständig rätt till avtalsinne- hållet. Ett avtal kan inte strida mot tvingande rätt Det bör uppmärksammas att parterna inte med rättslig verkan kan skapa ett avtalsinne- håll som strider mot tvingande rätt. Frågan är om villkorsändringar tillåts under försäkrings- tiden, men efter att ett försäkringsfall inträf- fat. FAL har inga tvingande regler som berör ändring av villkoren under försäkringstiden. I 19 § KFL finns däremot ett tvingande stad- gande, som reglerar försäkringsbolagets möj- ligheter till villkorsändringar under försäk- ringstiden. Villkorsändring tillåts endast i undantagsfall. Trots att stadgandet är tving- ande kan det emellertid inte tillämpas på villkorsändringar i samband med skaderegle- ringen. Stadgandets inskränkning i avtalsfri- heten innebär nämligen endast, i likhet med annan tvingande och konsumentskyddande lagstiftning, att försäkringsavtalet inte i för- väg får innehålla villkor som inskränker den försäkrades rättigheter i framtiden. Försäk- ringsavtalet får, annorlunda uttryckt, inte stri- da mot KFL innan det tillämpas, men när det skall tillämpas är det tillåtet att göra villkor- sändringar som strider mot nämnda lag. Av- sikten med den tvingande lagstiftningen är inte att hindra uppgörelser om t.ex. villkor- sändringar i samband med skaderegleringen. Skaderegleringslöftet avviker från de ursprungliga försäkringsvillkoren Ett från försäkringsvillkoren avvikande skade- regleringslöfte bör kunna ses som ett avtals- löfte till ett kompletterande skadereglerings- avtal, trots att det inte framgår direkt att ska- deregleringslöftet är ett anbud eller en accept. Det är nämligen möjligt att parter ingår avtal utan att de vet om att de gör det. Mängder av sådana avtal ingås. Parterna känner istället till den rättsliga effekten av sitt handlande. Exempel på ett sådant avtal kan uppstå i samband med en vanlig bussresa. En buss- chaufför har en ställningsfullmakt som gör att han har rätt att ingå transportavtal för bussbo- lagets räkning, men säkerligen är varken buss- chauffören eller bussresenären särskilt ofta medvetna om att de vid betalandet och motta- gandet av färdavgiften ingår ett transportav- tal. Bussresenären vet att han får åka med och busschauffören vet att resenären har rätt att åka med. En skadereglerares behörighet att företa rättshandlingar för försäkringsbolagets räkning avgörs normalt också enligt reglerna om ställningsfullmakt. Även skaderegleraren och den försäkrade känner sannolikt till den rättsliga effekten av sina respektive handlan- den: skadereglerarens löfte om ansvar och den försäkrades förklaring att han är nöjd. Om skaderegleraren t.ex. utlovar en viss er- 341 sättning och den försäkrade säger sig vara nöjd med ersättningen vet troligtvis båda par- ter hur ersättningen blir om löftena följs. Genom att de känner till och godtar den rättsliga effekten kan man säga att avtalets innehåll överensstämmer med deras vilja, även fast de inte vet att det är ett skadereglerings- avtal, som de känner till och accepterar. Att viljan är avgörande för hur en avtalsförplik- telse uppkommer överensstämmer med den s.k. viljeteorin. Enligt viljeteorin har viljan en rättsskapande kraft. Ibland kan emellertid avtal ingås fast det strider mot ena partens vilja. I vissa fall kan nämligen uttalanden och uppträdanden som sådana ses som anbud respektive accept, fast den rättshandlande inte inser detta. Enligt den s.k. tillitsteorin är det i sådana fall motpartens befogade tillit som får betydelse. Att tilliten är befogad avgörs efter en objektiv prövning. I åtskilliga fall är det svårt att tala om någon avtalsvilja inriktad på avtalsinnehållet. På motsvarande sätt är det ofta svårt att tala om motpartens tillit avseende avtalsinnehållet. Även om vilja respektive tillit funnits är det svårt att bevisa vad en part verkligen velat och att motparten verkligen fäst den tillit till en förklaring som han senare hävdar. Man försö- ker därför få fram ett objektivt förklarings- innehåll utan hänsyn till parternas subjektiva inställning. Det går inte att helt bortse från parternas subjektiva inställning, men enligt den s.k. förklaringsprincipen är det objektiva förklaringsinnehållet avgörande. Om en skadereglerares löfte och den försäkrades svar enligt en objektiv bedömning överensstäm- mer med varandra har ett avtal ingåtts. Att överensstämmande förklaringar ger upphov till avtal är kärnan i lagmodellen för ingående av avtal, själva avtalsmekanismen. Följaktli- gen är det i princip riktigt att betrakta skade- reglerarens löfte och den försäkrades svar att han är nöjd som avtalslöften, vilka kan ge upphov till ett skaderegleringsavtal. Skaderegleringslöften som avviker från försäkringsvillko- ren har en praktisk betydelse Om man inte anser att ett skaderegleringslöfte som avviker från försäkringsvillkoren kan vara ett anbud respektive en accept, när detta inte uttryckligen anges, saknar ett sådant löfte praktisk betydelse. Ett skaderegleringslöfte som avviker från försäkringsvillkoren kan i och för sig även användas som bevis för att bryta försäkringsavtalstextens presumtion, men eftersom det i praktiken är svårt att bryta denna presumtion är det föga troligt att ett sådant löfte lyckas därmed. Skadereglerings- löftet har dock en praktisk betydelse om det betraktas som ett bindande anbud respektive en bindande accept till ett kompletterande skaderegleringsavtal. Att det förhåller sig på det sättet stöds indirekt av domskälen i NJA 1992 s 782. I rättsfallet hade en skadereglera- re utlovat ett ansvar, som i positiv bemärkelse avvek från försäkringsvillkoren. Löftet var inget uttalat anbud. Skaderegleraren ansågs ha bristande behörighet för sin utfästelse, vilket innebar att löftet inte blev bindande. Motsatsvis följer av detta att om bristande behörighet inte hade förelegat hade löftet blivit bindande och fått en praktisk betydelse eller med andra ord kunnat betraktas som ett bindande anbud om villkorsändring av försäk- ringsavtalet. En skadereglerare kan nämligen i praktiken vara behörig att avge bindande löften (se mer om detta nedan). En logisk konsekvens blir, att även den försäkrades uttalanden eller liknande att han är nöjd med skadereglerarens löfte bör få samma praktis- ka betydelse och vara bindande som accept. Betydelsen av en ny försäkringsavtalslag Enligt förslaget till ny FAL (Ds Ju 1993:39) skall denna ersätta både 1927 års FAL och 1980 års KFL. 342 I 3 kap 5 § och 12 kap 6 § nya FAL regleras ett försäkringsbolags möjligheter till villkors- ändring under försäkringstiden för skadeför- säkringar respektive personförsäkringar. En- ligt 3 kap 5 § tillåts villkorsändringar av en skadeförsäkring under försäkringstiden en- dast i undantagsfall. Vid konsumentförsäk- ringar är reglerna tvingande och vid företags- försäkringar är reglerna dispositiva (1 kap 4 § nya FAL). Förslaget till ny FAL anknyter i väsentliga delar till KFL:s bestämmelser om bl.a. villkorsändringar. En naturlig tolkning av de nya reglerna är följaktligen att försäk- ringsavtalet inte i förväg får innehålla be- stämmelser om villkorsändringar. Däremot bör villkorsändringar avseende konkreta och inträffade försäkringsfall tillåtas i samband med skaderegleringen. I 12 kap 6 § förbjuds förbehåll om att en personförsäkring får ändras ”därför att för- säkringsfall inträffat eller därför att den för- säkrades hälsa har försämrats” under försäk- ringstiden. Det är i förväg uppkomna förbe- håll vid början av en ny premieperiod som förbjuds. Inte heller här är således villkors- ändringar otillåtna i samband med tillämp- ningen av försäkringsavtalet. Slutsatsen är att rättsläget avseende villkors- ändringar i samband med skaderegleringen inte ändras till följd av nya FAL. Ett skadereg- leringslöfte som avviker från försäkringsvill- koren kan även fortsättningsvis betraktas som ett anbud respektive en accept till ett skade- regleringsavtal, som föreskriver villkorsänd- ring av försäkringsavtalet. Ogiltiga skaderegleringslöften Ett skaderegleringsslöfte, som först utgör ett anbud eller en accept och därefter eventuellt är en del av ett kompletterande skaderegle- ringsavtal, är en rättshandling. Rättshand- lingar är ogiltiga om t.ex. något väsentligt avtalsrekvisit saknas. Bristande behörighet innebär att ett väsentligt avtalsrekvisit sak- nas. Skaderegleraren är försäkringsbolagets representant och hans behörighet att företa rättshandlingar för försäkringsbolagets räk- ning avgörs, som tidigare nämnts, normalt enligt reglerna om ställningsfullmakt. Möj- ligheten att företa bindande rättshandlingar för försäkringsbolagets räkning kan emeller- tid inskränkas av den befogenhet som skade- regleraren har. Behörighet och befogenhet kan för alla fullmakter översättas med, att det förstnämnda visar vad den fullmäktige kan göra mot god- troende tredje man och det sistnämnda vad han får göra. Om tredje man är i ond tro och vet att befogenheten har överskridits blir inte den fullmäktiges rättshandling giltig, fast den fullmäktige har hållit sig inom sin behörighet. Skadereglerarens ställning skall enligt lag eller sedvänja medföra behörighet En ställningsfullmakts behörighet är beroen- de av lag eller sedvänja (10 § 2 st AvtL). Om en skadereglerares befogenhet är större än hans behörighet enligt lag eller sedvänja, är fullmakten inte längre en ställningsfullmakt utan en uppdragsfullmakt. Vid uppdragsfull- makter sammanfaller behörighet och befo- genhet. En skadereglerare erhåller inte sin behörig- het med stöd av lag, utan med stöd av sedvän- jan. Det är inget ovanligt med det, eftersom sedvänja i regel har en större praktisk betydel- se än lag som behörighetsgrundande faktor. I motiven beskrivs sedvänjan som gängse skick och bruk och som den allmänna rättsuppfatt- ningen. Det rör sig således inte om lokala bruk, utan det skall vara allmänt spridda upp- fattningar inom en bransch och dylikt. Hand- lingsvanor inom vissa områden kan emeller- tid beaktas, så länge dessa inte framstår som rent provinsiella. Det avgörande är att vanan fått en mer allmän spridning. En sedvänja kan även konstateras av dom- 343 stol efter utredning av branschorganisation eller myndighet. Domstol kan dessutom kon- statera sedvänja utan utredning, t.ex. med utgångspunkt från tredje mans berättigade intryck. Slutligen kan domstol aktivt leda och dirigera den” allmänna rättsuppfattningen”, vilket leder till en sedvänja i enlighet med domstolens uppfattning. Genom att sedvän- jan erkänns som rättsbildande faktor har en betydande flexibilitet uppnåtts. Utveckling- en i vardagliga avtalsförhållanden kan få rätts- lig genomslagskraft utan att lydelsen av 10 § 2 st AvtL behöver ändras. Enligt sedvänjan är en skadereglerare be- hörig att företräda försäkringsbolaget i ska- deregleringen. Det framgår av yttranden, som HD tar fasta på i NJA 1992 s 782, från såväl försäkringsinspektionen (numera finansin- spektionen) som från Sveriges Försäkrings- förbund. Dessutom är det sannolikt en all- mänt spridd rättsuppfattning och tredje mans berättigade intryck att en skadereglerare är behörig att företräda försäkringsbolaget Skaderegleringslöftet måste falla inom behörighetsgränsen Ett skaderegleringslöfte är endast bindande om det faller inom behörighetsgränsen. Ställ- ningsfullmaktens behörighetsomfång har gjorts rörligt, dock med undantag för en del ställningsfullmakter enligt vissa specialreg- ler. I allmänhet växlar emellertid behörig- hetsgränsen med sedvänjans uppfattning om ställningens karaktär, vilket innebär att dom- stolarna har getts ett betydande utrymme, när de i sin rättsskapande verksamhet fastställer olika ställningars behörighetsgränser. Det har tidigare nämnts hur sedvänjan kon- stateras för att avgöra om olika ställningar medför behörighet. När sedvänjan styr behö- righetsomfånget kan den naturligtvis konsta- teras på samma sätt. Motivet för att fastställa sedvänjan kan inte rimligtvis påverka tillvä- gagångssättet för ett fastställande. Den bäran- de principen i rättspraxis är inte helt klar, men den tycks vara att ju högre och mer självstän- dig ställning desto vidsträcktare behörighet. Tyvärr saknas omfattande rättspraxis rörande gränsen för skadereglerares behörighet. I NJA 1992 s 782 behandlas emellertid frågan. I rättsfallet, det s.k. Södertäljemålet, var om- ständigheterna i korthet följande. Brand ut- bröt i en försäkrad hotellbyggnad när försäk- ringsgivarens ansvar, i enlighet med villko- ren, hade upphört. En skadereglerare utlova- de att försäkringsgivaren skulle svara för de skador som hade uppstått och en av delfrågor- na i målet var om skaderegleraren på grund av reglerna om ställningsfullmakt var behörig att binda försäkringsgivaren vid ett sådant ansvar. Skadereglerarens löfte innebar en om- fattande avvikelse från försäkringsvillkoren. HD fann att skaderegleraren hade överskridit sin behörighet. Sedvänjans inställning till ska- dereglerares behörighet fastställdes med hjälp av doktrin och rättspraxis samt med stöd av yttranden från försäkringsinspektionen (nu- mera finansinspektionen) och Sveriges För- säkringsförbund. I den doktrin (Grönfors, Avtalslagen 2 uppl, s 90) och rättspraxis (NJA 1990 s 591) som HD refererar till framkommer att en ställ- ningsfullmakts behörighet i allmänhet endast omfattar schablonartade och flera gånger upp- repade rättshandlingar. Vid ovanliga och mera omfattande rättshandlingar är i stället ett fullmaktsdokument det mest naturliga. Försäkringsinspektionen konstaterar i sitt yttrande den 23 jan 1991, att den inte har en total överblick över den praxis som råder i branschen. Emellertid uppfattar inspektionen som en någorlunda fast sedvänja, att skadereg- lerare är behöriga att binda bolaget i normala skadefall och i frågor som har med själva skaderegleringen att göra. Vidare framhåller inspektionen att skaderegleraren enligt sed- vänja kan tillämpa en generös avtalstillämp- ning (kulans) i frågor som rör smärre avvikel- ser med mindre konsekvenser. När särskilt 344 komplicerade omständigheter råder och när mycket stora ersättningsbelopp är på tal, anser sig inspektionen sakna underlag för att påstå att behörighetsgrundande sedvänja föreligger. I Sveriges Försäkringsförbunds yttrande den 28 sept 1992 framförs, att det endast är det som direkt har att göra med skaderegleringen, som ligger inom en skadereglerares normala behörighet. Försäkringsförbundet påtalar att branschens allmänna uppfattning är, att en skadereglerare är behörig att utlova ansvar när den försäkrade har brutit mot biförpliktel- ser. Skaderegleraren är däremot inte behörig att utlova ansvar, när ett förpliktigande för- säkringsavtal saknas. Enligt Försäkringsför- bundets mening finns inte i branschen någon gemensam uppfattning och därmed inte hel- ler någon sedvänja med innebörden, att ska- deregleraren får vidta så viktiga och betydel- sefulla ändringar av försäkringsavtalet att det kommer att stå i direkt strid med det dittills gällande avtalet. Skadereglerares behörighet att avge bindande löften Följande slutsatser av intresse för denna fram- ställning kan göras av domskälen i NJA 1992 s 782 och de uttalanden som domen bygger på. En skadereglerare är behörig att binda bo- laget vid löften som avviker från försäkrings- villkoren, men avvikelsen får inte vara bety- delsefull eller så omfattande att villkorsänd- ringen står i direkt strid med de ursprungliga försäkringsvillkoren. Dessutom måste avvi- kelsen kunna sägas ingå i en normal skade- reglering. Exempel på bindande skaderegle- ringslöften är löften om att bortse från brutna biförpliktelser vid skaderegleringen. Genom att försäkringsbolaget i ett skadereglering- savtal bortser från den brutna biförpliktelsen har försäkringsavtalet ändrats avseende reg- leringen av det inträffade försäkringsfallet. Om ett försäkringsbolag skulle vilja att dess skadereglerare skall ha en större behö- righet bör skadereglerarna utrustas med full- maktsdokument, vilka anger var behörighets- gränsen går. Det bör emellertid beaktas att även utan ett fullmaktsdokument kan behö- righeten i en framtid utökas. Sedvänjan, som styr behörigheten, är inte statisk. Det är till stor del branschens uppfattning och hand- läggning av skaderegleringen som styr sed- vänjan. Om bolagen aldrig åberopar att behörig- hetsgränsen är överskriden, vid omfattande avvikelser från villkoren, kan gängse skick och bruk förändras. Sedvänjan får med andra ord ett nytt innehåll. Visserligen är ett full- maktsdokument det mest naturliga vid ovan- liga och mera omfattande rättshandlingar, men det kan inte betyda att en ställningsfull- makt aldrig kan accepteras för sådana rätts- handlingar. Dessutom är det svårt att exakt ange, hur omfattande en rättshandling skall vara för att ett fullmaktsdokument skall vara det mest naturliga. En rättshandling kan vara omfattande, men ändå inte mera omfattande. Däremellan finns ett spelrum. Den försäkrade får inte ha insett eller bort inse förekomsten av inskränkande föreskrifter En ställningsfullmäktig skadereglerare kan vara behörig att avge ett visst löfte, men på grund av bolagets inskränkande föreskrifter får han inte göra det. Han saknar befogenhet. Inskränkningar i befogenheten är utan bety- delse gentemot godtroende tredje man, här den försäkrade. Motsatsvis innebär detta, att om den försäkrade är i ond tro angående en skadereglerares överskridna befogenhet blir inte skaderegleringslöftet bindande. Sveriges Försäkringsförbund har i sitt ytt- rande den 28 sept 1992 (i det tidigare refere- rade rättsfallet NJA 1992 s 782) även uttalat sig om skadereglerares befogenhet. Enligt 345 Försäkringsförbundet varierar förhållandena mellan bolagen. Vissa bolag tillåter att skade- reglerarna fattar beslut om mycket höga er- sättningsbelopp, medan andra bolag endast tillåter skadereglerarna att självständigt fatta beslut om relativt låga belopp. När skadereg- leraren endast har befogenhet att besluta om låga ersättningsbelopp brukar definitiva be- slut om högre ersättningsbelopp fattas efter samråd mellan skaderegleraren och någon i mera ledande ställning i bolaget, i första hand skadechefen. Skillnaden i befogenhet har ofta ett samband med försäkringsbolagets storlek. Det finns en klar tendens att de stora bolagen ger skadereglerarna mera långtgående befo- genheter än de små. En skadereglerare kan erhålla en uppdragsfullmakt Följande kommentar beträffande skaderegle- rares befogenhet att företräda försäkringsbo- laget kan göras med anledning av Försäk- ringsförbundets yttrande i NJA s 782. När en skadereglerare tillåts att besluta om mycket höga ersättningsbelopp, kan det innebära att hans befogenhet överskrider den behörighet, som normalt tillkommer en ställningsfull- mäktig skadereglerare. Om en skadereglerare ges befogenhet att överskrida normal behö- righet för skaderegleringen har han också behörighet att göra detta. Han måste därmed anses ha fått en uppdragsfullmakt (se ovan). Följaktligen kan ett bolags interna praxis leda till att det blir bundet av ett mera omfattande skaderegleringslöfte. Vid en mera omfattan- de rättshandling är emellertid ett fullmakts- dokument det mest naturliga. Fullmaktstyperna tolerans- och kombinationsfullmakt Vid en toleransfullmakt har innehavaren av fullmakten tidigare vid upprepade tillfällen överskridit vad han har varit behörig att göra. Huvudmannen har förefallit att tolerera över- skridandet genom att underlåta att aktivt in- gripa för att förhindra ett upprepande. I och med tolererandet blir behörigheten lika om- fattande som de tolererade handlingarna. Vid en kombinationsfullmakt har en kom- bination och samverkan av olika omständig- heter lett till en fullmakt med en viss behörig- het. Var och en för sig hade dessa omständig- heter inte lett till en sådan behörighet. Exem- pel på kombinationsfullmaktsgrundande om- ständigheter har i rättspraxis angetts vara, att huvudmannen betett sig på ett sådant sätt att tredje man fått intrycket att företrädaren varit behörig att binda huvudmannen vid de rätts- handlingar som företrädaren företagit. Om en skadereglerare har erhållit en tole- rans- eller kombinationsfullmakt har sedva- nerekvisitet i ställningsfullmakten ersatts av upprepade handlingar respektive en kombi- nation och samverkan av olika omständighe- ter. Genom att sedvänjan inte styr behörighe- ten, kan behörighetsomfånget vara betydligt mer omfattande än vad som normalt tillkom- mer en ställningsfullmäktig skadereglerare. Även här kan således ett bolags praxis leda till, att det blir bundet av mera omfattande skaderegleringslöften. Ratihabition En skadereglerare som har överskridit sin behörighet binder inte försäkringsbolaget med ett skaderegleringslöfte, men löftet kan ändå bli bindande om försäkringsbolaget i egen- skap av huvudman ratihaberar det. Ratihabition innebär att huvudmannen kom- mer med ett uttryckligt eller tyst godkännan- de i efterhand. Ett tyst godkännande sker genom s.k. konkludent handling, dvs. huvud- mannens beteende och andra omständigheter gör att man kan sluta sig till ett godkännande. Godkännandet ersätter bristen på föregående behörighet, vilket är en skillnad från exem- pelvis toleransfullmakten. När en tolerans- 346 fullmakt föreligger har inte behörigheten till- kommit i efterhand. Behörigheten har funnits redan i rättshandlingsögonblicket. Försäkringstagarens behörighet att företräda försäkrad tredje man i samband med skaderegleringen När en försäkringstagare har försäkrat tredje mans intressen grundar sig den försäkrades rätt på försäkringsavtalet och inte på något rättsförhållande till försäkringstagaren. För- säkringstagaren kan dock i vissa fall ha full- makt att företräda den försäkrade tredje man- nen i skaderegleringen. Fullmaktens behörig- het grundar sig inte på sedvänjan, utan på ett specialstadgande om ställningsfullmakt. Stad- gandet är dispositivt och finns i 57 § 2 st FAL. Det gäller även för konsumentförsäkringar enligt 4 § KFL. Av 3 § 1 st FAL framgår att de regler som är dispositiva enligt FAL inte upphör att vara dispositiva därför att de til- lämpas på en konsumentförsäkring. Enligt 57 § 2 st FAL är försäkringstagaren behörig endast om den försäkrade tredje man- nen inte är namngiven i försäkringsavtalet eller inte bestämt visat eller anmält sin vilja att själv bevaka sin rätt. Av stadgandet framgår indirekt att utgångspunkten är att det är den försäkrade tredje mannen själv som har en förhandlingsrätt och rätt att uppbära försäk- ringsersättning. I 7 kap 6 § nya FAL finns ett motsvarande stadgande till 57 § 2 st FAL. Försäkringstaga- ren har således även fortsättningsvis en lag- stadgad ställningsfullmakt. Stadgandet är i princip tvingande till förmån för försäkrad tredje man både vid företagsförsäkringar och konsumentförsäkringar (1 kap 4 § 2 st nya FAL). Vid företagsförsäkringar är emellertid stadgandet tvingande endast till förmån för tredje man, som har förmånsrätt i fast egen- dom och tomträtt, men är för övrigt disposi- tivt (7 kap 1 § nya FAL). Preskription Enligt huvudregeln i 29 § FAL respektive 39 § KFL är preskriptionstiden tre år. Preskrip- tionstiden utgår inte från fordringens tillkomst. Utgångspunkt är i stället den tidpunkt vid vilken den ersättningsberättigade fick känne- dom om att fordringen kunde göras gällande. Eftersom det i vissa fall kan dröja innan den ersättningsberättigade får kännedom om ford- ringen, finns en yttersta preskriptionstid på tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Kännedom om fordringen kanske den er- sättningsberättigade först får genom att för- säkringsbolagets skadereglerare utlovar an- svar. Om detta skaderegleringslöfte leder till en villkorsändring är det dessutom möjligt att den försäkrades fordran uppstår på grund av ett följande skaderegleringsavtal. Om exem- pelvis försäkringshavaren i en företagsför- säkring har bortsett från en säkerhetsföre- skrift, kan det leda till att ersättning inte skall utgå enligt villkoren. En säkerhetsföreskrift är en biförpliktelse. En skadereglerare är i allmänhet behörig att bortse från brutna biför- pliktelser (se ovan). Om skaderegleraren ut- lovar ansvar, trots den brutna biförpliktelsen, uppstår försäkringshavarens fordran när ett skaderegleringsavtal om villkorsändring har slutits. Enligt både 29 § FAL och 39 § KFL sker preskriptionsavbrott genom att den ersätt- ningsberättigade väcker talan. Vid ett pre- skriptionsavbrott av rätten till försäkringser- sättning börjar en ny preskriptionstid löpa enligt preskriptionslagens regler. Enligt 2 § 1 st PreskL är preskriptionstiden som huvudre- gel tio år och utgångspunkt för denna tid är fordringens tillkomst. Enbart en anmälan till bolaget eller en framställan hos allmänna reklamationsnämnden eller någon av försäk- ringsbranschens nämnder räcker inte för att preskriptionsavbrott skall ske enligt försäk- ringslagarna. Ett preskriptionsavbrott som sker 347 genom att talan väcks förfaller om talan inte fullföljs till avgörande, återtas eller avvisas. Om försäkringsbolaget däremot efter en ska- deanmälan erkänner den försäkrades rätt till försäkringsersättning kan ett sådant erkän- nande ha samma verkan som väckande av talan. Om skaderegleraren erkänner den för- säkrades rätt till ersättning gäller i princip allmänna behörighetsregler. Erkännandet kan ske genom ett skaderegleringslöfte om an- svar. Om en fordran uppstår först på grund av ett kompletterande skaderegleringsavtal, är det rimligt att betrakta detta avtal som ett erkännande. Ett erkännande, som endast utlo- var ansvar men där beloppsfrågan är oklar, är emellertid regelmässigt inte preskriptions- avbrytande. I 39 § 2 st KFL finns en bestämmelse som saknar motsvarighet i FAL. Om den ersätt- ningsberättigade anmäler ett försäkringsfall till bolaget inom preskriptionstiden har han enligt detta stadgande alltid sex månader på sig att väcka talan om försäkringsersättning sedan försäkringsbolaget förklarat sig tagit slutlig ställning i ersättningsfrågan. Det sak- nar då betydelse att preskriptionstiden har löpt ut. Utgångspunkt för sexmånaderstiden är den ersättningsberättigades kännedom om ställningstagandet. Ett slutligt ställnings- tagande om försäkringsersättning är detsam- ma som att erkänna den försäkrades rätt till ersättning. Vid ett slutligt ställningstagande är ersättningsbeloppet inte oklart. Eftersom erkännandet leder till preskriptionsavbrott är det av stor betydelse när det slutliga ställnings- tagandet kommer. Om ställningstagandet kommer innan preskriptionstiden löpt ut bör- jar en ny preskriptionstid enligt preskription- slagen att gälla. Om ställningstagandet kom- mer efter att preskriptionstiden löpt ut får den försäkrade endast en sexmånadersfrist. I förslaget till ny FAL finns samma pre- skriptionsregler som i KFL. I nya FAL finns dessutom en nyhet. Preskriptionsavbrott kan även ske om den försäkrades fordran åbero- pas i ett skiljeförfarande (8 kap 4 § för skade- försäkringar och 17 kap 5 § för personförsäk- ringar). Förkortningar AvtL Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögen- hetsrättens område. Ds Ju Departementserien, Justitiedeparte- mentet. FAL Lag (1927:77) om försäkringsavtal. HD Högsta Domstolen. KFL Konsumentförsäkringslagen (1980:38). NJA Nytt juridiskt arkiv, avd 1. PreskL Preskriptionslagen (1981:130). SOU Statens Offentliga Utredningar. Källförteckning Propositioner 1975/76:81 med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögen- hetsrättens område, m.m. 1976/77:5 med förslag till preskriptions- lag m.m. 1980/81:10 om ändring i kreditupplys- ningslagen (1973:1173) m.m. 1981/82:40 om hemförsäljningslag. Betänkanden Förslag till lag om avtal och andra rättshand- lingar på förmögenhetsrättens område, lag om avbetalningsköp m.m. avg. d 31 jan 1914 av därtill utsedda kommittérade, Stockholm 1914. Ds Ju 1993:39, förslag till ny försäkrings- avtalslag. 348 Offentliga utredningar SOU 1925:21, Förslag till lag om försäk- ringsavtal m.m. avg. d 7 april 1925. Litteratur Adlercreutz, A. Avtalsrätt II, 3 uppl, Lund 1991, Avtal, Lärobok i allmän avtalsrätt, 9 uppl, Lund 1993. Forsström, J. Preskription av fordringar, Kommentar till den nya lagen, Stock- holm 1982. Grönfors, K. Ställningsfullmakt och bulvanskap, Stockholm 1961 Avtalslagen, 2 uppl, Stockholm 1989. Hellner, J. Försäkringsrätt, 2 uppl, Stock- holm 1965. Lindskog, S. Preskription, Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, Stockholm 1990. Nilsson, E./Strömbäck, E. Konsumentför- säkringslagen, Kommentar, lagtext och försäkringspraxis, Stockholm 1984. Ramberg, J. Allmän avtalsrätt, 2 uppl, Stockholm 1989. Tiberg, H. Mellanmansrätt, 7 uppl, Stock- holm 1986, Fordringsrätt, 6 uppl, Stockholm 1988. Rättsfall NJA 1985 s 717. NJA 1990 s 591. NJA 1992 s 782.