Preskription och preklusion av den skadelidandes direktkravsrätt enligt FAL

 

1.Inledning

Den 1 januari 2015 trädde nya preskriptions- och preklusionsregler i försäkringsavtalslagen (2005:104) (FAL) i kraft. Preskription och preklusion av rätten till försäkringsersättning är ämnen som är föremål för ett ständigt intresse hos praktiker, akademiker och studenter och jag är säker på att även de nya reglerna kommer att diskuteras och debatteras. I den här artikeln, som också är publicerad i Bertil Bengtssons festskrift (Jure 2016) ska jag belysa de nya reglerna i 7:4 FAL och 8:20 FAL utifrån ett direktkravsperspektiv. De nya reglerna har ändrats med följd att fristerna för även den skadelidande med en direktkravsrätt kommer att beräknas på ett annat sätt än tidigare. Vidare har en ny regel införts i 8:20 som innebär att man vid preklusion skiljer mellan frivillig och obligatorisk ansvarsförsäkring. 

 

2.Nya preskriptions- och preklusionsregler

Enligt den tidigare preskriptionsregeln i 7:4 FAL preskriberas rätten till försäkringsersättning tre år efter det att den som vill göra anspråk på ersättningen fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i vart fall tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Kännedomskravet ställde till problem vid alla typer av försäkring och HD avgjorde i slutet på 1990-talet och i början på 2000-talet en rad mål där innebörden av kännedomsrekvisitet preciserades.[1] Vid ansvarsförsäkring ställer ett kännedomsrekvisit till ett särskilt problem. Försäkrat intresse vid ansvarsförsäkring är ett skadeståndsansvar. Ett skadeståndsansvar uppstår inte vid ett givet tillfälle utan utvecklas över tiden. Ur det perspektivet, när har en försäkrad ”kännedom om att ett anspråk kan göras gällande”, och när kan ett anspråk ”tidigast göras gällande”? I rättspraxis har den treåriga preskriptionsfristen tidigast ansetts börja löpa när skadeståndsanspråket riktades mot den försäkrade.[2] Först vid den tidpunkten kan den försäkrade anses ha kännedom om att ett krav kan göras gällande. Samma tidpunkt har ansetts utgöra den när anspråket tidigast kan göras gällande.[3] Vid ansvarsförsäkring började alltså den treåriga och den tioåriga fristen att löpa samtidigt.

Preklusionsreglerna finns i 8:20 FAL. Enligt den tidigare lydelsen kunde bolaget skriftligen förelägga den försäkrade att väcka talan inom en frist som inte fick vara kortare än sex månader från det att den försäkrade fick del av föreläggandet (8:20 1 stycket FAL). Bolaget kunde vidare i försäkringsavtalet stadga att den som gör gällande anspråk på ersättning måste anmäla detta inom en viss tid som inte fick understiga sex månader efter det att denne fick kännedom om sin fordran (8:20 2 stycket FAL).

Här kan nämnas att 7:4 FAL hade en likalydande motsvarighet i 1980 års konsumentförsäkringslag (1980:38). 8:20 FAL hade motsvarande regler i 30 § 1927 års försäkringsavtalslag (GFAL). Man gjorde ingen översyn av bestämmelserna när FAL reformerades. Dels hade man inte något tillräckligt underlag för en sådan reform, dels hade rättsläget genom de ovan nämnda avgörandena från Högsta domstolen klarnat avseende kännedomsrekvisitets innebörd. Regeringen valde därför att i den nya försäkringsavtalslagen införa en preskriptionsbestämmelse enligt 1980 års modell. Man öppnade dock redan då upp för att göra en översyn av preskriptionsbestämmelserna.[4]

 

2.1.Departementspromemorian

Ett arbete med en sådan översyn inleddes redan några år efter det att FAL trätt i kraft. 2010 gavs Bertil Bengtsson i uppdrag att se över reglerna om preskription av rätten till försäkringsersättning. Promemorian, Ds 2011:10, överlämnades till justitiedepartementet senare samma år.

Promemorian innehåller förslag på ändrade preskriptionsregler. Enlig förslaget ska den som gör gällande rätt till försäkringsersättning (eller annat försäkringsskydd) väcka talan mot bolaget inom tio år från försäkringsfallet. Preskriptionstiden förlängs alltså, och utgångspunkten för fristens beräknande ska i stället vara ett förhållande som utan svårigheter går att objektivt konstatera, vilket är försäkringsfallet. Bakgrunden till den ändrade preskriptionsbestämmelsen är ett behov av tydligare och mera ändamålsenliga regler på området.

I promemorian föreslås bestämmelsen även innehålla en regel om preklusion: ”Vid annan försäkring än ansvarsförsäkring får försäkringsbolaget i en särskild skriftlig handling förelägga den försäkrade att väcka talan inom en kortare tid än som anges i första stycket, dock inte mindre än ett år från det att denne har fått del av föreläggandet”. Tanken med den föreslagna regeln är att införa en motsvarighet till 8:20 FAL också för konsumentförsäkring, med undantag för ansvarsförsäkring.[5] I promemorian finns även ett förslag på en ändring av regeln om anmälan av ersättningsanspråk i 8:20 FAL. Förslaget är att tidsfristen för att anmäla anspråk till försäkringsgivaren utsträcks till ett år från det att försäkringsfallet inträffat. Förslaget innehåller också en särskild regel om anmälan av ersättningsanspråk i en direktkravssituation.

2.2.Nya preskriptionsregler

Den 1 januari 2015 trädde nya preskriptionsregler i FAL i kraft. Reglerna fick en delvis annan utformning än vad som följde av promemorians förslag. 7:4 FAL stadgar att den som vill ha försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd måste väcka talan inom tio år från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till sådant skydd inträdde. Tioårsfristen som föreslås i promemorian behålls alltså medan utgångspunkten för fristens beräknande är en annan. I stället för ”försäkringsfallet” är det ”det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till sådant skydd” som utgör utgångspunkten.

Avsikten med formuleringen är att tydligare knyta fristens utgångspunkt till formuleringarna i försäkringsavtalet.[6] Vid vissa försäkringsformer, som t.ex. ansvarsförsäkring, har den försäkrade andra anspråk på bolaget än rena penningprestationer, som t.ex. att bolaget ska förhandla med den skadelidande. Preskriptionsfristerna för dessa olika anspråk kommer med andra ord att börja löpa vid olika tidpunkter. Fristens utgångspunkt kommer antagligen att vålla en hel del debatt gällande olika slags försäkringsformer. När det gäller just ansvarsförsäkringsformen ges viss vägledning i motiven. I propositionen uttalas om ansvarsförsäkring att ”avgörande för preskriptionstiden för den försäkrades anspråk mot försäkringsbolaget torde i stället vara när den skadelidande framställer ett krav mot den försäkrade.”[7] Av motiven framgår emellertid inte om det endast är anspråket på ersättning som beräknas på det sättet och inte t.ex. anspråk på andra presationer, som t.ex. att bolaget ska utreda skadehändelsen eller förhandla med den skadelidande.

2.3.Nya preklusionsregler

Rent allmänt avses med preklusion att borgenären åläggs att göra sitt anspråk gällande inom en av gäldenären utsatt frist. För att det ska vara fråga om preklusion ska det egentligen vara fråga om en offentligen kungjord frist eller offentligt kallelseförfarande. I försäkringsrättsliga sammanhang har begreppet kommit att innefatta två regler, bägge i 8:20 FAL; enligt den första regeln kan försäkringsbolaget skriftligen förelägga den försäkrade att väcka talan inom en viss tid. Enligt den andra regeln får i försäkringsavtalet föreskrivas att den som gör gällande ersättning måste anmäla anspråket inom viss tid. Det är alltså fråga om två olika slags förpliktelser där fristerna bestäms på olika sätt och om man ska vara noga är det bara den första regeln som är en egentlig preklusionsregel. I den fortsatta framställningen kommer jag därför att skilja på preklusion och anmälan av ersättningsanspråk.[8]

Departementspromemorians förslag om att införa en preklusionsregel också vid konsumentförsäkring överlevde inte i propositionen, eftersom den ansågs försvaga konsumentskyddet allt för mycket.[9] Preklusionsfristen förlängdes emellertid i den nya regeln. Enligt 8:20 2 stycket FAL får försäkringsbolaget skriftligen förelägga den försäkrade att väcka talan inom tid som inte får vara kortare än ett år från det att den försäkrade har fått del av föreläggandet. Även anmälningsfristen förlängdes. Enligt 8:20 3 stycket FAL får i försäkringsavtalet föreskrivas att den som gör gällande anspråk ska anmäla anspråket inom en frist som inte får vara kortare än ett år från tidpunkten när det förhållande som enligt avtalet berättigar till försäkringsskydd inträdde. 8:20 4 stycket FAL  innehåller en regel om vad som ska gälla i en direktkravssituation. Jag återkommer till den regeln nedan.  

 

3.Direktkravet

Huvudregeln i svensk rätt är att en skadelidande inte kan vända sig direkt till ansvarsförsäkringsgivaren med sitt skadeståndsanspråk. Enligt 9:7 1 stycket FAL har den skadelidande en direktkravsrätt i fyra undantagsfall:

1. Vid obligatorisk ansvarsförsäkring (9:7 1 stycket 1 FAL),

2. När konkurs bestlutats eller offentligt ackord har fastställts (9:7 1 stycket 2 FAL),

3. När den försäkrade är en juridisk person som upplösts (9:7 1 stycket 3 FAL), samt

4. När försäkringsbolaget har en subsidiär ersättningsskyldighet enligt 4:9 FAL.

I dessa fall kan den skadelidande vända sig direkt till försäkringsbolaget med sitt anspråk på försäkringsersättning utan att först kräva skadevållaren på skadestånd. Nästa fråga är vilken rätt den skadelidande har emot försäkringsbolaget. Vilka invändningar som bolaget har mot den försäkrade kan försäkringsbolaget åberopa också mot den skadelidande med en direktkravsrätt? Med andra ord; Har den skadelidande samma rätt mot försäkringsbolaget som den försäkrade har, dvs. är den skadelidandes rätt accessorisk med den försäkrades rätt? Eller har den skadelidande i vissa fall en annan rätt mot försäkringsbolaget än vad den försäkrade skulle ha, dvs. är den skadelidandes direktkravsrätt självständig i förhållande till den försäkrades rätt?

3.1.Lagstiftningstekniken 

Att den skadelidande har en direktkravsrätt mot ansvarsförsäkringsbolaget i vissa situationer är inget nytt i svensk rätt. Även enligt GFAL hade den skadelidande en direktkravsrätt mot ansvarsförsäkringsgivaren vid den försäkrades konkurs. Direktkravsrätten enligt 95 § 3 stycket GFAL byggde på en överlåtelsemekanism: vid den försäkrades konkurs hade den skadelidande rätt att få rätten till försäkringsersättning överlåten på sig. Direktkravet följde sålunda allmänna fordringsrättsliga principer, och enligt 27 § skuldebrevslagen (1936:81) har förvärvaren av en fordran aldrig bättre rätt än vad överlåtaren hade. Direktkravsrätten enligt GFAL var sålunda alltid accessorisk med den försäkrades rätt med följd att försäkringsgivaren kunde åberopa samtliga invändningar som fanns mot den försäkrade även mot den skadelidande med en direktkravsrätt.[10] 

Direktkravsrätten i FAL bygger inte på en överlåtelsemekanism. 9:7 FAL stadgar att vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet. Under vissa förutsättningar uppstår alltså en ”automatisk” direktkravsrätt för den skadelidande mot bolaget, utan ett mellanliggande överlåtelsemoment.[11] Det innebär att de skuldebrevsrättsliga principerna om cession inte är tillämpliga vid en direktkravsrätt som grundas på 9:7 FAL.

Vad gäller då allmänt beträffande invändningarna i en direktkravssituation? Enligt 9:7 1 stycket FAL har den skadelidande en rätt till ersättning ”enligt försäkringsavtalet”. I bestämmelsen stadgas alltså en utgångspunkt som innebär att försäkringsgivaren kan åberopa de invändningar som finns mot den försäkrade/försäkringstagaren också mot den skadelidande. Direktkravsrätten är som utgångspunkt accessorisk med den försäkrades rätt. Det räcker emellertid inte med att tillämpa själva direktkravsbestämmelsen för att fastställa om den skadelidande har en med den försäkrade accessorisk rätt eller en självständig mot försäkringsbolaget. För att få svar på den frågan måste varje bestämmelse som reglerar försäkringsbolagets invändningar mot den försäkrade analyseras var för sig.  Sålunda har den skadelidande en självständig rätt t.ex. vid den försäkrades framkallande av försäkringsfall (4:5 FAL jämfört med 4:9 FAL), den försäkrades brott mot säkerhetsföreskrifter (4:6 FAL jämfört med 4:9 FAL) samt den försäkrades försummelser att iaktta räddningsplikten (4:7 FAL jämfört med 4:9 FAL).

3.2.Preskription och preklusion före lagändringen

När det gäller preskription och preklusion i ett direktkravssammanhang framgår inte helt tydligt av FAL vad som ska gälla. 7:4 FAL omfattar inte uttryckligen ”den skadelidande” utan i stället ”den som begär ersättning”. Enligt den tidigare lydelsen räknades fristerna från tidpunkten när ”den som begär ersättning” hade kännedom om vissa förhållanden.  Bengtssons uppfattning är att rättsläget visserligen är oklart men att det torde vara den skadelidandes kännedom som måste vara avgörande.[12] Jag delar den uppfattningen. Formuleringen ”den som begär ersättning” innefattar också den skadelidande med en direktkravsrätt med följd att reglerna måste innebära en självständig rätt för den skadelidande i detta avseende. Enligt den tidigare regeln är det alltså, enligt min uppfattning, tidpunkten när den skadelidande får kännedom om att anspråket kan göras gällande som utgör utgångspunkt för preskriptionsfristen.

När är det då? Eftersom kännedomen ska avse en fordran kan det i vart fall inte vara tidigare än när direktkravsrätten inträder. Före den tidpunkten kan den skadelidande över huvud taget inte ha något anspråk mot försäkringsgivaren. Man måste här alltså skilja på de olika direktkravsgrunderna. Vid obligatorisk ansvarsförsäkring inträder den skadelidandes direktkravsrätt enligt 9:7 1 stycket 1 FAL redan vid skadehändelsen. När den skadelidande har kännedom om att anspråket kan göras gällande mot försäkringsgivaren blir då en bevisfråga. När det gäller de övriga direktkravsgrunderna i 9:7 1 stycket FAL kan direktkravet tidigast inträda vid tidpunkten när konkurs beslutats, offentligt ackord fastställts eller när den juridiska personen upplösts. När den skadelidande har kännedom om sin fordran blir en bevisfråga. Vad som gäller vid den skadelidandes direktkravsrätt enligt 9:7 andra stycket FAL, dvs. vid försäkringsgivarens subsidiära ansvar är klurigt. Direktkravsrätten inträder när bolaget har fastställt att skadan har orsakats på ett visst sätt, samt att den försäkrade är på obestånd. Tidigare än så kan inte preskriptionsfristen för den skadelidande att börja löpa.

Motsvarande systematik finns i 8:20 FAL gällande anmälan av ersättningsanspråk. Bestämmelsen omfattar ”den som begär ersättning”. Inte heller här ger motiven någon vägledning i frågan men som jag ser det måste bestämmelsen innebära att en självständig frist börjar löpa när den skadelidande med direktkravsrätt fick kännedom om sin fordran, eftersom denne kan inkluderas i formuleringen ”den som begär ersättning”.[13] Även här fanns tidigare ett kännedomsrekvisit. Inte heller enligt denna bestämmelse kan den skadelidande anses ha kännedom om sin fordran vid en tidigare tidpunkt än när direktkravsrätten inträdde.

3.3.Nya preskriptionsregeln

Den nya preskriptionsregeln träffar liksom den tidigare formuleringen ”den som vill ha försäkringsersättning” (eller annat försäkringsskydd). Den nya preskriptionsregeln har endast en frist på tio år räknat från ”tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till sådant skydd”. Av motiven framgår att vid ansvarsförsäkring är utgångspunkten att det är tidpunkten när skadeståndsanspråket riktades mot den försäkrade som avses.

Men vad gäller för den skadelidandes direktkravsrätt? Ja, det beror på vilken grund direktkravsrätten har. Om den skadelidande har en direktkravsrätt på grund av 9:7 1 stycket 1 FAL, dvs. vid obligatorisk ansvarsförsäkring, anges i motiven att fristen ska börja räknas från och med att han eller hon har ett anspråk mot försäkringsbolaget, oavsett om det har framställts mot den försäkrade. Det betyder att fristen börjar att löpa vid skadehändelsen.    

Motiven tar vidare ställning till frågan när det gäller direktkravsrätt på grund av 9:7 1 stycket 2 FAL, dvs. vid konkurs; preskriptionsfristen bör i detta fall räknas från det att denne framställde sitt ursprungliga krav mot den försäkrade. Motiven anger att ”den skadelidande kan i praktiken sägas ha övertagit den försäkrades rätt till ersättning i dessa fall och bör inte komma i vare sig bättre eller sämre sits än den försäkrade”.[14]  Samma sak torde gälla när den skadelidande har en direktkravsrätt på grund av att offentligt ackord har fastställt.[15] Den tidpunkten är objektivt fastställbar vilket innebär att samma frist löper för både den försäkrade och för den skadelidande. Rent tekniskt kan man sålunda säga att den skadelidande har en självständig rätt till försäkringsersättning i detta avseende, men eftersom tidpunkten är den samma för den skadelidande som för den försäkrade kommer parallella identiska frister att löpa för kraven. Direktkravets karaktär har med andra ord inte påverkats i och med den nya regeln, men den praktiska effekten är att samma frist löper för den skadelidande och den försäkrade.

Den regel som följer av motivuttalandet är inte så tokig. Däremot är motivuttalandet ologisk. Att den skadelidande skulle överta den försäkrades rätt bygger på en cessionstanke hämtat från GFAL som ju inte längre finns i FAL. Ett argument emot en sådan regel skulle kunna vara att den skadelidandes direktkravsrätt i de allra flesta fall grundas på lagreglering och inte på något förhållande enligt försäkringsavtalet (det finns dock enstaka fall där direktkravsrätten bygger på villkor i försäkringsavtal, se NJA 2009 s. 355). Själva direktkravsrätten grundas alltså (nästan) aldrig på något ”förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till skydd”. Ett argument för en sådan regel är att den ligger i linje med huvudregeln i 9:7; nämligen att den skadelidande har rätt till ersättning enligt försäkringsavtalet. För att en försäkringsgivare över huvud taget ska kunna bli ersättningsskyldig (mot den försäkrade eller mot den skadelidande) förutsätts att den skadelidande har framställt ett anspråk mot den försäkrade. Om inget anspråk framställs mot den försäkrade finns det ingen som är berättigad till något försäkringsskydd.

Motiven tar inte ställning till vad som ska gälla när direktkravsrätten enligt 9:7 1 stycket 3 FAL beror på att den försäkrade är en juridisk person som är upplöst. Bengtsson diskuterar situationen och menar att om den skadelidande har hunnit framställa kravet mot den juridiska person bör kravet också i detta fall vara utgångspunkten för fristen. Annars bör fristen räknas från tidpunkten från upplösningen.[16]

Motiven tar inte heller ställning till vad som ska gälla vid direktkrav enligt 9:7 andra stycket, dvs. när försäkringsbolaget har ett subsidiärt ansvar mot den skadelidande. Eftersom även en sådan direktkravsrätt förutsätter obestånd hos den försäkrade ligger det nära till hands att i dessa fall räkna fristen på samma sätt som de övriga insolvensfallen, dvs. från och med tidpunkten kravet framställdes mot den försäkrade. Även i en sådan direktkravssituation kommer alltså parallella frister att löpa för den försäkrade och för den skadelidande.

Ur ett direktkravsperspektiv är den nya regeln bättre än den gamla, eftersom man bara ska hålla ordning på en frist som dessutom är 10 år. Det är dock bara när direktkravsrätten inträder på grund av den försäkrades obestånd (som i praktiken i och för sig är det allra viktigaste fallet) som den försäkrades frist och den skadelidandes frist smälter samman. I de övriga fallen beräknas den försäkrades frist på ett sätt (dvs. från tidpunkten när kravet framställdes av den skadelidande) och den skadelidandes frist på ett annat sätt (dvs. från själva skadehändelsen eller från tidpunkten den juridiska personen upplöstes). En lite märklig effekt av den nya regleringen är att fristen vid obligatorisk ansvarsförsäkring börjar löpa tidigare än fristen vid frivillig ansvarsförsäkring. Ett krav på ersättning ur obligatorisk försäkring preskriberas sålunda tidigare en ett krav på ersättning ur frivillig ansvarsförsäkring. Den skadelidandes direktkrav på ersättning ur obligatorisk försäkring preskriberas dessutom tidigare än den försäkrades krav på (samma) ersättning. Rent systematiskt är det en lite märklig ordning, men eftersom fristen är 10 år torde regeln inte ställa till med några stora praktiska problem.

Ur ett ansvarsförsäkringsperspektiv kan man vidare tänka sig vissa tillämpningsproblem av mer allmän karaktär. Ett sådant problem är när ett skadeståndsanspråk skall anses vara framställt mot den försäkrade. Problematiken känns igen från en annan kontext, nämligen från försäkringstäckningsprinciperna. En vanlig täckningsprincip vid ansvarsförsäkring är principen om claims made. Principen innebär att ansvarsförsäkringen täcker anspråk som framställs mot den försäkrade inom försäkringstiden. Principen aktualiserar många frågor; hur kravet ska framställas, till vem kravet ska framställas, och av vem. Den mest centrala frågan är emellertid hur preciserat ett meddelande från den skadelidande till den försäkrade ska vara för att ”kvalificera” som ett framställt skadeståndsanspråk.[17] Räcker det med att den skadelidande meddelar den försäkrade att en skada har inträffat och att ett preciserat skadeståndskrav kommer att framställas? Eller krävs att den skadelidande preciserar ett belopp? Jag gissar att vi kan se fram emot intressanta domstolsavgöranden i denna fråga, men rent allmänt kan sägas att det kommer att bli en avvägningsfråga. Varje antydan om att anspråk kan komma att framställas kan inte utgöra en framställan om skadeståndsanspråk i FALs mening. Det kan dock inte vara rimligt att ställa alltför höga krav på meddelandet eftersom de skadeståndsrättsliga bedömningarna ofta är komplicerade.  

Det finns vidare ett visst trasselpotential i den nya regleringen. När det gäller t.ex. claims made-försäkring är det möjligt att i försäkringsvillkoren precisera vad som fordras av ett meddelande för att ett skadeståndskrav ska anses vara framställt i villkorens mening. Dessa villkorskrav kan mycket väl avvika ifrån vad som kommer att fordras för att preskriptionsfristen enligt de tvingande reglerna i FAL börjar löpa.

Ytterligare en effekt av de nya reglerna är att skadeståndspreskriptionen inträder före försäkringspreskriptionen. Ett skadestånd preskriberas enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) 10 år efter fordringens tillkomst, vilket anses vara tidpunkten för den skadegörande handlingen.

De kommenterade svårigheterna med framställda krav och skadeståndspreskription är emellertid inte lagstiftarens fel. Bengtssons förslag i departementspromemorian utgick ifrån att fristerna skulle börja löpa vid ”försäkringsfallet”. Vid ansvarsförsäkring anses försäkringsfallet allmänt sett inträffa när anspråket framställs mot den försäkrade, så en sådan formulering hade lett till samma slags problematik som den som följer av de nya reglerna. När det gäller skadeståndspreskriptionen låg problematiken utanför det aktuella lagstiftningsärendet.

3.4.Nya preklusionsregler 

Preklusionsbestämmelsen fick huvudsakligen samma innehåll efter lagändringen som den hade tidigare. Några justeringar gjordes. Dels har bestämmelsen fått ett separat stycke, och dels har fristen förlängts från sex månader till ett år. Av 8:20 2 stycket FAL framgår följande:  

”Försäkringsbolaget får skriftligen förelägga den försäkrade att väcka talan inom en kortare tid än den som följer av hänvisningen i första stycket (dvs preskriptionsfristen). Fristen får inte vara kortare än ett år från det att den försäkrade fått del av förläggandet.”

Regeln innehåller alltså inte en konflikt av den karaktär som beskrivs ovan under 3.2 och gjorde det inte heller tidigare. Regelns formulering väcker icke desto mindre frågor om vad som ska gälla i en direktkravssituation.

1. Betyder regeln att det är otillåtet att inskränka fristen över huvud taget i förhållande till den skadelidande, eller kan bolaget utfärda ett särskilt föreläggande mot den skadelidande att väcka talan inom en frist som inte får vara kortare ett år från det att den skadelidande tagit del av föreläggandet?, samt

2. Drabbar ett föreläggande riktat till den försäkrade också den skadelidande med en direktkravsrätt?

Lagtextens ordalydelse innebär att det är otillåtet för bolaget att i ett särskilt föreläggande till den skadelidande inskränka preskriptionsfristen. Preskriptionsregeln är enligt 1:6 FAL tvingande och man kan säga att preklusionsregeln innehåller ett undantag från denna regel. Undantaget omfattar enligt ordalydelsen endast förbehåll mot den försäkrade. E contrario får bolaget alltså inte ålägga någon annan en sådan frist. Bengtsson skriver att regeln inte är tillämplig på den skadelidandes ersättningsanspråk vid ansvarsförsäkring. För försäkringsbolagen skulle det visserligen innebära en praktisk fördel att på detta sätt få slut på långvariga diskussioner om ersättningen, men det går knappast att utvidga tillämpningen till dessa fall, till nackdel för den skadelidande.[18] 

Jag tolkar Bengtssons uttalande som om att en preklusionsregel över huvud taget inte kunde drabba den skadelidandes ersättningsanspråk, dvs. oavsett om försäkringstagaren eller den skadelidande var adressat till föreläggandet. Till 8:20 FAL har emellertid förts ett helt nytt fjärde stycke. Av stycket framgår att andra stycket ”inte påverkar en skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot försäkringsbolaget enligt 9:7 1 stycket 1”, dvs. i de fall den skadelidande har direktkravsrätt på grund av obligatorisk ansvarsförsäkring. Av motiven följer att bestämmelsen innebär att även om den försäkrade inte följer ett föreläggande att väcka talan enligt andra stycket, och den försäkrades anspråk på försäkringsskydd därmed faller bort, har den skadelidande ändå möjlighet att framställa krav direkt mot försäkringsbolaget när det är fråga om en obligatorisk ansvarsförsäkring.[19]

Nyheten i det fjärde stycket är att ett föreläggande mot den försäkrade inte kan åberopas mot den skadelidande vid obligatorisk försäkring. Det var den skadelidandes skydd vid obligatorisk ansvarsförsäkring man ville stärka.[20] Det betyder att huvudregeln, vilken framgår e contrario av 4 stycket, är (och har tydligen alltid varit!) att ett preklusionsföreläggande enligt andra stycket påverkar den skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot försäkringsbolaget när direktkravet grundas på 9:7 1 stycket 2 och 3 samt enligt 2 stycket FAL. Men hur? Ett föreläggande kan knappast innebära att endast den försäkrade har rätt att väcka talan, med följd att den skadelidande med en direktkravsrätt fråntas möjligheten att väcka talan mot bolaget. Direktkravsrätten följer av lag och kan inte avtalas bort mellan parterna. Av bestämmelsen måste i stället följa att bolagets särskilda föreläggande till den försäkrade om att väcka talan inom en viss frist innebär att den skadelidande med direktkravsrätt måste väcka talan inom samma frist. Om den skadelidande missar den fristen går denne miste om försäkringsersättningen (om det inte är fråga om obligatorisk ansvarsförsäkring).    

En sådan reglering är naturligtvis olycklig ur ett direktkravsperspektiv. Den innebär t.ex. att en skadelidande kan missa en frist om att väcka talan på grund av ett meddelande som tillställts någon annan, som kanske inte har något intresse av att vidarebefordra meddelandet till den skadelidande. Ett anspråk kan sålunda komma att preskriberas utan att fordringsägaren har en aning om att det löpte en frist. En sådan ordning är inte tillfredsställande; hela vitsen med att föreskriva att en preklusionsfrist måste framgå av ett särskilt föreläggande är att säkra att budskapet till den som berörs går fram. Sanktionen för det fall att den som har anspråk på ersättningen missar fristen är dessutom den starkaste tänkbara eftersom denne mister möjligheten att få rätten till försäkringsersättning prövad i domstol.

Man kan undra om dessa effekter av regleringen var lagstiftarens avsikt. Av motiven till den ursprungliga regeln i FAL framgår att de meningar i 8:20 FAL som reglerar det fallet att försäkringsbolaget vill förkorta den preskriptionstid som anges i 7 kap. ”ska motsvara 30 § första stycket i 1927 års FAL”. Av 30 § 1 stycket i GFAL framgår att ”Har försäkringsgivaren träffat förbehåll, enligt vilket fordringsägaren skulle, vid påföljd av rättsförlust, anhängiggöra sin talan tidigare än i 29 § är sagt, må sådan påföljd ej göras gällande, med mindre försäkringsgivaren skriftligen förelagt fordringsägaren att inom viss tid, ej understigande sex månader från delfåendet, anhängiggöra sin talan samt fordringsägaren den tid försuttit.” 30 § GFAL skiljer sig sålunda från FAL i ett för direktkravsrätten central betydelse: Begreppet fordringsägare innefattar nämligen även den skadelidande med en direktkravsrätt. 30 § GFAL har vidare en systematik som innebär att fristen börjar löpa när fordringsägaren får del av föreläggandet.

En regel som innebär att en preklusionsfrist börjar löpa när den skadelidande får del av föreläggandet skulle å ena sidan vara den mest logiska. Effekten skulle då vara att föreläggandet i och för sig är ställt till den försäkrade men att den skadelidandes frist börjar löpa när denne tar del av föreläggandet. En sådan tolkning skulle vara förenlig med regeln i 8:20 4 stycket, men står i strid med bestämmelsens ordalydelse. Å andra sidan ligger preklusionsreglerna i linje med FALs huvudregel vad avser den skadelidandes direktkravsrätt; nämligen att direktkravsrätten är accessorisk med den försäkrades rätt, om inte annat följer av särskilda bestämmelser. Direktkravsrätten är inte, och har aldrig varit, designad som en allmän skyddsregel till förmån för de skadelidande. Direktkravsrätten är designad för att i vissa specifika undantagsfall bereda möjlighet för en skadelidande att få ut ersättning utan att först kräva den försäkrade på ersättning. Principen om avtalets subjektiva begränsning är stark i svensk rätt.

Personligen är jag inte särskilt förtjust regelns utformning. Hittills verkar den dock inte ha vållat några praktiska problem och det verkar inte som om bolagen gör förelägganden om preklusion särskilt ofta. Jag har hittills aldrig stött på något fall där den skadelidande har drabbats av en preklusionsfrist riktad mot den försäkrade (vilket möjligen kan bero på att ingen har uppfattat att det skulle ha varit tillåtet enligt FAL). Skulle det visa sig att 8:20 2 stycket FAL används mot den skadelidande på ett illojalt sätt kan lagstiftaren alltid ändra regeln.  Att uppställa kortare anmälningsfrister i försäkringsavtalet är emellertid, och har alltid varit, standard.

Hade Bengtssons förslag i departementspromemorian överlevt hade denna problematik inte uppstått. I promemorian flyttades preklusionsbestämmelsen från 8:20 1 stycket FAL till 7:4 3 stycket FAL. Därmed blev preklusionsbestämmelsen tillämplig även vid konsumentförsäkring (vilket regeringen inte gick med på). Den föreslagna regeln var emellertid inte varit tillämplig över huvud taget vid ansvarsförsäkring. Varför preklusionsmöjligheterna skulle vara inskränkta för just denna försäkringsform (dvs. även vid kommersiell försäkring) kan naturligtvis debatteras, men direktkravs­problematiken försvann och systemet hängde bättre ihop.

3.5.Nya regeln om anmälan av ersättningsanspråk

Den nya regeln om anmälan av ersättningsanspråk (8:20 3 stycket FAL) träffar liksom den tidigare regeln ”den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning”. Direktkravets karaktär ändras alltså inte genom den nya regeln. Fristens längd har ändrats till minst ett år och även fristens utgångspunkt är en annan; nämligen när förhållandet som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsskyddet inträdde.

Detta är emellertid bara en utgångspunkt. Den nya regeln i 8:20 4 stycket FAL stadgar att tredje stycket inte påverkar en skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot försäkringsbolaget enligt 9:7 första stycket 1 FAL, dvs. i de fall den skadelidande har direktkravsrätt på grund av obligatorisk ansvarsförsäkring. Det betyder att en föreskrift i försäkringsavtalet om anmälan av ersättningsanspråk inte får åberopas över huvud taget mot en skadelidande med direktkravsrätt på grund av obligatorisk ansvarsförsäkring.

Den nya regeln träffar däremot inte direktkravsrätten till ersättning ur frivillig ansvarsförsäkring.[21] Lagstiftaren har behållit den tidigare formuleringen som innebär att det i försäkringsavtalet får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på ersättning måste anmäla detta inom viss tid. Regeln innebär sålunda att den skadelidandes anmälan av ersättningsanspråk vid frivillig ansvarsförsäkring alltjämt kan vara föremål för en frist (fast nu om minst ett år). Fristen i 8:20 3 stycket FAL har samma utgångspunkt som preskriptionsfristen, vilket som beskrivits ovan betyder att fristerna kommer att beräknas lite olika beroende på direktkravsgrunden.   

Det första intrycket av den nya bestämmelsen är att den måste vara till fördel för den skadelidande med en direktkravsrätt, eftersom fristen har förlängts och dessutom beräknas utifrån ett objektivt fastställbart förhållande (dvs. tidpunkten när skadeståndsanspråket framställdes mot den försäkrade om man ska gå på den linje som föreskrivs i motiven). Händelseutvecklingen i ett ansvarsförsäkringsärende kan emellertid innebära att det kan bli mycket bråttom för den skadelidande att anmäla ett ersättningsanspråk. Det är t.ex. inte ovanligt att ett anspråk framställs mot den försäkrade vid en tidpunkt och medan den direktkravsgrundande förutsättningen (t.ex. konkursen) inträder vid ett senare tillfälle.  Antag att krav framställs mot den försäkrade den 1 januari och att konkursen inträder den 1 december samma år. Om inte skadan är anmäld till försäkringsbolaget kan det bli bråttom för den skadelidande att hinna med en anmälan innan fristen löper ut. Den nya bestämmelsen för vidare med sig samma problematik som preskriptionsbestämmelsen när det gäller att fastställa vad som kvalificerar som ett framställt skadeståndskrav. 

4.Avslutande synpunkter

Sammanfattningsvis innebär de nya preskriptions- och preklusionsreglerna att den skadelidande har hamnat i ett bättre läge än vad som följde av de tidigare reglerna. Fördelarna för den skadelidande är desamma som de är för den försäkrade, dvs. att fristerna har förlängts och att de beräknas utifrån objektivt fastställbara förhållanden. Jag gissar att det kommer att dyka upp en hel del frågor kring vad som egentligen menas med ”tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till sådant skydd” men att det inte kommer att vara ett särskilt direktkravsproblem, utan ett mer allmänt ansvarsförsäkringsrättsligt problem. De nya preskriptions- och preklusionsreglerna blev inte på något sätt enklare att tillämpa än de tidigare reglerna. Möjligen blev de om möjligt ännu mer komplicerade, rent tekniskt. Dels är det tänkt att olika frister ska gälla anspråk på ersättning och anspråk på andra prestationer och dels tillkom ytterligare en bestämmelse med följd att olika regler tillämpas vid frivillig respektive obligatorisk ansvarsförsäkring. Jag tycker inte heller att systematiken blev särskilt mycket bättre. Att knyta en frist till ett förhållande i försäkringsavtalet passar inte riktigt i en direktkravssituation, eftersom direktkravet som huvudregeln inte följer av avtalet.

Det var rätt länge sedan jag skrev något på ett direktkravsrättsligt tema. Nu när jag gjort det igen slås jag av hur komplicerat det är, och hur den enklaste fråga kan vara så svår att svara på. Man tappar snabbt bort sig när det kommer till att tankemässigt hålla ordning på trepartsförhållandet, tidsaxlar, frivillig och obligatorisk ansvarsförsäkring, konsumentförsäkring och företagsförsäkring, tvingande och dispositiva regler, samt principerna om och grunderna för självständig respektive accessorisk direktkravsrätt. Att hantera FALs regler om preskription och preklusion i en direktkravssituation är lite av en juridisk ingenjörskonst, vilket det inte skulle behöva vara. Det finns enklare modeller för att hantera preskription och preklusion i ett direktkravssammanhang. Bertil Bengtssons förslag i promemorian, till exempel.

 

---