Om skälighetsprincipen i finsk livförsäkring

239 NFT 3/1998 Bakgrund Tidigare kunde traditionell livförsäkring och lagstadgad arbetspensionsförsäkring (APL, FöPL) bedrivas i samma bolag. Av detta följde att vinstutdelningen, på grund av den lagstadgade arbetspensionsförsäkringen, i dessa bolag var modest. I och med implemen- teringen av EU:s försäkringsdirektiv beslöts i Finland att lagstadgad arbetspensionsförsäk- ring skall drivas i separata bolag och traditio- nell livförsäkringsverksamhet kom därmed att bli fri från de restriktioner, visserligen frivilligt påtagna, som APL medförde i vinst- utdelningen. Volymen i livförsäkringsmark- naden har ökat kraftigt sedan traditionell liv- försäkring som omfattas av de så kallade tredje försäkringsdirektiven från och med in- gången av år 1995 separerades från arbets- pensionsförsäkring. Samtidigt har den eko- nomiska utvecklingen, i form av stigande aktiepriser och fastighetsvärden samt sjun- kande räntor, varit synnerligen gynnsam och i princip givit möjlighet till vinstutdelning i livförsäkringsbolagen. Skälighetsarbetsgruppens rapport i huvuddrag Arbetsgruppens huvudsakliga målsättning är att komma till en rekommendation för hur bokslutsinformationen skall utvecklas med Om skälighetsprincipen i finsk livförsäkring av ekon. lic. Tom Strandström, överinsp., social- och hälsovårdsministeriet i Finland Skälighetsprincipen och kontinuitetsprincipen är norma- tiva ställningstaganden upptagna i lagstiftningen för försäkringsbolag för affärsmässigt sund verksamhet i livförsäkring. Principen innebär att en skälig del av överskottet i ett livförsäkringsbolag skall återföras för- säkringstagarna form av tilläggsförmåner. I Finland har skälighetsprincipen funnits länge men den har aldrig konkretiserats i form av klara numeriska fördelnings- regler för överskottet såsom t.ex. i Sverige (tills vidare vinstutdelningsförbud) och i Norge. I denna artikel vill jag dels belysa en aktuell rapport som hänför sig till tillämpningen av skälighetsprincipen; skälighetsarbets- gruppens rapport (egen översättning); samt genom en komparativ studie av vinstutdelningen i livförsäkringsbolag som bedrivs som aktiebolag belysa hur skälighetsprincipen fungerat i praktiken.* * De ömsesidiga livförsäkringsbolagen utelämnas ur jämförelsen emedan man oftast i bolagsordningen be- gränsat den maximala räntan som kan betalas på ett eventuellt garantikapital till skälig. Tom Strandström 240 beaktande av skälighetsprincipen. Tillväxten inom livförsäkring har föranlett ett ökat verk- samhetskapitalkrav (i absolutbelopp). I flera fall har försäkringsbolagen finansierat detta ökade kapitalkrav genom en förhöjning av aktiekapitalet. En del av livförsäkringsbolagen är dotterbolag till börsnoterade aktiebolag. Denna utveckling har medfört att livförsäk- ringsaktiebolag tydligare än tidigare har två inressentgrupper, försäkringstagare och ak- tieägare, som båda har egna förväntningar angående avkastningen i den placering de gjort i bolaget. Den år 1995 genomförda sepa- reringen av lagstadgad arbetspensionsförsäk- ringsverksamhet från övrig livförsäkring har i två fall ändrat situationen så att vinstutdel- ningen inte längre begränsas av APL-lagstift- ningen. Skälighetsprincipen finns upptagen i lagen om försäkringsbolag 13: 3 § enligt följande: “När extra förmåner beviljas på sådana för- säkringar som enligt försäkringsavtalet har rätt till eventuella extra förmåner på grundval av överskott som dessa försäkringar avkastat, skall i skälig omfattning beaktas både det totala beloppet av de extra förmåner som beviljas för dessa försäkringar och, i fråga om fördelningen av dessa förmåner, beloppet och uppkomsten av överskottet på dessa försäk- ringar. De extra förmånerna får inte äventyra möjligheterna att uppfylla den solvenskrav som avses i 11 kap. eller beständigheten av de extra förmånernas nivå. Vad 1 § stadgar om beräkningsgrunderna för livförsäkring skall i tillämpliga delar iakttas vid beviljade av extra förmåner som är anslutna till försäkringen“. Arbetsgruppen anser att det inte finns skäl att sätta ut exakta numeriska gränser för tillämpningen av skälighetsprincipen, den har utgått från den nuvarande tillämpningen av skälighetsprincipen. Konkurrensen på mark- naden kommer, enligt arbetsgruppen, att på sikt se till att tilläggsförmånerna kommer att hållas på en skälig nivå. Exakta numeriska gränser för skälig vinstutdelning kan inte bestämmas eftersom försäkringsbolagens verksamhetskapital (solvenskapital) struktu- rellt avviker betydligt. Vissa försäkringsbolag har ett betydande aktiekapital medan solven- sen i andra bolag nästan enbart bygger på värderingsskillnader. Den implicita konklusionen som kan utläsas ur arbetsgruppens rapport är därmed att en bedömning bör ske i vilken mån risken i verksamheten faller på aktieägarna och i vilken mån ett stort aktiekapital har möjliggjort en riskfylld men välavkastande placeringsverk- samhet. Samtidigt kan noteras att aktieägarna i princip är berättigade till en högre avkast- ning än försäkringstagarna men att denna högre avkastning bör kunna motiveras i för- hållande till ett allmänt risk/avkastningsför- hållande som råder på finansmarknaden. Arbetsgruppen föreslår att livförsäkrings- aktiebolaget i bokslutsnoter skall ange vilka målsättningarna är för solvensen, tilläggsför- månerna och hur bolaget ser att verksamhets- kapitalet fördelas mellan aktieägare och för- säkringstagare. Att bedöma ett livförsäkrings- bolags verksamhet Bedömningen av ett livförsäkringsbolags verksamhet är inte lika entydigt som för andra aktiebolag där en neo-klassisk vinstmaxime- ringsmålsättning av ägares välstånd allmänt taget kan anses utgöra en plausibel utgångs- punkt. Själv ser jag att det finns åtminstone tre grundläggande frågeställningar som skall bedömas utgående från det normativa regel- verk som styr livförsäkringrörelse i de flesta länder: försäkringstagarnas andel av överskottet, den del av överskottet som lämnas kvar för att stärka solvensen och, eventuella ägares anspråk (aktieägare, ägare av garantikapital). 241 Den första och den andra punkten är varan- dra kompletterande i och med att traditionella livförsäkringsbolag skall sträva till en konti- nuitet i fråga om tilläggsförmånernas nivå, och därmed mot försäkringstagaren dämpa fluktuationer som kommer av volatilitet i finansmarknadsplaceringar. Att öka eller minska solvensen kraftigt föranleder i princip ett synkroniseringsproblem som kan leda till en välståndstransferering från gamla till nya försäkringstagare eller tvärtom. Solvenska- pitalet, undantaget aktiekapitalet, är inte öron- märkt, vilket i princip innebär att det under kommande år antigen kan användas till för- mån för ägarna (i viss mån skattmasen) eller försäkringstagarna. Bolagsrättsligt förefaller det vara ohållbart att anta, att aktiekapitalet kunde hänföras till någon annan part än aktie- ägarna. Att jämföra avkastningen till aktieägare och försäkringstagare är besvärligt eftersom försäkringspremien utgångsmässigt delas upp på att täcka riskdelar, omkostnadsdelar och resten kommer in som en fond. Om riskrörel- sen eller omkostnadsrörelsen visar ett över-, eller ett underskott påverkar ju detta de tilläggsförmåner som kan betalas eller med andra ord resultatet i ränterörelsen. I livför- säkringsbolag kan man redan skönja jakten på kostnader i och med att sparbetonade liv- försäkringar substitueras av andra tjänster såsom t.ex. fondförvaltning. Därmed är det inte entydigt att försäkringstagarnas entydigt korrekta jämförelsegrund för avkastning är summan beräkningsräntan och indexgott- görelsen på sparbeloppet. Eftersom försäkringsbolaget inte betalar skatt för livförsäkringstagarnas del är den ekvivalenta jämförelsegrunden ur aktieägar- nas perspektiv resultat före skatt. Inte heller detta är helt entydigt eftersom dividendskatte- gottgörelsereglerna (avoir fiscal) innebär att det ur företagets synvinkel uppstår en skatte- mässigt neutral situation så länge som företa- gets resultat är mindre än lika med den divi- dend som erhålls från inhemska aktiebolag (beaktas 10 år tillbaka). Aktieägarnas förmån blir då att försäkringsbolaget, om det själv har betydande dividendinkomster, kan betala skatt för deras del utan att denna skattebetalning ytterligare försämrar försäkringstagarnas ställ- ning. Om livförsäkringsaktiebolaget inte själv erhåller dividender kommer följaktligen vinst- utdelningen i ett längre perspektiv att bestå av dividendutbetalning, skatt och indexgottgö- relser. Det väsentliga är ju i sig inte dividend- utbetalningen utan resultatet, eftersom det fria egna kapitalet i princip står till aktieägar- nas förfogande under kommande år. Vinstutdelningen till aktieägare bör rim- ligtvis ses i ett längre perspektiv. Det att man under ett antal år visar anspråkslösa resultat kan under ett år motivera ett stort resultat. Däremot är det närmast ohållbart att anta att ett försäkringsbolag skulle kunna visa ett stort resultat med motiveringen att resultatet under kommande år skulle vara mindre, efter- som aktiekapitalet i så fall skulle förlora sin betydelse som riskkapital. I detta sammanhang är en ytterligare obser- vation nödvändig. I samband med att lagstad- gad arbetspensionsförsäkring separerades från traditionell livförsäkring omfattades i sam- band med beståndsöverföringarna som verk- ställdes 1993 och 1994, en princip om att värderingsskillnaderna skulle överföras i pro- portion till den ansvarsskuld som överfördes. Inom lagstadgad arbetspensionsförsäkring fördelades tidigare avkastningen från place- ringsverksamheten som premierabatter till försäkringstagarna, d.v.s. arbetsgivarna, och därmed fanns tidigare ett relativt litet utrymme för att bygga upp solvensen i dessa bolag. Om det fanns värderingsskillnader som eventuellt hänförde sig till livförsäkring försvann dessa i princip med APL-beståndet eftersom detta i de allra flesta fall var dominerande. Å andra sidan kom dividendutbetalningen att vara strikt begränsad i dessa bolag (Verdandi, Liv- Alandia) från åren 1962-1994, och ett livför- 242 säkringsbolags ägare kan tänkas ha en viss ide om att “ta igen“ eventuellt innestående dividender. Därmed finns, enligt ovan anförda argume- tering, en grund för att jämföra den finska livförsäkringsbolagens tillämpning av skälig- hetsprincipen. Aktieägares avkastning är där- med summan av räkenskapsperiodens vinst och skatter för räkenskapsperioden och tidi- gare räkenskapsperioder minskat med i divi- dendintäkterna ingående gottgörelse för bo- lagsskatt i förhållande till fritt och bundet aktiekapital i slutet av räkenskapsperioden exklusive räkenskapsperiodens vinst (ROE). Gottgörelsen för bolagsskatt är ju de facto avkastning men kan inte anses belasta försäk- ringstagarna och därmed anses i denna jämfö- relse att detta är en förmån som aktieägare kan anses berättigade till. Avkastningen relateras även till försäkringstekniska avsättningar, d.v.s. summan av premie- och ersättningsans- var med avdrag för återförsäkrares andelar (ROF), varvid en uppskattning kan erhållas för i vilken mån vinstutdelningen påverkat den maximalt möjliga kundgottgörelsenivån. Vi bör samtidigt notera att denna uppskatt- ning om förlorade tilläggsförmåner är i un- derkant, eftersom hela ansvarsskulden vanli- gen inte består av sådana försäkringar som är berättigade till tilläggsförmåner. Ingen ställ- ning tas till solvensutvecklingen i bolagen. Vi antar att om målsättningen är att öka sol- vensen i försäkringsbolaget sker detta genom att inrikta placeringsverksamheten till sådana instrument där (obeskattade) värderingsskill- nader uppstår, att stärka solvensen via resul- tatet är suboptimalt till den del skatten över- stiger erhållen dividendskattegottgörelse. Jämförelsen sker under den relativt korta tidsperioden från 1994-1997 eftersom det innan 1994 fanns enbart ett fåtal renodlade livförsäkringsaktiebolag, såsom livförsäkring omfattas av försäkringsdirektiven, och de större bankgrupperna Merita, Postbanken (Leijona) och Andelsbanken (Aurum) påbör- jade försäkringsverksamhet i livförsäkrings- aktiebolag efter denna tidpunkt. Vi ser följ- aktligen på en period där konkurrensbeting- elserna på marknaderna förbättrats i och med implementeringen av EU’s regelverk och även bankerna aktiverat sig i livförsäkring. Det är att notera att alla försäkringsbolag i skrivande stund inte haft bolagsstämma där 1997 års bokslut skulle ha behandlats och uppgifterna bör därför anses som preliminära. Tilläggsförmånernas nivå i sig är knappast av största betydelse i detta sammanhang, efter- som avsikten inte är att jämföra totalavkast- ningen till försäkringstagare, utan tillämp- ningen av skälighetsprincipen. En jämförelse är svår att verkställa i och med att volymen ökat kraftigt i de bankägda livbolagen och premierna tenderar att komma in mot slutet av året. Tillgängliga uppgifter är gottgörelser till markbelopp i förhållande till ansvarsskulden i slutet av året, vilket ger en för låg uppskatt- ning. Dessutom avviker gottgörelserna för beståndsdelarna något. Av större betydelse är att granska på den effekt resultatnivån har på tilläggsförmånerna, d.v.s. se dels på avkast- ningen på aktiekapitalet och dels på vilken effekten skulle bli om försäkringsbolagen hade avhållit sig från att visa resultat. Ur nedanstående figur kan utläsas att försäk- ringsbolagens avkastning på aktiekapitalet generellt sett legat på en nivå som är mindre än 20 %. För år 1994 har enbart Liv-Verdandi visat ett resultat motsvarande 33 % ROE. År 1994 har Liv-Verdandi, Företagarnas Livför- säkringsaktiebolag Tapiola, och Nova redo- visat resultat på över 40 % ROE. Här kan dock noteras att de sistnämnda visat mycket anspråkslösa resultat året innan och modesta resultat under följande år. År 1996 gjorde enbart Liv-Verdandi ett avvikande resultat 89 % ROE, eftersom Leijonas resultat 9.9 mmk bör ses mot bakgrunden av att resul- tatet året innan var 6.2 mmk negativt. Leijonas resultat kan därför i genomsnitt inte anses som avvikande. För år 1997 finns enbart Liv- 243 Verdandi och Nova ovanom 20 % ROE- nivån. Därmed kan noteras att enbart Liv-Verdandi har en vinstutdelningsfilosofi som klart avvi- ker från de övriga bolagens. Detta kan även utläsas ur nästa figur där resultatet relaterats till den ökning i kundgottgörelser (hela an- svarsskulden) som skulle varit möjlig om man helt avhållit sig från vinstutdelning till aktieägare, eller med andra ord visat ett noll- resultat. Strikt förenklat kan man notera att 20 % ROE innebär 0.5 % kundgottgörelser och att en genomsnittlig resultatpolicy (ROE 10-20 %) inneburit 0.5-2 % högre kundgott- görelser under dessa år. Företaget har kunnat utnyttja dividendskattegottgörelse under 1994-1996 till mindre än 3 % av betald skatt medan den 1997 uppgick till knappt en fjärde- del. Eftersom dividenduttaget varit anspråks- löst är tydligen företagets policy att stärka solvensen via resultatet. Samtidigt är det dock skäl att konstatera att företagets kundgott- görelsenivå har varit över medeltalet i dessa bolag. Frågan kvarstår om dessa resultat ur försäkringstagarnas synpunkt kan anses som skäliga, eller om det är fråga om en transfere- ring från försäkringstagarna till aktieägaren, i detta fall arbetspensionsförsäkringsbolaget Pensions-Verdandi. Ur försäkringstagarsyn- vinkel kunde eventuellt en villkorlig index- gottgörelse te sig som ett fullgott alternativ till betald skatt. Tekniskt sett förefaller det som om Liv- Pohjola kunde ges högsta betyg. Försäkrings- tagarna eller aktieägarna belastas inte av skatt, eftersom resultatet reglerats att motsvara till- gänglig avoir fiscal. Även avkastningen på aktiekapital har varit relativt låg. Med andra ord kan man konstatera att bran- schens självreglering, med undantag av det ovan nämnda bolaget, förefaller fungera till- fredsställande även utan exakta numeriska gränser. Denna frågeställning om skälig re- sultatnivå har diskuterats mellan bolaget och försäkringsinspektionen. Dock kan samtidigt konstateras att formuleringen i lagstiftningen tydligen lämnar den övervakande myndig- heten tämligen tandlös i fråga om att dra en gräns mellan skälighet och oskälighet, eller måhända är det en fråga om ovisshet i fråga tolkningen. Skillnaden mellan fondförvaltning och liv- försäkring, speciellt fondförsäkring, har under senare tid anförts vara tämligen liten vilket kunde motivera en liknande reglering bl.a. i fråga om information till kunder. Så som -20% 0% 20% 40% 60% 80% 100% 1997 1996 1995 1994 Leijona Aurum Liv-Verdandi Liv-Alandia Fliv-Tapiola Nova Liv-Pohjola/Salama Merita-liv Avkastning på aktiekapital (ROE) 244 marknaden har utvecklats är det antagligen rätt att konstatera att livförsäkring numera närmast är att betrakta som en sparform, rena riskförsäkringar utan ett sparbelopp har en liten betydelse för bolagen. Av stort intresse för livbolagen är, det ur kundens synvinkel skattemässigt fördelaktiga, frivilliga pensions- sparandet där återköp är kraftigt sank- tionerade. Diskussionen kring fondsparande har un- der senare tid, förutom på fondavkastningar, även fokuserats på fondförvaltarnas provi- sioner och resultatet i fondförvaltningsbolaget. De verkliga vinnarna, med hänsyn till ekono- miskt resultat, förefaller åtminstone på kort sikt vara fondförvaltarna, vilket man ur pla- cerarsynvinkel inte alltid sett som odelat po- sitivt. Måhända kommer denna diskussion även att initieras i fråga om livförsäkringsbo- lagen. I denna jämförelse förefaller det som 0,0 % 0,5 % 1,0 % 1,5 % 2,0 % 2,5 % 3,0 % 1997 Resultatets inverkan på kundgottgörelsenivån (ROF) frågan är berättigad åtminstone i ett fall. Det förefaller i detta fall helt klart att en placering i livförsäkringsbolagets aktiekapital, ifall det vore möjligt, med denna resultatpolicy skulle ge en betydligt högre pension än en placering i en ordinär livförsäkring. Ur kundens syn- vinkel finns åtminstone en väsentlig skillnad mellan fondsparande och livförsäkring. Om man är missnöjd med fondförvaltaren kan man ta sina pengar och gå, medan detta inte är lika okomplicerat i fråga om livförsäkring. Källor Kohtuusperiaatetyöryhmän muistio 1997:22, sosiaali- ja terveysministeriön työryhmä- muistioita Lagen om försäkringsbolag 28.12.1979/1062 med senare gjorda ändringar.