Den här artikeln handlar om Nordisk Försäkringstidskrift och hur den har utvecklats över tid men kommer också att lyfta vissa försäkringshistoriska händelser som hänt sedan tidskriftens tillblivelse. De två teman som valts var starkt förknippade med två chefredaktörer för NFT, dels Paul Bergholm och den så kallade socialiseringsdebatten, dels Tage Larsson och ATP-striden.
Tidskriften är nära förknippad med framväxten av försäkringsföreningarna i de nordiska länderna. Svenska Försäkringsföreningen var först och bildades 1875 och likartade organisationer grundades i Danmark 1883, i Norge 1900 och 1911 i Finland. Det förefaller som om föreningarna fick en likartad organisationsstruktur och det växte fram ett tydligt samarbete mellan de nationella föreningarna. Det ska också påpekas att från 1890-talet fanns ett nära samarbete mellan de tre skandinaviska länderna för att få till stånd en gemensam försäkringslagstiftning. Bland annat var Sven Palme med i processen, som var vd för livbolaget Thule och han satt även i ledningen för Svenska Försäkringsföreningen fram till början på 1930-talet. Det fanns således täta kontakter mellan de nordiska länderna, samtidigt som respektive förening publicerade någon form av tidskrift. I Sverige började ”Försäkringsföreningens tidskrift att publiceras 1878 (Herlitz, 1925; Grenholm, 1935; Dahl, 1945; Larsson, 1975; Kleverman & Lönnborg, 2000 & 2015).
I slutet av 1918 hölls ett möte i Stockholm då det väcktes förslag om att samordna och publicera en gemensam tidskrift. Idén diskuterades vidare året därpå vid ett möte i Köpenhamn, varvid man tillsatte en kommitté som i mars 1920 i Kristiania (Oslo) presenterade ett förslag till utformning av tidskriften. Enligt en artikel av redaktionen och chefredaktören Paul Bergholm (1921) i det första numret av NFT, fastslogs flera grundläggande principer. Den skulle kallas ”Nordisk Försäkringstidskrift” och på titelbladet skulle framgå att den utgavs av de fyra ländernas föreningar. Skriften skulle publiceras den första i varje kvartal i häften på cirka 10 tryckark och utgå från formatet för den svenska ”Försäkringsföreningens tidskrift”. Som framgår av figur 1, så fanns ytterligare en organisation som var inblandad i processen, nämligen Försäkringssällskapet i Göteborg som sedermera blev en del av Svenska Försäkringsföreningen. Försäkringsföreningarna i varje land skulle välja sin egen redaktör som var ansvarig för materialet som kom från landet. Tidskriften skulle tryckas i Stockholm och den svenska redaktören var ansvarig utgivare och även chefredaktör. Varje medlem skulle på föreningarnas bekostnad få ett exemplar av skriften. En intressant aspekt var att det fanns möjlighet att annonsera för exempelvis banker och leverantörer av kontorstillbehör men inte för försäkringsbolag. Dessa annonser trycktes på särskilda blad som inte inkluderades när årets fyra nummer blev inbundna till en volym. Denna tradition pågick till och med 1974.
Nordisk Försäkringstidskrifts huvuduppgift skulle, i likhet med respektive nationell förening, verka för en sund och ändamålsenlig utveckling av det enskilda försäkringsväsendet inom de nordiska länderna. Detta skulle genomföras med följande strategi (Bergholm et al., 1921: 2):
”I sin strävan att fylla denna uppgift vågar tidskriften räkna på villig och intresserad medverkan från den främsta sakkunskap och det mest upplysta och framåtsträvande försäkringsintresse, som nom Nordens försäkringsväsende står till buds. Övervägande delen av tidskriftens utrymme kommer ock att upplåtas för avhandlingar och uppsatser av intresseväckande, utredande och vägledande art rörande för försäkringsverksamheten aktuella och betydelsefulla frågor. Givetvis kommer dock tidskriften även att lämna fortlöpande meddelanden jämte kortfattade referat rörande de anslutna föreningarnas verksamhet och förhandlingar.”
Figur 1. Första numret av Nordisk Försäkringstidskrift 1921
Paul Bergholm och socialiseringsdebatten
Paul Bergholm (1883-1957) var således den första chefredaktören för NFT och hade från 1918 haft samma uppgift för Försäkringsföreningens tidskrift. Bergholm hade inlett sin försäkringsbana som tjänsteman på Sven Palmes Thule men tog 1910 över som vd för ett mindre livförsäkringsbolag. År 1914 skapades ett för livbranschen gemensamt livbolag som kallades Återförsäkrings AB Sverige och Bergholm utsågs till det nya bolagets verkställande direktör. Detta bolag tog hand om samtliga svenska livförsäkringsbolags behov av återförsäkring. Han kom att tillhöra bolagets ledning fram till 1950 och var ännu längre chefredaktör för NFT (Englund, 1993: Larsson & Lönnborg, 2014; Lönnborg, 2021). I samband med att Bergholm skulle lämna över uppdraget som chefredaktörer för NFT, skrev han en sammanfattning om verksamheten efter 33 årgångar (Bergholm, 1953). Det hade sammanlagt skrivits 948 uppsatser, där ungefär 35 procent kom från Sverige, 25% från såväl Norge som Danmark och cirka 15 procent från Finland. Det var enbart 3 artiklar som inte hade författades av manliga skribenter, lyckligtvis har denna situation förändrats kraftigt.
En av de frågor som uppmärksammades under Bergholms tid som ansvarig utgivare för NFT var socialiseringsdebatten. Den pågick från mitten av 1930-talet och avslutades inte förrän på 1970-talet då riksdagen avböjde en motion från Vänsterpartiet Kommunisterna om att förstatliga den obligatoriska trafikförsäkringen. Debatten inleddes 1935 då den socialdemokratiska riksdagsledamoten Albert Hermansson – utan stöd från partiledningen – motionerade om att försäkringsväsendet borde nationaliseras eftersom branschen var ineffektiv och premierna onödigt höga för försäkringstagarna. Det fanns ett stort antal försäkringsbolag, vilket medförde att branschens totala administrativa kostnader uppfattades som iögonfallande höga. Motionen avslogs men Hermansson återkom med ytterligare motioner, och även arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 innehöll förslag på nationalisering av livförsäkringsbranschen. Slutligen blev frågan om socialisering utredd av en statlig utredning (Grip, 1987).
Försäkringsbranschen och försäkringsinspektionen samarbetade för att rationalisera branschen och undergräva argumenten för en nationalisering. Det var särskilt försäkringsinspektionens chef O. A. Åkesson som var drivande för att motarbeta förslaget om socialisering. Inledningsvis var det Svenska Försäkringsföreningen som organiserade branschens motstånd men för att samordna branschen bildades en ny organisation, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund 1937 (idag Svensk Försäkring i Samverkan) (för en diskussion om samarbetet inom branschen, se van der Sluijs, 2020). Den nya försäkringslagstiftningen 1948 innehöll olika delar – exempelvis skälighetsprincipen, behovsprincipen och vinstutdelningsförbud för livförsäkring – vilka delvis var kompromisser för att tillgodose de intressen som förespråkade socialisering, och den statliga utredningen avrådde från nationalisering av branschen. Dessutom kompletterades försäkringslagstiftningen av en ”frivillig” överenskommelse mellan Riksbanken och de privata bolagen som innebar att statens kontroll av bolagens placeringspolitik stärktes. Det kom nya motioner under 1950- och 1960-talen med förslag om socialisering – och den sista således på 1970-talet – men samtliga stoppades av riksdagen (Larsson et al. 2005, för utvecklingen i Norge, se Trosdahl, 2017).
Det ska också påpekas att försäkringsbranschen genomförde omfattande rationaliseringar för att underminera argumenten för nationalisering. Det var också detta som var en av de viktigaste drivkrafterna bakom fusionsvågorna och en ökad koncentration av försäkringsmarknaden. De flesta större försäkringsaktiebolagen samlades i början av 1960-talet i Skandia-koncernen. Ett stort antal, huvudsakligen ömsesidiga riksbolag, gick ungefär samtidigt (med viss fördröjning) samman i vad som senare blev Trygg-Hansa koncernen
1971. Tillsammans med en tredje koncern, det kooperativa Folksam som nästan uteslutande expanderat utan större fusioner, svarade de tre koncernerna vid början av 1970-talet för närmare två tredjedelar av de svenska bolagens premieinkomst. En aktör som börja växa kraftigt i slutet på 1960-talet var de ömsesidiga länsförsäkringsbolagen som genom sammanslagning bildade 24 länsbolag. Dessutom samlades ett antal ömsesidiga bolag på 1980-talet och bildade koncernen Wasa, vilken slutligen fusionerade med Länsförsäkringar 1998. Socialiseringsdebatten medförde således att branschen genomförde ändringar för att minska förvaltningskostnaderna och helt enkelt öka effektiviteten (Larsson & Lönnborg, 2015; Lönnborg et al. 2020).
Tage Larsson och ATP-striden
Tage Larsson (1905-1998) var chefredaktör för Nordisk Försäkringstidskrift 1957–1975. Han började arbeta på Skandia 1935 och blev vice vd för Liv-Skandia 1955 men var också styrelseledamot i bland annat Förenade Liv, Återförsäkrings AB Sverige, Eir och Livbolagsföreningen. Larsson var också ordförande för Svenska Försäkringsföreningen 1957-1974 och medlem av Näringslivets Skattedelegation 1955-1970. Han kom också skriva, oftast i samarbete med andra, om medicinska frågor (se Englund, 1993 för en översikt) och utsågs till medicine hedersdoktor 1951. I NFT publicerades 1975, i häfte 5, ett sak- och författarregister över samtliga artiklar från 1921-1975, där ges en översikt på exempelvis Tage Larssons artiklar i tidskriften.
Då till frågan som Tage Larsson gjorde sitt yttersta för att motarbeta, nämligen ATP-reformen. Larsson ansåg att systemet borde bygga på premiereserver eftersom det valda systemet, så kallat fördelning ”eller Pay-as-you-go” kunde underminera hela pensionssystemet. Han hävdade att ATP-reformen skulle minska sparandet i samhället, men även underminera penningvärdet. Med tanke på att regeringen redan hade misslyckats med att stabilisera penningvärdet under perioden 1947-1957, var det särskilt olyckligt med en reform som ytterligare skulle underblåsa inflationen. ATP-förslaget var helt enkelt en olämplig lagstiftning, menade Larsson, som motverkade frivilligt tecknade pensioner och underminerade alla former av sparande och på sikt den ekonomiska tillväxten. Han var också kritisk mot ATP-systemets obligatoriska form som innebar att de enskilda personerna inte såg sambandet mellan sparandet i nutid och pensionsersättningarna i framtiden. Systemet skulle underminera möjligheterna för privata försäkringsbolag att utveckla sin verksamhet inom livförsäkring. Denna farhåga skulle emellertid inte besannas.
Sverige var det första landet som införde en universell pension 1913 som byggde på att alla skulle inkluderas i systemet. Det var ett premiereservsystem men pensionen var mycket låg. Trots att systemet förändrades delvis över tid, fanns stora orättvisor. Till följd av att statligt anställda och privat anställda också fick ersättning genom avtalsstadgade tjänstepensioner, blev dessa skillnader mer tydliga. Därför började diskussioner om att samtliga medborgare i Sverige borde få en ”allmän tilläggspension (ATP)”. Det genomfördes flera utredningar samt formella och informella förhandlingar mellan parterna fanns ingen möjlighet att nå politisk konsensus. ATP-frågan fördes 1957 till en allmän rådgivande folkomröstning där de tre alternativen i hög grad återspeglade särintressena i samhället. Linje 1 stöddes av de socialistiska partierna och var ett försök att kollektivt finansiera ett pensionssystem. Bondeförbundet (sedermera centerpartiet) (linje 2) ville inte vara med och betala för industrins och storstädernas befolkning utan förespråkade en lösning som bättre passade befolkning på landsbygden. Linje 3 som drevs av folkpartiet (liberalerna) och högern (moderaterna) försökte främst skydda de yrkesgrupper som redan hade olika former av avtalspension. Utslaget från folkomröstningen var i allra högst grad tolkningsbart och när Linje 1:s förslag slutligen antogs av riksdagen 1959 kunde det endast ske genom att en folkpartist lade ned sin röst -- Ture Königson som sedermera uteslöts från partiet för sitt ”förräderi” (Larsson et. al. 2005).
Försäkringsmarknaden hade små möjligheter att påverka synen på pensionsreformen eller genomdriva alternativa lösningar där även privata bolag kunde vara delaktiga. Till skillnad från under socialiseringsdebatten fanns inte heller något stöd för detta från inspektionen. Det kan konstateras att försäkringsinspektionens tidigare chef, O. A. Åkesson, som var viktigt för att samordna motståndet mot socialiseringsförslagen, var en drivande kraft bakom ATP-reformen (Larsson & Lönnborg, 2009).
Efter införandet av ATP fanns farhågor för att pensionsmarknaden hade monopoliserats av staten. Men redan kort efter att ATP införts tog utvecklingen en helt annan riktning, då framväxten av avtal mellan arbetsmarknadens parter öppnade upp nya marknader för de privata bolagen. Dessutom ökade behovet av kompletterande pensionsförsäkring, vilket var en oväntad utveckling efter ATP-reformen. Det kan också beskrivas som att samtliga ”linjer” i folkomröstningen blev implementerade olika sätt. Debatten ökade också befolkningens uppmärksamhet och kunskap om pensioner, vilket ledde till att det privata försäkringsväsendet drog nytta av ATP-striden. Den kan konstateras att Tage Larsson hade rätt gällande systemets förmåga att överleva och det nuvarande pensionssystemet som infördes 1999, utgick från ett premiereservsystem och påminner om de förslag som framfördes av Larsson.
Avslutningsvis kan nämnas att Tage Larsson har efterlämnat ett intressant forskningsmaterial. Arkivet innehåller hans personliga korrespondens, en imponerande mängd av promemorior som rör de flesta områden inom försäkringsväsendet, men främst livförsäkring, medicinska och statistiska frågor samt ett omfattande material om den så kallade värdesäkringsdebatten (under den perioden som Sverige upplevde en galopperande inflation) och den nämnda ATP-frågan. Materialet finns bevarat på Centrum för Näringslivshistoria i Bromma, Stockholm och är öppet för intresserade.
Förändringar av NFT
Avslutningsvis ett par ord om utvecklingen av NFT. Tidskriften har ändrats över tid. År genomfördes 1977 flera kostnadsbesparande rationaliseringar. Det var främst den snabba ökningen av tryckkostnaderna men särskilt de skenande kostnaderna för papper i samband med den höga inflationen på 1970-talet som var problemet. Därför ändrades formatet på tidningen från enspaltig till tvåspaltig sättning, vilket gav en större satsyta per sida. Tillsammans med en något mindre stilgrad uppnåddes därigenom en utrymmesbesparing med en fjärdedel. En annan förändring var att man övergick från att ha fyra olika framsidor – en för varje land – till att ha en gemensam.
Från och med nummer 2 år 2009 övergick tidskriften till att bli fullständigt digital. Det fanns flera motiv till att tidskriften fick en ny utformning och en ny distributionskanal. I likhet med förändringarna 1977 var kostnadsskäl ett tungt vägande skäl. Trycknings- och papperskostnader eliminerades vid övergången till den digitala publiceringen men än viktigare var de kraftigt stigande utgifterna för porto. Det fanns emellertid andra skäl. Ett var att tidskriftens möjliga spridning till försäkringsintresserade både inom och utom Norden förbättrades kraftigt. Det fanns också aspekter som hängde samman med hållbarhet. Att transportera nära 4000 exemplar av tidskriften fyra gånger per år runt de nordiska länderna kunde kraftigt ifrågasättas om det var förenligt med ett hållbart tänkande.
Övergången till ett digitalt distributionssätt var troligen helt nödvändigt för att tidskriften skulle kunna överleva och uppleva ett 100 års jubileum. Dessvärre medförde ändringen att en av dess initiativtagare – Försäkringsföreningen i Finland – lämnade samarbetet. Det kan emellertid konstateras att nyttan av NFT för de försäkringsintresserade i Finland hade sjunkit i takt med att en allt mindre andel av befolkningen behärskar skandinaviska språk. Detta har varit en fråga som diskuterats länge i Finland (se exempelvis Sirén, 1987).
Som nämnts var Paul Bergholm (1921-1953) och Tage Larsson (1957-1975) chefredaktörer för NFT under långa perioder. Tage Larsson efterträddes av Hans von Heijne som var redaktör för åren 1976–1990. Det kan också nämnas att de sista 15 åren som tryckt tidskrift, från nummer 4/1994 och fram till 2009 var Birgitta Bahrke chefredaktör som, liksom sina företrädare, såg till att NFT var av mycket hög kvalitet. Som synes var dessa fyra chefredaktörer för majoriteten av de år som tidskriften publicerades i fysiskt format. I det nya formatet på nft.nu, var undertecknad chefredaktör under två år, men sedan 2011 har Carl-Henrik Knutsson, tidigare internkommunikationsansvarig på Skandia, på ett förtjänstfullt utvecklat tidskriften och faktiskt möjliggjort att NFT lyckats överleva i 100 år, givetvis i nära samarbete med redaktörerna från Danmark och Norge.
Referenser
Paul Bergholm et al. (1921). ”Nordisk Försäkringstidskrift”. Nordisk Försäkringstidskrift (NFT). Häfte 1: s. 1-3.
Paul Bergholm (1953). ”Nordisk Försäkringstidskrift. En återblick. NFT: s. 391-413.
Dagfinn Dahl (1945). ”Nordisk Forsikringstidsskrift 1921-1945”. NFT: s. 353-358.
Karl Englund (1993). Skandiamän och andra försäkringsmän 1855-1970. Femtio biografiska studier. Skandia: Stockholm.
Åke Grenholm (1935). Svenska Försäkringsföreningen 1875-1935. Minnesskrift. Stockholm.
Gunvall Grip (1987). Vill du frihet eller tvång? Svensk försäkringspolitik 1935-1945. Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Karl Herlitz (1925). Svenska Försäkringsföreningen 1875-1925. Svenska Försäkringsföreningen: Stockholm 1925.
Anders Kleverman & Mikael Lönnborg, M. (2000). ”Svenska Försäkringsföreningen – I det förgångna och i framtiden”. I: Bratt, C., Kleverman, A. & Strömbäck, E. (red.). Svensk Försäkrings Framtid. Stockholm: Svenska Försäkringsföreningens förlag: s. 157-167.
Anders Kleverman & Mikael Lönnborg (2015). ”Svenska Försäkringsföreningen ur ett historiskt perspektiv”. NFT: https://nft.nu/sv/svenska-forsakringsforeningen-ur-ett-historiskt-perspektiv
Mats Larsson, Mikael Lönnborg & Sven-Erik Svärd. (2005). Den svenska försäkringsmodellens uppgång och fall. Stockholm: Svenska Försäkringsföreningens Förlag.
Mats Larsson & Mikael Lönnborg. (2014). Scor Sweden Re. Hundred Years of Swedish Re(Insurance) History. Stockholm: Dialogos.
Tage Larsson (1975). ”Svenska Försäkringsföreningen 100 år”. Nordisk Försäkringstidskrift.
Mats Larsson & Mikael Lönnborg (2009). ”Den svenska finansmarknaden i ett långsiktigt perspektiv”. I: Grip, G. (red.). Folksam 1908-2008. Volym 2. Mer än endast försäkring. Stockholm: Informationsförlaget: s. 210-255.
Mats Larsson & Mikael Lönnborg (2015). “The Survival and Success of Swedish Mutual Insurers”. In: Pearson, R. & Yoneyama, T. (eds.), Corporate Forms and Organisational Choice in International Insurance. Oxford: Oxford University Press: .
Mikael Lönnborg, Peter Hedberg & Lars Karlsson (2020). "Swedish Insurance Institutions and Efficiency, 1920-1980”. In: Jeronia Pons & Robin Pearson (Eds.). Risk and the Insurance Business in History. Madrid: Fundación Mapfre, s. 157-177: http://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:1430558/FULLTEXT02.pdf
Mikael Lönnborg (2021). ”The Rise and Fall of Swedish Non-Life Reinsurance”. In: Leonardo Caruana de las Cagigas and André Straus (eds). Role of Reinsurance in the World. Palgrave Studies in Economic History. Palgrave Macmillan: Cham: 89-114. https://doi.org/10.1007/978-3-030-74002-3_5
Sven Sirén (1987). ”Nordisk Försäkringstidskrift – kunskapskälla och brobyggare”, NFT, Nr 1/1987, s. 63-65.
Jessika van der Sluijs (2020). ”Tarifföreningarna och de branschgemensamma försäkringsvillkoren – historik och betydelse för dagens försäkringsavtalsrätt”. NFT, 4. https://nft.nu/sv/tarifforeningarna-och-de-branschgemensamma-forsakringsvillkoren-historik-och-betydelse-dagens#_ftnref2
Kristian Trosdahl (2017). Trygghet i skiftende tider. Trekk av norsk forsikrings historie 1900-2000. Kolofon: Oslo.