Kapitalförsäkring och investerarskydd

Allt fler väljer att investera i finansiella instrument inom ramen för en kapitalförsäkring och anledningarna till detta kan vara flera. Sannolikt är det i första hand de stora skattefördelarna som lockar investerarna till att välja en kapitalförsäkring istället för traditionella investerings­alternativ. Men vad innebär detta investeringsalternativ för investe­rarna i fråga om skydd för investerat kapital? I denna artikel redogörs för kapitalförsäkringars förhållande till det svenska investerarskyddet. 

1. Inledning

I denna artikel kommer frågan om hur inves­teringar i finansiella instrument inom ramen för en depåförvaltad kapitalförsäkring förhål­ler sig till det svenska investerarskyddet att utredas. Frågan är intressant därför att det blivit allt vanligare att investerare använder sig av just depåförvaltad kapitalförsäkring som ett alternativ till direktinvestering i finan­siella instrument t.ex. aktier eller fonder. An­ledningarna är många, men det är troligtvis skattefördelarna med sparande i kapitalför­säkring som lockar mest och försäkrings­bolagen marknadsför sina kapitalförsäkring­ar som ett alternativ för dem som är intresse­rade av att ”plocka russinen ur kakan”.¹ En depåförvaltad kapitalförsäkring kombinerar nämligen försäkringssparandets skatteförde­lar med flexibiliteten hos en värdepappers­portfölj.

Precis som vid direktinvesteringar i finan­siella instrument så är även investeringar i finansiella instrument inom ramen för en depå­förvaltad kapitalförsäkring förknippade med vissa risker. Värdet på investeringar i finan­siella instrument är t.ex. alltid utsatta för upp­och nedgångar på den aktuella marknaden. Det är naturligtvis upp till investeraren själv att överväga sådana typer av risker. Det finns emellertid andra typer av risker förknippade

med investeringar i finansiella instrument, däribland risken att det anlitade värdepap­persinstitutet vid en eventuell konkurs inte kan lämna ut sina kunders finansiella till­gångar och medel.

För att minimera sådana typer av risker har lagstiftaren infört särskilda regler till skydd för investerare. Dessa skyddsregler återfinns bland annat i lagen (2007:528) om värdepap­persmarknaden, men framför allt i lagen (1999:158) om investerarskydd. Syftet med denna artikel är att utreda den ovan nämnda frågan – huruvida det svenska investerarskyd­det är tillämpligt på investeringar som görs inom ramen för en kapitalförsäkring. Det är i första hand depåförvaltade kapitalförsäkring­ar som åsyftas i denna artikel, vilket har att göra med att den typen av kapitalförsäkring erbjuder det mest kompletta alternativet till traditionella investeringar direkt i finansiella instrument.

2. Kapitalförsäkring

Kapitalförsäkring, i alla dess olika former, är en investeringsform som erbjuder sparande i finansiella instrument (t.ex. aktier, fonder el­ler obligationer). Vid tecknandet av en kapi­talförsäkring öppnas en försäkringsdepå som knyts till försäkringen. Försäkringstagaren gör sedan insättningar i försäkringsdepån och dessa medel utgör det inledande försäkrings­kapitalet. Försäkringstagaren bestämmer se­dan själv hur försäkringskapitalet skall place­ras. Värdet på försäkringen är således helt beroende av de investeringar som försäkrings­tagaren eller annan placeringsberättigad be­stämmer. Det är försäkringsbolaget som är ägare till depån samt de värdepapper som placeras i den och försäkringstagaren har en­dast en fordran på försäkringsbolaget motsva­rande försäkringsvärdet. Själva försäkrings­inslaget i en kapitalförsäkring är i de flesta fall begränsat till att 101 procent av försäkring­svärdet betalas ut till förmånstagare vid ett eventuellt försäkringsfall.²

Den som väljer att spara i en kapitalförsäk­ring kan sägas kombinera de flexibla egen­skaperna hos en traditionell värdepappers­portfölj med de skattefördelar ett försäkrings­sparande innebär. Kapitalförsäkring är ett lång­siktigt sparande som bygger på redan beskat­tade medel. Värdepappershandel som sker inom ramen för en kapitalförsäkring behöver inte deklareras och utdelningar och räntor i en kapitalförsäkring utlöser inte någon kapital­vinstskatt. Försäkringstagaren har således möjlighet att, inom ramen för försäkringen, köpa och sälja värdepapper utan att skatta för eventuella reavinster. Den enda beskattning som sker i en kapitalförsäkring är en s.k. avkastningsskatt vilken baseras på föregåen­de års genomsnittliga statslåneränta. Det inne­bär en skattesats på lite drygt 1 % för 2008.³ Avkastningsskatten beräknas på försäkrings­värdet per den 1 januari varje år. För den kreative försäkringstagaren innebär detta en möjlighet att nästan helt komma undan skatt genom att försäkringen i princip ”töms” på kapital den 31 december. Avkastningsskatten skulle då belasta endast ett mycket litet be­lopp. Emellertid är det endast kapital, inte värdepapper, som kan tas ut ur försäkrings­depån. Det innebär att en försäkringstagare som önskar komma undan skatt kan vara tvungen att sälja sina innehav, vilket natur­ligtvis kan sägas underminera denna ”lucka” i beskattningen av en kapitalförsäkring.

I en depåförvaltad kapitalförsäkring har försäkringstagaren möjlighet att placera för­säkringskapitalet i alla former av noterade värdepapper. Försäkringstagaren kan således handla med t.ex. fonder, aktier, obligationer eller strukturerade produkter och försäkrings­tagaren sköter själv placeringarna och står således även själv för den finansiella risken.

3. Det svenska investerarskyddet 

Lagen om värdepappersmarknaden

Utöver de formella kraven för att ett värde­pappersinstitut skall ges tillstånd att bedriva värdepappersrörelse, återfinns särskilda be­stämmelser beträffande skydd för investerare i lagen (2007:528) om värdepappersmarkna­den (LVpM). Det är en förutsättning att upp­fylla även dessa krav för att få tillstånd att bedriva värdepappersrörelse.⁴ Bestämmelser­na, som återfinns i 8 kap. LVpM, har sitt ursprung i artikel 13 i MiFID⁵ vilken stadgar att alla medlemsstater skall ställa krav på värdepappersinstitutens organisation. Bland bestämmelserna i 8 kap. LVpM återfinns sär­skilda bestämmelser om värdepappersinsti­tutens hanteringen av kundernas finansiella instrument och medel.⁶ Enligt dessa skall ett värdepappersinstitut bland annat hålla en kunds finansiella instrument och medel av­skilda från institutets egna tillgångar. Anled­ningen till denna skyldighet är att finansiella instrument som tillhör en kund och som insti­tutet innehar och håller avskilda för kundens räkning genom detta blir skyddade mot krav från institutets borgenärer enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel. Trots att lagen om redovisningsmedel enligt sin lydel­se visserligen endast avser medel anses den vara analogiskt tillämplig även på annan fun­gibel egendom.⁷ Detta innebär att förutsätt­ningarna för separationsrätt enligt lagen om redovisningsmedel kommer att vara uppfyll­da om värdepappersinstitutet blir insolvent, förutsatt naturligtvis att institutet lever upp till skyldigheten i bestämmelsen. Skyldigheten att avskilja kundernas finansiella instrument och medel är vidare straffsanktionerad i 10 kap. 4 § Brottsbalken.

Finansinspektionens tillsyn över värdepap­persinstituten omfattar att institutens rörelse drivs i enlighet med tillämpliga lagar och förordningar. Skulle ett värdepappersinstitut begå allvarliga överträdelser mot de tillämpliga bestämmelserna har Finansinspektionen möj­lighet att återkalla tillståndet. Lagens förarbe­ten nämner inget om vad som skulle kunna innebära en så allvarlig överträdelse att till­ståndet återkallas, men det förefaller rimligt att ett värdepappersinstitut som brister i hante­ringen av sina kunders finansiella instrument och medel löper stor risk att drabbas av ett sådant ingripande från Finansinspektionen.

Lagen om värdepappersmarknaden inne­håller således bestämmelser som på olika sätt syftar till att ge investerare skydd. Skulle det, trots dessa skyddsåtgärder från lagstiftaren, uppstå en situation där ett värdepappersinsti­tut går i konkurs och dess kunders tillgångar inte kan återställas, finns det i lagen (1999:158) om investerarskydd ett sista skyddsnät till förmån för investerarna.

Lagen om investerarskydd

Skydd enligt lagen om investerarskydd träder in om ett värdepappersinstitut som tillhör skyddet försätts i konkurs och investeraren på grund av detta inte kan få ut finansiella instru­ment eller medel som tillhör denne.⁸ En in­vesterare definieras⁹ som någon som anlitar ett värdepappersinstitut, ett fondbolag eller ett förvaltningsbolag för utförande av en in­vesteringstjänst och i definitionen inbegrips alla typer av kunder, såväl privatpersoner som företag och andra juridiska personer. De värde­pappersinstitut som omfattas av skyddet är de institut som har fått tillstånd att tillhandahålla investeringstjänster.¹⁰

Beträffande frågan vilka tillgångar som omfattas av investerarskyddet stadgas till att börja med att skyddet omfattar finansiella instrument som tillhör en investerare och som ett svenskt värdepappersinstitut, en filial i Sverige till ett utländskt värdepappersinstitut, ett fondbolag eller en filial till ett förvaltnings­bolag förfogar över i samband med att en investeringstjänst utförs.¹¹ Begreppet finan­siella instrument har samma innebörd som i LVpM och således omfattas överlåtbara vär­depapper, penningmarknadsinstrument, fond­andelar och finansiella derivatinstrument av investerarskyddet. Investerarskyddet omfat­tar även medel som ett svenskt värdepappers­institut, en filial i Sverige till ett utländskt värdepappersinstitut, ett fondbolag eller en filial till ett förvaltningsbolag har tagit emot med redovisningsskyldighet i samband med utförandet av en investeringstjänst.¹²

En investerare har således rätt till ersättning från investerarskyddet om ett värdepappers­institut, ett fondbolag eller ett förvaltnings­bolag som tillhör skyddet försätts i konkurs och investeraren på grund av detta inte kan få ut finansiella instrument eller medel som till­hör denne.¹³ Det svenska investerarskyddet uppgår till ett belopp om högst 250 000 kr per kund och institut.¹⁴ Om flera personer har gjort en gemensam investering skall varje investerare räknas för sig vilket innebär att om t.ex. fyra personer gjort en gemensam inves­tering om 1 000 000 kr har de rätt till samma skydd som om de i stället gjort varsin investe­ring om 250 000 kr.

4. Kapitalförsäkrings förhållande till investerarskyddet

Frågeställningen i denna artikel är huruvida investerare, dvs. försäkringstagare, som pla­cerar medel i värdepapper inom ramen för en kapitalförsäkring omfattas av det svenska in­vesterarskyddet. Frågeställningen kan delas upp i två frågor, dels huruvida en försäkrings­tagares placering av tillgångar i en kapitalför­säkring omfattas av det svenska investerar­skyddet, dels huruvida de investeringar som sedan görs inom ramen för kapitalförsäkring­en omfattas av investerarskyddet och vem som i så fall skyddet omfattar.

Som framgått ovan är de grundläggande förutsättningarna för att en investering skall omfattas av investerarskydd är att det är fråga om finansiella instrument som tillhör en in­vesterare.

Försäkringstagares placering av medel i kapitalförsäkring

Den inledande frågan är således om försäk­ringskapitalet i sig omfattas av investerar­skyddet och försäkringstagaren därigenom har sina tillgångar i försäkringen skyddade. För att en placering av tillgångar i kapitalför­säkring skall omfattas av lagen om investerar­skydd krävs, som framgått ovan, att en kapi­talförsäkring ryms inom ramen för definitio­nen av finansiella instrument (jfr 2 § lagen om investerarskydd). Enligt 1 kap. 4 § LVpM är finansiella instrument det samma som bl.a. överlåtbara värdepapper, penningmarknads­instrument och fondandelar. Det som karaktä­riserar en försäkring är i stora drag att en försäkringsgivare åtar sig att mot vederlag utge ersättning (eller ett på förhand bestämt belopp i pengar) till försäkringstagaren eller annan om en händelse av visst slag inträf­far.¹⁵ En kapitalförsäkring kan således inte anses utgöra ett finansiellt instrument enligt definitionen i LVpM och således omfattas en försäkringstagares placering av medel i en kapitalförsäkring inte av det svenska investe­rarskyddet. Önskar försäkringstagaren åtnjuta ett direkt investerarskydd är denne således hänvisad till att placera sina medel direkt i värdepapper genom en traditionell värdepap­persdepå. 

Investeringar inom ramen för en kapitalförsäkring

Innan den andra frågan i denna artikel – huru­vida investeringar som sker inom ramen för kapitalförsäkringen omfattas av investerar­skyddet – besvaras, bör det inledningsvis på­minnas om hur en kapitalförsäkring är struk­turerad. Vid tecknandet av kapitalförsäkring­en öppnas en försäkringsdepå som knyts till försäkringen. Det är denna depå som försäk­ringstagaren gör insättningar till och det är dessa tillgångar som utgör det inledande för­säkringskapitalet. Det är försäkringstagaren som bestämmer hur försäkringskapitalet skall placeras. Det viktiga i detta sammanhang är att komma ihåg att det är försäkringsbolaget – inte försäkringstagaren – som är ägare till innehållet i depån samt de värdepapper som placeras i den. Försäkringstagaren har istället en fordran på försäkringsbolaget motsvaran­de värdet på innehållet i depån. Följaktligen är det inte försäkringstagaren som är investe­rare när tillgångarna i depån placeras i olika finansiella instrument och därför är frågan huruvida försäkringstagaren omfattas av in­vesterarskydd egentligen inte relevant, efter­som det inte är denne som är investerare i detta sammanhang.

Vad skulle då hända om ett värdepappersin­stitut, vars finansiella instrument försäkrings­bolaget investerat i på anvisning av försäk­ringstagaren, skulle gå i konkurs och med anledning av det inte kan återlämna dessa tillgångar. Eftersom det är försäkringsbolaget som i egenskap av ägare av tillgångarna i kapitalförsäkringen är investerare, är det ock­så försäkringsbolaget som har rätt till en even­tuell ersättning ur investerarskyddet. Men med anledning av att investerarskyddet endast omfattar 250 000 kr per investerare och insti­tut förefaller investerarskyddet i detta fall att bli tämligen verkningslöst. Detta kan belysas med ett exempel. Anta att ett försäkringsbolag lyckas locka till sig tusen personer som alla tecknar varsin kapitalförsäkring. Anta vidare att hundra av dessa personer anvisar försäk­ringsbolaget att investera i samma finansiella instrument, t.ex. en strukturerad produkt ar­rangerad av en stor fondkommissionär. Då detta är en sådan investering som investerar­skyddet omfattar är investeraren, dvs. försäk­ringsbolagsbolaget, således skyddad genom lagen om investerarskydd. Det sammanlagda värdet på dessa investeringar kan naturligtvis vara mycket högt. Men eftersom det i förhål­landet mellan försäkringsbolaget och fond­kommissionären endast är en investerare, upp­går investerarskyddet till endast 250 000 kronor. Detta är emellertid ett resultat som får anses stämma överens med själva syftet med investerarskyddet, nämligen att det i första hand är små investerare som skall skyddas.¹⁶

5. Avslutande kommentarer

Av redogörelsen ovan har framkommit att en försäkringstagare som väljer en depåförval­tad kapitalförsäkring som sparform inte skyd­das av det svenska investerarskyddet, vilket denne skulle ha gjort om han eller hon valt att placera sina sparmedel i en mer traditionell investeringsform. Man kan dock fråga sig om det faktum att kapitalförsäkringar inte omfat­tas av det svenska investerarskyddet egentli­gen påverkar försäkringstagarens trygghet i någon större utsträckning.

I media har det på senare tid förekommit påståenden om att försäkringsbolag som er­bjuder kapitalförsäkringar lockar med falsk trygghet och att det är få försäkringstagare som är medvetna om att placering av medel i en kapitalförsäkring inte omfattas av investe­rarskydd.¹⁷ Det kan mycket väl vara så att insikten om investerarskyddets omfattning är begränsad. Det kanske till och med kan anses nödvändigt att vidta åtgärder för att öka med­vetenheten hos försökringstagare. Men det kan emellertid ifrågasättas om det faktum att kapitalförsäkringar inte omfattas av investe­rarskydd är ett godtagbart skäl för att hävda att kapitalförsäkringar är otrygga och att försäk­ringstagarna är oskyddade. Den svenska för­säkringslagstiftningen innehåller nämligen ett stort antal bestämmelser som på olika sätt påverkar försäkringstagarens trygghet. Av särskilt relevans i detta sammanhang är de s.k. solvensreglerna, vilka utan tvivel innebär ett starkt skydd för försäkringstagarna. Dessa regler ställer krav på försäkringsbolagens för­måga att hantera, mäta samt styra risker och ett försäkringsbolag måste alltid ha tillräck­ligt med kapital för att täcka oförutsedda hän­delser.¹⁸ Ett försäkringsbolag är vidare skyl­digt att ha tillgångar för skuldtäckning samt föra skuldtäckningsregister.¹⁹ Skuldtäck­ningsregistret skall utvisa de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde. Skulle händelsen inträffa att ett försäk­ringsbolag går i konkurs har bolagets kunder särskild förmånsrätt till de tillgångar som finns upptagna i skuldtäckningsregistret.²⁰

Med beaktande av vad som redogjorts för i denna artikel skulle det faktiskt kunna hävdas att en person som väljer att investera i finan­siella instrument inom ramen för en kapital­försäkring egentligen är bättre skyddad än en person som väljer ett traditionellt sätt att investera i finansiella instrument. Försäkrings­tagarens skydd vid ett försäkringsbolags konkurs är ju faktiskt inte begränsad till 250 000 kr.

Noter

¹ Se t.ex. information utgiven av Avanza Bank (http://www.avanza.se/aza/ap/ kapitalforsakring/information.jsp), Nordnet (https://www.nordnet.se/mux/web/nordnet/ oversiktkapitalforsakring.html) och Skandia (http://www.skandia.se/hem/upload/pdf/ 90374.pdf).

² Se t.ex. förköpsinformation avseende kapital­försäkring utgiven av bl.a. Avanza Bank, HQ Bank, Nordnet och Skandia.

³ Den genomsnittliga statslåneräntan var 4,13 % för år 2007.

⁴ Jfr 3 kap. 1 § p.3 lagen om värdepappers­rörelse.

⁵ Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/ 39/EG om marknader för finansiella instru­ment.

⁶ Se 8 kap. 34 och 35 §§ lagen om värde­pappersrörelse.

⁷ SOU 1943:24, s 41 samt NJA 1944 s 405 och 410.

⁸ Se 7 § lagen om investerarskydd.

⁹ 2 § lagen om investerarskydd.

¹⁰ Se 4 § lagen om investerarskydd.

¹¹ Se 3 § p.1 lagen om investerarskydd.

¹² Se 3 § p.2 lagen om investerarskydd.

¹³ Se 7 § lagen om investerarskydd.

¹⁴ Se 9 § lagen om investerarskydd.

¹⁵ Bengtsson, Bertil, Försäkringsrätt, Några huvudlinjer, Stockholm 2005, s 11.

¹⁶ Prop. 1998/99:30, s 33.

¹⁷ Debattartikel på http://www.di.se, publicerad 2008-09-24 och författad av representanter för Aktiespararna.

¹⁸ Se framför allt 7 kap. i Försäkringsrörelse­lagen.

¹⁹ Se 7 kap. 9 och 11 §§ Försäkringsrörelse­lagen.

²⁰ Se 7 kap. 11 a § Försäkringsrörelselagen, med hänvisning till 4 a § Förmånsrättslagen.

­