Högsta domstolen och omprövning av skadeståndslivränta

Enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen kan bland annat skadeståndslivränta (liksom trafiklivränta) omprövas om förhållanden som låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt. Denna regel härrör i sina huvuddrag från lagstiftning 1975 och man kan alltså konstatera att den snart är 35 år gammal. Efter alla år som gått sedan lagens tillkomst har Högsta domstolen äntligen fått tillfälle att mera definitivt klarlägga hur man ska tolka rekvisitet ”väsentlig ändring” i olika situationer. Avgörandena är delvis något överraskande, och kan leda till ökad administration och ökade kostnader för försäkringsbolagen, samtidigt som de skadelidandes situation har förbättrats.

Inledning

Möjlighet till omprövning av skadestånd är en viktig beståndsdel i det ekonomiska invaliditetsbegrepp som infördes i skadeståndslagen 1975. Detta begrepp innebär att ersättningen ska följa den faktiska förlusten i det individuella fallet så nära som möjligt. Man bör av den anledningen ha möjlighet att i efterhand korrigera den ursprungliga bedömningen om denna i framtiden visar sig slå väsentligt fel och leda till för låg ersättning.

 

När paragrafen infördes ansågs i första hand möjligheten till omprövning vara angelägen i fråga om ersättning för inkomstförlust. Men också ersättning för förlust av underhåll skulle enligt den ursprungliga bestämmelsen kunna justeras i efterhand. Genom ändringarna år 2001 av personskadereglerna i skadeståndslagen kan all ersättning enligt 5:1 och 2 i lagen omprövas, alltså även ersättning för kostnader eller ideell skada. I samband med ändringarna gjordes några uttalanden av lagstiftaren som varit av betydelse för HDs tolkningar.[1]

 

Det brukar ju anses att dom eller avtal i en viss fråga ska vara bestående. Båda parter har intresse av att den lösning man en gång kommit fram till inte ändras i framtiden. I ett ärende angående personskada anpassar sig den skadelidande efter viss nivå på sin ersättning. Betalaren, dvs. i allmänhet ett försäkringsbolag, gör nödvändiga avsättningar för en känd skadekostnad. Möjlighet att i framtiden åstadkomma ändring i ersättningens nivå kan leda till att den skadelidande fixerar sig vid ersättningsfrågan. I förlängningen kan en så kallad ersättningsneuros uppkomma. För försäkringsbolaget blir det ett besvär om skadeärende måste tillföras ytterligare medel i framtiden, som man från början inte räknat med.

 

Möjlighet till omprövning, utan att förbehåll härom träffats i samband med den ursprungliga prövningen av ersättningsfrågan, är alltså ett avsteg från vad man normalt anser bör gälla, eller ett ingrepp i domars och avtals rättskraft. Av den anledningen har det ansetts att denna möjlighet bör hållas inom en snäv ram. Det finns därför en stark restriktion i lagens krav på ”väsentlig ändring”.

 

Lagens restriktiva inställning kan ändå med en generös tolkning leda till omprövning i ganska många fall. Den praxis som HD nu fastställt ger 5:5 i skadeståndslagen en vidare tillämpning än lagstiftaren säkert från början avsett. Domstolen har dock klart uttalat att omprövning bör förbehållas situationer ”där förhållandena avsevärt förändrats jämfört med vad parterna räknade med när livräntan bestämdes” (NJA 1998 s. 807).

Lagregeln

Enligt 5:5 skadeståndslagen kan ersättningsfrågan omprövas om förhållanden som enligt 5 kap. skadeståndslagen låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt. Ersättning som har fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.

Tolkningsfrågorna

Det har under åren spekulerats i när omprövning bör medges. Ersättning för inkomstförlust exempelvis bestäms med hänsyn till en rad hypoteser angående framtidsutvecklingen för den skadelidande. Man gör en bedömning av den framtida utvecklingen för den skadelidande om han inte skadats, och får då ett inkomstunderlag. Så föreställer man sig hur utvecklingen blir för honom i hans skadade skick, med hänsyn till resterande arbetsförmåga, vilka samordningsförmåner han kan räkna med, osv. – också här en rad hypoteser.

 

Självfallet kan åtskilligt i dessa antaganden visa sig gå i en annan riktning än man föreställt sig. Förändringarna i förhållande till antagandena kan bli stora. Det är här rekvisitet ”väsentlig ändring” kommer in. De fall som prövats har rört skadeståndslivräntor (trafiklivräntor), alltså löpande ersättning som ska kompensera för löpande förlust av inkomst.

 

Förändringar av ekonomisk natur som kan tänkas leda till att ersättningen omprövas är:

  • Förändring i den skadelidandes arbetsförhållanden. Den skadelidande visar sig, utan att invaliditeten ändrats, i längden inte klara av den arbetsinsats som man bedömt möjlig. Inkomstförlusten ökar.
  • Förändring av lönenivån i den skadelidandes tidigare yrke. De som är kvar i yrket får sina regelbundna lönepåslag. Diskrepansen kan så småningom bli stor till det underlag som väglett när skadeståndets (livräntans) storlek fastställdes.
  • Förändring i samordningsförmånernas nivå och förekomst. En samordningsförmån håller kanske inte jämna steg med utvecklingen, och den skadelidande får inte tillräcklig kompensation för sin inkomstförlust.
  • Förändring i försörjningssituationen (efterlevandefallen). En efterlevande förälder kan inte längre delta i barnens försörjning på det sätt man räknat med. Ökat behov av ersättning för mistat underhåll har uppkommit.

Förändringar av medicinsk natur är förändring i den skadelidandes medicinska status. Exempel är att skadan förvärras, och den medicinska invaliditetsgraden ökar, med ökning av arbetsoförmågan som följd.

 

Det kan förekomma olika kombinationer av de förhållanden som nu har exemplifierats. 

 

Ett problem har visat sig vid bedömningen av löneutveckling i tidigare yrke. Ska utvecklingen räknas årsvis, eventuellt som ett genomsnitt för åren som gått, eller kumulerat, det vill säga med alla höjningarna genom åren med i beräkningen? Med sistnämnda beräkningssätt: När når de adderade talen en nivå som bör bedömas som väsentlig?

 

Ett annat problem har varit följande. När lagregeln ursprungligen skrevs lade man viss vikt vid att förhållanden som kunnat förutses när första ersättningen fastställdes inte borde kunna utlösa omprövning. Det ansågs t.ex. att man borde kunna räkna med normal löneutveckling i den skadelidandes tidigare yrke. Man borde vidare bortse från framtida penningvärdeförändringar, med hänsyn till den särskilt lagreglerade värdesäkringen av skadeståndslivräntorna. Det sades också att vid den ursprungliga bedömningen av ersättningen hänsyn inte borde tas till ”den allmänna standardhöjning i samhället som kan komma att inträffa”.[2]

 

Ovisst har också varit om det för omprövning räckt med väsentlig förändring i förhållandena som vägledde den första prövningen, eller om det också skulle förutsättas att väsentlig förändring inträtt i själva behovet av ersättning.

 

Denna ovisshet berodde på uttalanden från lagstiftaren i samband med 2001 års ändringar i lagen. Dessa uttalanden avsåg att klarlägga förutsättningarna för omprövning, närmast med sikte på den utvidgning av paragrafen till ersättning för kostnader och ideell skada som då genomfördes. Det sades att omprövning kunde komma i fråga mera sällan. Vad som kunde komma i fråga var fall där den skadelidandes hälsotillstånd i betydande grad har kommit att avvika från vad man föreställde sig när skadeståndet fastställdes. Skillnaden mellan antagen och faktisk skada borde vara så markant att det framstod som angeläget att en ny prövning kommer till stånd. Lagstiftaren uttalade också att väsentlighetskravet knyter an till den försämring som ska ha skett i de förhållande som har legat till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan och således ”inte i första hand till den skillnad i ersättningen som kan bli följden av de ändrade förhållandena”.[3]

 

Skulle omprövning alltså kunna medges om den skadelidandes inkomstförhållanden väsentligt försämrats även om samordningsförmånerna samtidigt ökat, och något väsentligt ökat ersättningsbehov inte uppkommit? Om exempelvis den skadelidande med tiden förlorat den arbetsinkomst man räknat med, men samtidigt fått ökad ersättning från den allmänna försäkringen. Eller den skadelidandes medicinska status förvärrats, samtidigt som samordningsförmånerna ökat.

 

En tolkning medgav omprövning i dessa fall. En annan tolkning krävde att också ersättningsbehovet väsentligt ökat, vilket innebar att man borde pröva väsentligheten i två steg: Finns väsentlig förändring i de ursprungligen beaktade förhållandena och har denna förändring resulterat i väsentligt ökat ersättningsbehov?

Rättsfallen

NJA 1998 s. 807. Verkan av att samordningsförmån ändras (ekonomisk förändring)     

I detta fall sänktes ett pensionsbelopp från den allmänna försäkringen. Den skadelidande fick alltså totalt sett en lägre samlad inkomst genom pensionsbeloppet och trafiklivräntan. HD fann att omprövningsparagrafen kunde tillämpas även vid ändring i samordningsförmåns storlek. Även om ändringen var väsentlig och omprövning alltså ska ske ansåg domstolen det inte givet att omprövningen leder till förändring av livräntan. Omprövningen sker nämligen enligt HD med beaktande inte bara av den omständighet som utlöst omprövningen utan av samtliga förhållanden av beskaffenhet att böra påverka livräntans storlek. Man fick i det aktuella fallet bedöma väsentligheten av ändringen i samordningsförmånen med hänsyn till beloppets storlek taget för sig och sett i förhållande till storleken av de sammanlagda avräknade samordningsförmånerna och den beräknade inkomstförlusten. Eftersom de sammanlagda samordningsförmånerna sänkts med mindre än 6 procent och den totala kompensationen med mindre än 4 procent förelåg enligt HD inte någon väsentlig ändring av förhållanden som legat till grund för den ursprungliga ersättningen.

 

Man lär av detta fall, inte bara att ändring i samordningsförmån i och för sig kan utlösa omprövning, utan även att omprövningen ska ske i två steg, där ”slutresultatet”, det vill säga förändringen i ersättningsbehovet, är avgörande för omprövningen.

NJA 2004 s. 279  Löneutveckling i tidigare yrke (ekonomisk förändring)

Här var det fråga om en skadelidande som vid den ursprungliga prövningen ansetts kompenserad för sin inkomstförlust av samordningsförmånerna (förtidspension och arbetsskadelivränta), räknat från den 1 april 1995. Så småningom uppkom emellertid en diskrepans mellan samordningsförmånerna och den lön som den skadelidande skulle ha haft om hon varit kvar i sitt tidigare yrke. Diskrepansen utgjorde 12 procent eller mer. Enligt HD utgjorde konjunkturutvecklingen och löneutvecklingen i tidigare yrke sådana faktorer som ingick i bedömningen av inkomstunderlaget. Av avgörande betydelse i målet var om ändringen i dessa förhållanden var väsentlig. Mellan parterna var detta ostridigt. HD fann, med hänvisning till 1998 års fall, att inte bara den omständigheten som föranlett omprövningen utan samtliga omständigheter som påverkar livräntan skulle beaktas. Att samordningsförmånerna inte höjts i takt med löneutvecklingen var en sådan omständighet.

 

Detta rättsfall visar att löneutvecklingen i tidigare yrke kan utlösa omprövning om väsentlig diskrepans under åren uppkommit mellan denna utveckling och det inkomstunderlag som man räknat med vid den ursprungliga prövningen. Också i denna situation sker prövningen i två steg: Ändringen i de ursprungliga förhållandena ska vara väsentlig, liksom det ökade ersättningsbehovet. Huruvida man ska räkna löneutvecklingen årsvis eller kumulerat över åren löstes inte helt tydligt genom fallet, eftersom parterna var ense om att man skulle räkna med en viss procentuell skillnad. Att eftersläpning i samordningsförmånernas följsamhet till konjunktur- och löneutveckling kan leda till ökad belastning på trafik- och ansvarsförsäkringen blir uppenbart.

NJA 2008 s. 1217 I. Årsvis eller kumulerad beräkning av löneutvecklingen i tidigare yrke? (Prövning i två steg vid ekonomisk förändring)

Inte heller i detta fall fanns från början någon inkomstförlust att ersätta. Skadan skedde år 1986. Den skadelidande kvinnan bedömdes få full kompensation för sin inkomstförlust genom full förtidspension och arbetsskadelivränta. Efter ett antal år uppkom emellertid en skillnad mellan inkomstunderlaget och samordningsförmånerna som uppgick, för år 2000 till 11,6 % av inkomstunderlaget och 13,1 procent av samordningsförmånerna, för år 2001 till 13,8 % av inkomstunderlaget och 16 % av samordningsförmånerna samt för år 2002 till 14,5 % av inkomstunderlaget och 17 procent av samordningsförmånerna.

 

HD ansåg att uttalandena vid 1975 års lagstiftning (jämför ovan) inte borde tolkas så att de ersättningsberättigade över huvud taget inte skulle få del av standardhöjningen i samhället. Detta skulle utgöra ett så påtagligt avsteg från skadeståndets kompenserande funktion att det inte kan godtas utan stöd i lagen. Man kan inte heller anse att en lönehöjning som ligger inom den gängse årliga ramen ska anses vara beaktad när avtalet om den ursprungliga ersättningen träffades. För att den skadelidande ska sakna rätt till omprövning krävs att det av domen eller avtalet framgår att en viss förändring inte ska påverka skadeståndet. I det aktuella fallet fann HD att de påvisade ökningarna av inkomstunderlaget utgjorde en sådan omständighet som kan grunda rätt till omprövning.

 

HD gör några ytterligare klarlägganden. Ska en väsentlig förändrings inverkan på ersättningsnivån också vara väsentlig? Ska man alltså, som HD gjort i 1998 års fall, kräva att prövningen sker i två steg. Så verkar lagstiftaren inte ha ansett i sina uttalanden vid 2001 års lagändring. HD svarar emellertid ja på den frågan såvitt gäller ekonomisk förändring. Den samlade effekten av alla faktorer som kan påverka ersättningsnivån ska uppfylla kravet på väsentlig förändring. Man förbehåller lagstiftarens uttalanden till fallen där det föreligger medicinsk förändring.

 

Vid uppskattningen av löneutvecklingen ska man beräkna denna kumulerat över åren, alltså inte årsvis. Detta menar HD framgick redan av 1998 års avgörande. Domstolen anger sedan ett mått på förändringen för att denna ska kunna anses vara väsentlig. Rätt till omprövning bör föreligga om förhållandena sedan ersättningen fastställdes har förändrats så att samordningsförmånerna jämte i förekommande fall kvarstående inkomst och beviljad livränta understiger 90 % av inkomstunderlaget. Eftersom i det aktuella fallet samordningsförmånerna motsvarade 88,4 % av inkomstunderlaget, med den kumulerade löneökningen i tidigare yrke inräknad, borde den skadelidande medges rätt till omprövning.

 

Två ledamöter av domstolen var skiljaktiga när det gäller motiveringen. De menade att uttalandena vid 2001 års lagstiftning tog sikte på omprövning av ersättning för ideell skada, eftersom sådan ersättning bestäms enbart med hänsyn till skadans medicinska invaliditetsgrad. Det framstår därför som naturligt om en väsentlig ändring av den medicinska invaliditeten i det sammanhanget ska kunna anses vara tillräcklig för rätt till omprövning. När det gäller ersättning för inkomstförlust (eller underhåll) bör väsentlighetsbedömningen omfatta alla omedelbart inverkande förhållanden och därmed avse ändringen av ersättningsbehovet. Man kunde därmed vara ense med domstolens majoritet när det gäller bedömningen av det aktuella fallet.

 

Rättsfallet visar enligt min mening följande. HDs ståndpunkt resulterar i att omprövning kan bli en tämligen vanlig företeelse i ett antal skadeärenden där differensen mellan inkomstunderlag och faktiskt utgående kompensation överstiger 10 %. I viss mån dämpas omprövningsbehovet av värdesäkringen av skadeståndslivräntorna enligt 1974 års ändringslag, i de fall skadeståndslivränta (trafiklivränta) utgått från tiden för den ursprungliga prövningen, dvs. när det inte varit fråga om så kallad 0-ersättningsärenden som i det nu skildrade rättsfallet och i 2004 år rättsfall. Om skadeståndslivränta utgått från början har ju denna fått regelbundna påslag som kompensation för inflationen. I de fall där den ursprungliga prövningen inte visat behov av ersättning utöver samordningsförmånerna, är det endast genom höjning av dessa förmåner - normalt genom koppling till basbeloppet – som den skadelidande kompenseras för inflationen. Otillräcklig värdesäkring liksom fortgående standardhöjning utöver inflationen torde i många fall så småningom kunna leda till omprövning. En ytterligare slutsats är att skadelidande omprövningsvägen kan kompenseras inte bara för standardutvecklingen utan också för bristande kompensation för inflationen inom socialförsäkringssystemen.

NJA 2008 s. 1217 II. Ändring i arbetsförmåga (medicinsk förändring)

En kvinna som skadats vid trafikolycka år 1993 fick halv förtidspension från och med april 1998. Avtal om ersättning för inkomstförlust träffades med försäkringsbolaget år 2001. Besvären till följd av olyckan ökade emellertid, och kvinnan beviljades hel förtidspension fr o m januari 2004. Eftersom hel arbetsoförmåga innebar väsentlig ändring av förhållandena begärde hon omprövning av livräntan från försäkringsbolaget. Samordningsförmån och livränta understeg inkomstunderlaget med 12 811 kr (3,6 % av inkomstunderlaget räknat för år). HDs majoritet fann att det skulle kunna synas mest följdriktigt att även när det är en medicinsk förändring som har ägt rum ställa kravet att denna vid en omprövning skulle medföra en väsentlig förändring av den tidigare beslutade ekonomiska ersättningen. Men detta skulle vara svårförenligt både med lagtextens utformning och 2001 års motivuttalanden som måste förutsättas ha allmängiltig betydelse. Domstolens majoritet fann det med hänsyn härtill tillräckligt för rätt till omprövning att den medicinska förändringen var väsentlig.[4]

 

De två i föregående fall skiljaktiga ledamöterna av domstolen var skiljaktiga också i detta fall, denna gång inte bara i fråga om motiveringen utan också i själva utgången av målet. Även när det är fråga om medicinsk förändring bör kravet ställas att inte bara den medicinska förändringen är väsentlig, utan också att dess effekt på ersättningsbehovet är väsentlig. De ansåg i enlighet härmed att omprövning inte borde beviljas eftersom de förhållanden som legat till grund för den ursprungliga ersättningens bestämmande inte kunde anses ha ändrats väsentligt. 

 

Följande lärdomar ger detta rättsfall. Det är nu klarlagt att väsentlig medicinsk förändring kan leda till omprövningsrätt, även om förändringen inte haft väsentlig inverkan på själva ersättningsbehovet. Fall kan alltså nu förekomma där en omprövning bör medges vid medicinsk förändring i den skadelidandes situation, trots att dennes ekonomiska situation inte väsentligt påverkats. Det kan nu i efterhand beklagas att 2001 års motiv inte skrevs tydligare, och att det i sammanhanget inte otvetydigt klarlades att även en väsentligt förändrad medicinsk situation också i fråga om inkomstförlust skulle kräva väsentlig inverkan på ersättningsbehovet för att omprövning bör medges. Det var säkert inte lagstiftarens mening att man med omprövningsförfarandet ska kunna korrigera även mindre ökningar i en skadelidandes behov av ersättning. Om minoritetens mera rimliga uppfattning i detta sammanhang fått avgöra så hade konsekvenserna av lagstiftarens otydlighet inte blivit så ingripande.  

HDs dom den 9 oktober 2009 i mål T 4729-07. Löneutveckling i tidigare yrke (ekonomisk förändring)

Ett ytterligare fall angående löneutveckling i tidigare yrke föreligger nu. Det gällde en yrkeschaufför som 1989, vid 33 års ålder, ådrog sig en så svår personskada att han inte kunde återgå i arbete. Till en början kompenserades han genom förtidspension och arbetsskadelivränta, och någon trafiklivränta blev inte aktuell. Han förbehölls dock rätten till omprövning enligt 5:5 skadeståndslagen. Han begärde så småningom prövning av frågan om ersättning för inkomstförlust också från trafikförsäkringen. Därvid åberopade han att den årliga höjningen av samordningsförmånerna inte hållit jämna steg med löneutvecklingen i det yrke som han skulle ha arbetat i om han inte skadats. Löneutvecklingen mellan åren 1998-2004 innebar en löneökning med i genomsnitt 3,7 % per år eller kumulerat 21,5 procent.

 

HD fann att löneökningen i den skadelidandes tidigare yrke sammanställd med utvecklingen av hans samordningsförmåner utgjorde sådan väsentlig ändring som gav honom rätt till omprövning från och med år 2000.

 

Rättsfallen angående verkan av löneutveckling i tidigare yrke får här en precisering, i det att omprövningen gäller från och med det år den kumulerade löneökningen når den nivå som HD angett i NJA 2008 s. 1217 I.    

 

De år vars löneökning kumuleras är i fallet 1998-2000 och den kumulerade ökning som utlöser omprövningen är med god marginal över 10 procent.

Kvarstående frågor

Efter det att lagen nu varit i kraft i decennier får den som vi nu sett en mycket generös tolkning som förmodligen går betydligt utöver vad lagstiftaren 1975 har avsett och som hittills varit tolkningen i praxis. I detta läge uppstår givetvis frågan: Hur ser situationen ut för alla de skadelidande vars ärenden prövats med tidigare snäva tolkningar av omprövningsparagrafen eller för de skadelidande som inte ens förstått att söka omprövning med hänsyn till rådande uppfattning om restriktiviteten kring omprövningsmöjligheterna. HDs rättsfall har inga övergångsbestämmelser som klarlägger hur det ställer sig med äldre skadefall. För övrigt är det knappast korrekt att i detta sammanhang tala om sådana skadefall. De faktorer som kan leda till omprövning är nämligen i stor utsträckning ”tidlösa”. Löneutveckling i tidigare yrken, exempelvis, är en pågående utveckling som kan åberopas vid lämplig tidpunkt, säkert av ett stort antal skadelidande.

 

Men en följdfråga blir självfallet hur preskriptionsreglerna tillämpas när det gäller möjligheten att åberopa 5:5 skadeståndslagen.  Det visar sig då att själva rätten att begära omprövning inte är underkastad preskription. Den nya fordran som kan anses ha uppkommit vid den tid då de väsentligt ändrade förhållandena inträtt preskriberas dock enligt vanliga regler.[5]

 

När en viss utveckling har nått nivån ”väsentlig ändring” i den skadelidandes situation skall alltså preskriptionstiden börja löpa. En viss indikation på startpunkten i fråga om löneutveckling i tidigare yrke ger det ännu ej refererade rättsfallet den 9 oktober 2009. Preskriptionstiden bör där börja löpa vid ingången av det år från och med vilket omprövningen gäller, alltså 2000. Preskription av rätten till omprövning på grund av att samordningsförmån ändrats har också en given startpunkt i den tidpunkt då 10-procentsnivån uppnås. Mera svårlöst kan det bli att avgöra startpunkten vid medicinsk förändring. En sådan förändring kan ju ske under kortare eller längre tidrymd. Preskriptionstidens start blir här en intressant fråga för rättstillämpningen.

 


[1] De senaste rättsfallen har analyserats av Mia Carlsson, jur. dr i civilrätt vid Stockholms Universitet, i en artikel i Juridisk Tidskrift 2008-09 s. 779 f. Också Håkan Andersson har i PointLex kommenterat omprövningsfrågorna. Tidigare analyser gällande de äldre rättsfallen se Strömbäck, Erland, ”Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen?”, Nordisk Försäkringstidskrift 1/2006 s. 25 f. Allmänt om omprövning se Bengtsson, Bertil & Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen. En kommentar, 3 uppl. (2008) s. 280 f. Sistnämnda skrift finns också på Internet som modul i Zeteo Norstedts juridiks arbetsverktyg, aktualiserad 2009. Se ang. omprövning också Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 7 uppl. (2006) 22.7 och Svendenius, Marie, ”Omprövning av ersättning för inkomstförlust enligt 5:5 skadeståndslagen”, Nordisk Försäkringstidskrift 2/2007 s. 196 f.

[2] Prop. 1975:12 s. 150.

[3] Se prop. 2000/01:68 s. 72. Jfr betänkandet Ersättning för ideell skada vid personskada (SOU 1995:33) s. 444.

[4] Se angående tillämpning av rättsfallet Trafikskadenämndens cirkulärreferat 2-2009.

[5] Se Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 2 uppl. (2008), s. 285.