Grannsamverkan – folkrörelse mot brott för en tryggare tillvaro?

Artikel forfatter: Sune Nilsson
Utgave:
2, 1998
Sprog: International
Kategori:

189 NFT 2/1998 Grannsamverkan – folkrörelse mot brott för en tryggare tillvaro? av Sune Nilsson, Folksam Sune Nilsson “Grannsamverkan mot brott“ har funnits i Sverige sedan 1985. Verksamheten lär ha startat i staden Seattle på amerikanska nordvästkusten i början på 80-talet och vandrade via England och Danmark till vårt land. Det var en framsynt amerikansk polischef, som i en tid av ökande vardagsbrottslighet började organisera stadens innevånare i block och områden, för att de själva skulle kunna börja begränsa den oönskade ut- vecklingen. Inga medborgargarden Med min inte alltför välunderbyggda känne- dom om den amerikanska livsstilen kan jag tänka mej att denne ”sheriff” inte hade en alltför lätt uppgift i sammanhanget. Det gällde troligen att få medborgarna att låsa in Win- chestrarna och basebollträna i garderoberna och motivera dem för en stillsammare verk- samhet på gator och i bostadsområden. Rapporterna från Seattle tyder på att han lyckades. Människorna övertog själva den del av verksamheten som man tidigare ålade ordningsmakten: den bevakande, noterande och därmed preventiva verksamheten. Polisen kunde då använda de egna resurser- na till viktigare insatser och kunde arbeta händelsestyrt med hjälp av de engagerade stadsborna i ett samarbete till bådas fördel. Linköping – först i Sverige? Enligt mångas bedömning var det i den öst- götska residensstaden som ”Grannsam- verkan” först slog rot i Sverige. Polisen, villa- ägarna och Östgöta Brandstodsbolag satsade pengar och resurser på att genomföra denna samverkan i mitten på 80-talet. Insatserna gav omedelbara resultat och sta- den har genom åren haft en låg kriminalitet i dessa sammanhang och utvecklingen har i jämförelse med systerstaden Norrköping varit positiv. Man måste kanske här i rättvisans namn notera den sociala skillnaden mellan de båda städerna. Linköping, en universitetsstad med stor försvarsindustri och Norrköping, en hamnstad med klara industriella omställnings- problem under senaste decenniet. 190 Stockholm – Västerortsprojektet 1989/90 drog ”Grannsamverkan” in i huvud- staden i form av det s.k. Västerortsprojektet. De större bostadsbolagen och Hyresgäst- föreningen blev samarbetspartners och Stock- holms Stads Brottsförebyggande kansli fanns med i utkanterna. Samtliga större försäkringsbolag bjöds in av projektledare Erik Sundin, nuvarande chefen för Stockholmspolisens utvecklings- enhet, för att aktivt deltaga i arbetet men endast Folksam visade intresse och blev där- igenom ensamma försäkringsrepresentanter i Västerortsprojektet och alla därefter uppstar- tade områden i Stockholm fram till 1995. Folksam bekostade framställningen av ut- bildnings-, informations- och skyltmaterial och bidrog aktivt till utbildningen av delta- garna. En försiktig beräkning visar att bolaget satsade drygt 1,5 milj. på ”Grannsamverkan” fram till dess verksamheten blev bolags- gemensam 1995. Samarbetet mellan Folksam och Stock- holmspolisen gick vidare till flera polisområ- den, mest i de södra delarna där Farsta och Skärholmen var mycket aktiva. För att belysa polisens satsningar under dessa år kan nämnas att Farsta under en tid hade en brottsförebyggande rotel med åtta heltidsarbetande poliser under ledning av kommissarie Sven Lilja, varav två helt ägnade sig åt att bygga upp ”Grannsamverkan”. Bolagsgemensam på länsnivå Den bolagsgemensamma satsningen som på- börjades under hösten 1993 påskyndades av dåvarande länspolismästaren Sven Åke Hjälmroth Under hans ledning (därefter delegerat) bil- dades en ”paraplygrupp” bestående av fjor- ton försäkringsbolag och Stöldskyddsföre- ningen för att organisera och effektivisera grannsamverkan-arbetet inom Stockholms län. Det var på den tiden ganska unikt att fjorton försäkringsbolag kunde sitta vid samma bord och diskutera och planera gemensamma åt- gärder mot brott och skador, framför allt på en nivå där beslut och tillämpning var nära och omedelbar. Detta möjliggjordes troligen till stor del av att nästan samma bolagskonstellation lyckats ena sig i det s.k. fordonsprojektet under 1991, den verksamhet som än idag bedriver gemen- samma besiktningsstationer för fordonsbrott på fyra platser i Sthlm. Ekonomin Det var helt naturligt för den arbetsgrupp som skulle ta fram riktlinjerna för det kommande samarbetet att lägga huvudansvaret på polisen och låta försäkringsbolagen och andra intres- senter agera som serviceorgan samt att stå för kostnaderna. Det beslutades att bolagen utöver en ge- mensam mindre grundavgift skulle bidraga med pengar efter marknadsandelar av sakför- säkring på lokal Stockholmsnivå. För de två inledande åren 1995-96 budge- terades 2 milj., bl.a. för framtagning av ett gemensamt pedagogiskt och lätthanterligt informationsmaterial samt nya skyltar och dekaler. Resultatet blev bl.a. den utbildningspärm som nu används runt om i länet och som varje kontaktman har till sitt förfogande. Materialet innehåller förutom de ganska självklara avsnitten om åtgärder och agerande mot brott i närmiljön också två stora delar om brandskydd och förebyggande åtgärder mot vattenskador. Att försäkringsbolagen fick med avsnittet om vattenskador visar att polisens syn på ”Grannsamverkan” var betydligt vi- dare än man har anledning att tro. 191 Polisen – motorn! Stockholmsmodellen (se ovan) bygger på att polisen driver verksamheten – fungerar som motor. I den interna utbildningen ”Problemorien- terat Polisarbete” har man från polisledning- ens sida poängterat vikten av att samverka med övriga aktörer i samhället, utan att för den skull försätta sig i beroendesitiuationer. Försäkringsbolagen i kollektiv anses inte i dessa sammanhang vara ”farliga” att samar- beta med, utan bedöms som representanter för samhället i stort. Bolagens preventiva syn på skador anses också till största delen sam- manfaller med polisens preventiva syn på brott. Vad är ”Grannsamverkan” ? Det kanske är på tiden att förklara för den oinvigde vad ”Grannsamverkan” står för. Det handlar inte om nattliga grupp-ronde- ringar i ingallrade och helsäkrade bostadsom- råden utan om skapandet av sociala nätverk i och insikter och kunskap om normalt preven- tivt agerande. Det handlar mera om att ”bry sig om”, praktiska tips och råd än bevakning, galler och larm. Med ”att bry sig om” menar vi att skapar en positiv nyfikenhet, ett engagemang i varan- dras vardagsliv. Man finner nämligen, märk- ligt nog, i vissa bomiljöer, en total likgiltighet för varandra. Trots många år på varsin sida av en tomtskiljande buxbomshäck känner man inte sin granne, och har naturligtvis då varken intresse eller motivation att agera i kollekti- vets intresse. Det är här ”Grannsamverkan” har sin stora uppgift: att motivera människor till engage- mang! Praktiskt agerande Det handlar också om att lära ut hur man i första hand kan avstyra brott utan ingripa aktivt, men också hur man skall agera om man känner sig tvingad att ändå aktivt ingripa. Polisen lägger stor vikt vid att informera om riskerna i detta. Ett enkelt tillgreppsbrott kan ju genom några sekunders felaktigt hand- lande vändas till ett mycket allvarligare brott, t.ex. misshandel eller rent av dråp, där ingri- paren faktiskt kan bli antingen gärningsman eller offer. Poliskontakter Det handlar också om att skapa korta ömsesi- diga vägar mellan polis och medborgare. Storstadsbornas kontakt med polisen har historiskt ofta begränsats till att ske i sam- band med fullbordade brott, och anonymiteten hos poliserna har varit stor. Nu när man gått ut på lokal nivå med sin verksamhet får plötsligt poliserna en annan framtoning; de får ett namn och de blir ett naturligt inslag i vardagslivet och polisen försöker på ett verklighetsnära sätt minska antalet brott. Medborgaren lärs att ringa sin närpolis i helt andra ärenden än de rent akuta. Det kan handla om tips om mystiska bilar och personer eller andra indikationer på att allt inte står rätt till. Kontakterna är, som tidigare sagts ömsesi- diga, vilket innebär att närpolisen snabbt via kontaktnätet kan få ut budskap och varningar samt be om allmänhetens hjälp i bl.a. spa- ningsarbete. Produktinformation Vi ger naturligtvis också information om lås, skydd och spärrar för att hålla en god säker- hetsnivå i skalskyddet och informerar om åtgärder mot exempelvis fordonsbrott. Vi försöker balansera informationen mel- lan godkända, certifierade produkter och enkla knep och tips. Säkerhet behöver inte alltid kosta stora pengar. Rätt använd kan en tretums träskruv för några kronor ge samma säkerhetsnivå som ett 192 fönsterlås för flera hundra kronor, och en enkel vippströmbrytare skyddar bilen mot tillgrepp på samma sätt som ett elektroniskt körskydd. Brandskydd Vi försökte i uppbyggnadskedet att engagera Brandförsvaret för våra förebyggande syften och Svenska Brandförsvarsföreningen ingår numera adjungerat i samarbetsgruppen. Det- ta innebär att vi i utbildningsskedet ofta får hjälp av kunnig personal i brandskydd och ibland även med tillämpade övningar att han- tera släckmaterial. Vattenskador Som jag tidigare sagt finns ett avsnitt om åtgärder mot vattenskador som ju knappast är något samhälleligt problem, åtminstone inte polisiärt. Som alla i branschen vet är ju dock detta skademoment det mest kostnadskrävande i hemförsäkringen och skadorna är i många fall mycket besvärliga för dem som drabbas. Att polisen på detta sätt hjälper försäk- ringsbolagen att sprida rent skadeförebyg- gande information visar att man från myndig- hetens sida ser denna samverkan som total och ömsesidig. Krav för deltagande När vi arbetade fram förutsättningarna för hur ”Grannsamverkan” skulle fungera, fanns en viss oenighet om nivån på de minikrav som skulle uppfyllas av den enskilde deltagaren. Slutligen enades vi om fyra krav: 1.Föra inventarieförteckning och eller foto- grafera/videofilma hemmet, samt märka stöldbegärlig egendom. 2.Meddela dina grannar och/eller kontakt- mannen om du är bortrest mer än en vecka. 3.Förvara värdehandlingar och värdesaker på ett betryggande sätt. 4.Vara allmänt vaksam och kontakta polisen och kontaktmannen om du ser något som är ”fel” . På senare tid, då vi även anslutit områden med inblandning av fritidshus och på prov startat upp ”Företagssamverkan” , har vissa modi- fieringar gjorts i kraven, som jag inte går närmare in på här. De deltagarlistor som krävs in från kontakt- männen när informationen genomförts har tyvärr skiftande kvalitet och trovärdighet, och det är en bedömningsfråga för den ansva- rige polisen att ta ställning till om området skall anslutas. Är bedömningen positiv delas skyltar och dekaler ut och området skyltas in och de boende får tillräckligt antal dekaler för att markera den enskilda bostaden. Utbildning Det är alltså numera närpolisen som står för utbildningen av kontaktmännen i ”Grann- samverkan” , ofta i nära samarbete med för- säkringsbolagen. I vissa fall bidrar, som tidigare sagts, Brand- försvaret och kanske något lokalt säkerhets- företag eller låssmed. Det krävs en kontaktman på 10 till 15 boende, samt en huvudkontaktman för varje område.. Från att i början på 90-talet behövt kämpa för att intressera människor att engagera sig, måste vi, som idag jobbar med grannsamver- kan, sovra bland alla de önskningar om an- slutning som kommer in. 193 Förutsättningarna för att uppnå en menings- full verksamhet är att det stora flertalet boende i det aktuella området visar intresse. Det kan ibland vara nödvändigt att genomföra en enkel enkät för att pejla intresset i största allmänhet, samt att inventera möjligheten att engagera tillräckligt antal motiverade boende för kon- taktmannautbildningen Detta ger tyvärr en till viss del oönskad effekt: ”fel” typ av bostadsområden ansluter sig. Välmående, redan relativt trygga, villa- områden är i majoritet, medan allmännyttans hyresområden har svårare uppbåda nödvän- digt intresse. Utbildningen klaras i regel av under ett kvällspass på 3-4 timmar, och de utbildade kontaktmännens uppgift är sedan att vidare- befordra sin kunskap till sina grannar. Varje kontaktman får en utbildningspärm till sin hjälp. Uppföljningen Det är mycket viktigt att verksamheten med jämna mellanrum följs upp och vitaliseras. Kontaktmännen bör kallas till genomgång minst en gång om året. Dessa sammankomster består ofta av representanter för flera områ- den och i vissa fall hela stadsdelar. Polisen avrapporterar aktuell brottsstatistik – förhoppningsvis positiv sådan – bolagen informerar om skadeutvecklingen, vissa vik- tiga grundregler repeteras och nya intressanta produkter kan presenteras. Det är också vanligt att representanter för polis och/eller försäkringsbolagen inbjuds till års- och medlemsmöten i de olika boendeför- eningarna för att markera det pågående sam- arbetet. Ekonomiska fördelar Den primära anledningen för den enskilde att ansluta sig till och engagera sig i ”Grannsam- verkan” är naturligtvis att undvika brott och skador. Trots detta efterfrågades i inledningen av vårt arbete ekonomiska fördelar i försäkrings- sammanhang. Det var upp till varje enskilt bolag att ta ställning till denna fråga och de flesta bolagen lämnade grundsjälvriskbefri- else vid inbrott/försök i villa (då villahemför- säkring finns). Folksam och senare LF tog ytterligare ett steg då man lämnade samma erbjudande till lägenhetsboende vid inbrott i bostad. Vid de få tillfällen då detta har aktualiserats görs en kontroll att de konkreta och kontrol- lerbara grundkraven är uppfyllda. Länsförsäkringar i Stockholm har som enda bolag en premierabatt på 5 % vid deltagande. Denna rabattering ingår som en del i ett all- mänt skadeförebyggande premiesystem. Resultatet då? Att mäta vinster i förhållande till insatser i förebyggandearbete är näst intill omöjligt. Resultaten är oerhört svårbedömda. Visst kan vi påvisa minskade bostadsinbrott i de flesta bostadsområden där ”Grannsamverkan” införts men vissa belackare hävdar ju att vi endast flyttar brotten! Dock finns en minskande frekvens av bo- stadsinbrott både i landet och i länet mellan exempelvis 1991 och 1996 för att sedan stiga igen under 1997. Bilbrotten visar en sjunkande kurva fram till 1995, men är sedan dess istadigt tilltagande. Hur skall nu dessa siffror tolkas? Hur hade set sett ut utan insatser av plis och försäkringsbo- lag? Ingen vet, men jag törs påstå att utveck- lingen varit ”sämre” utan åtgärder! Vällingbypolisen gjorde en egen utvärde- ring av Västerortsprojektet med mycket posi- tiva siffror, men att utreda sina egna insatser kan kanske ifrågasättas. Naturligtvis skulle forskare och statistiker på vetenskaplig grund kunna utvärdera vårt arbete om resurserna fanns. Vi försökte inom samarbetsgruppen för ”Grannsamverkan” inom Stockholms län att 194 intressera den kriminologiska institutionen på Stockholms universitet för en utvärdering. Det visade sig efter några kontakter med professor Jerzy Sarnecki vara helt otänkbart av ekonomiska skäl. Det skulle kosta oss 400.000 kronor att ta reda på om det överhu- vudtaget skulle kunna utvärders och 1,5 mil- joner för en total utvärdering! Här finns alltså plats för initiativ från lämplig myndighet, BRÅ eller RPS, att se till att en vetenskaplig utvärdering utförs och bekostas. Om utfallet blir som jag tror, att man inte bara lägger rent ekonomiska utan också sam- hälleliga aspekter i vågskålen skulle detta underlätta vårt arbete i framtiden. Skall vi fortsätta? Naturligtvis skall vi fortsätta! ”Grannsam- verkan” är så mycket mer än att minska antalet inbrott och bilstölder. Den har en stor social betydelse för de boende, och den kan många gånger vara grunden till djupare kontakter medborgare emellan för en positivare och tryggare vardagstillvaro. ”Grannsamverkan” hjälper till att lyfta fram det sociala engagemang som vi i Sverige tycks ha tappat under de senare decennierna, framför allt i storstadsmiljöerna. Men för att fortsätta måste vi ha hjälp av nya aktörer! Nygamla målgrupper? När vi lade upp strategierna i det gemen- samma arbetet under 93-94 insåg vi nog att det var i villa- och radhusområden som ”Grannsamverkan” skulle få högst genom- slagskraft Att väletablerade människor i redan trygga miljöer vill behålla sin trygghet var ingen vild gissning. Att det i flerfamiljshusboendet skulle vara lättare att intressera borättsinnehavare än hyresgäster visste vi också. Men att det skulle vara så svårt i de stora hyreshusområdena runt om i Stockholm trod- de vi nog inte. I de områden där behovet av ”Grannsam- verkan” är som störst är det nästan omöjligt att införa den! Bostadsbolagens roll För att lyckas med ”Grannsamverkan” måste vi ha fastighetsägarna med oss i arbetet. På de skyltar vi framställde 1994 står ”fastig- hetsägare” som aktörer i sammanhanget, men det är endast i undantagsfall som de stora bostadsbolagen engagerar sig. En förutsättning för att få de boende att satsa är att fastighetsägarna samtidigt genom- för insatser i förebyggande syfte. Att man tar tag i de banala vardagsproblemen som dåligt fungerande dörrstängare, ickefungerande be- lysningar och dåligt skalskydd. Dessutom måste man vara beredd på att satsa på ombyggnad av källarkontor och för- råd, lägga om och modernisera låssystem samt fräscha upp gemensamhetsutrymmen. Familjebostäder och Råckstahus m.fl. sat- sade enligt detta koncept i Västerort och kunde konstatera att varje krona var en lyckad inves- tering. Skadegörelse minskade, hyresgäster- nas engagemang ökade för att behålla den nyrustade miljön och statusen på boendet ökade. Men efter pilotprojektet har satsning- arna tappat tempo. Ett gott samarbete mellan fastighetsägarna och en aktiv hyresgästförening och ett ge- mensamt mål i en bättre och tryggare bomiljö är förutsättningen för att lyckas med ”Grann- samverkan” . Vi måste väl i rättvisans namn nämna att detta förhållande råder på några enstaka platser runt om i Stockholm, men att det tyvärr tillhör undantagen 195 Fel i tiden? Det hade troligen varit lättare att komma med våra idéer till allmännyttan och de övriga bostadsbolagen för 10 år sedan när pengarna flödade i branschen. Efter den s.k. fastighetskraschen är det lätt att förstå den återhållsamhet som råder men man tycker ändå att intresset borde finnas att satsa på kvalitet i bostadsområdena. De lokala hyresgästföreningarna är också svaga i sitt agerande och prioriterar en be- gränsad eller utebliven hyreshöjning framför en upprustning av den gemensamma miljön. Informationsproblem I vissa invandrartäta områden har språkpro- blem bidragit till svårigheten att informera och delar av materialet finns därför idag över- satt till nio främmande språk. Inom vissa invandrarkulturer verkar det dessutom som om ”Grannsamverkan” och andra liknande insatser uppfattas på felaktigt sätt. De betraktas som någon form av ”tjallar- verksamhet” för samhällets räkning. Kommunerna då? Vi funderar ibland på vad primärkommunerna kan göra för att hjälpa till i sammanhanget. Varje kommun och stadsdelsförvaltning med självaktning har ett inskrivet brottsföre- byggande program, men när det gäller kon- kreta åtgärder finns mycket att önska. Kanske skulle de kommunala konsument- vägledarna kunna engageras, men tyvärr är ju denna verksamhet, som så mycken annan kommunal service, under nedskärning och våra inviter har nesligen misslyckats. Förebyggande ALU-projekt Folksam har under de senaste två åren provat att, tillsammans med närpolisen, driva brotts- förebyggande projekt med ALU-bidrag1 i Skarpnäck och Haninge i hopp om att intres- sera de kommunala instanserna och det lokala näringslivet för en permanentning. Våra ”Brottsförebyggare” i Skarpnäck res- pektive Haninge möttes med stort intresse ute på fältet och har tveklöst gjort många preven- tiva insatser bl.a. genom information och utbildning om ”Grannsamverkan”. Det är ty- värr omöjligt att hålla kontinuitet i arbetet med de sexmånadersanställningar det är fråga om i ALU-sammanhang. Det krävs en per- manent arbetsledande funktion för att under denna tillföra arbetslösa medhjälpare i kor- tare perioder. Kommunal arbetsledning Våra planer gick ut på att intressera respek- tive kommun att ta på sig detta ansvar och i Skarpnäck lyckades vi med detta, om än till- fälligt. Med hjälp av bidrag från Brottsförebyg- gande Kommittén, (som fördelar medel från Justitiedepartementet) några bostadsbolag och stadsdelsförvaltningen fick vi fram medel till en anständig lön för vår ”lagledare” under 1997 och delar av 1998. Brottsförebyggarna arbetar nu aktivt med ett genomförande av ”Grannsamverkan” på Byälvsvägen i Bag- armossen, ett tungt belastat område i södra Stockholm. Om vi var tio år för sent ute när det gällde att få bostadsbolagen att satsa, verkar vi i detta fall vara tio år för tidigt ute. Framtiden? Att satsa resurser på att förebygga brott och skador istället för att använda dem på utred- ningar och skadekostnader torde väl vara en 1 ALU (arbetslivsutveckling) är en arbetsmarknadsåt- gärd för arbetssökande, i avsikt att öka möjligheten för återgång till den ordinarie arbtesmarknaden. ALU-verk- samheten bedrivs ofta i prjektform av statlig eller kom- munal myndighet. 196 självklarhet för oss alla som enskilda med- borgare. Att vi i försäkringsbranschen tror på före- byggande insatser i allmänhet och ”Grann- samverkan” i synnerhet, åtminstone på lokal Stockholmsnivå, kan utläsas i det beslut som togs för några månader sen där man under åren 97-98 tillför arbetet ytterligare 1,5 milj. utöver de personella insatserna. Att det dessutom använda en del av pre- mien till denna typ av positiva kostnader är tillfredsställande och ger troligen goodwill och PR till en ibland ganska tilltufsad bransch. Att polisen tror på fortsatt samverkan kan utläsas av det faktum att det var polisledning- en som kallade till det möte där ovanstående beslut togs och ”krävde” fortsatta satsningar. Att bostadsbolagen , övriga fastighetsägare och kommunerna förr eller senare kommer till samma insikt är jag fullständigt övertygad om. Att brandförsvaret tar allt större del i utbild- ningen uppfattar vi som en positiv attityd- förändring. Med tanke på ovanstående påståenden måste man tro på framtiden. Kanske kan ”Grannsamverkan” rent av bli en folkrörelse, som ger en trivsammare och tryggare vardags- tillvaro, naturligtvis tillsammans med andra samhälleliga insatser inom kriminalpolitiken. Som en avknoppning till ”Grannsamverkan” finns inom Stockholms län ett projekt kallat ”Garagesamverkan..” där polisen, försäkringsbolagen och de större parkerings- bolagen samarbetar för att göra garage och ytparkeringar säkrare mot bilbrott. Dessutom finns i länet ”Båtsamverkan..” ett RPS-sam- ordnat, delvis riksomfattande arbete med att minska båtbrotten. Intressenter där för utom polis och försäkringsbolag är båtklubbarna, större marinor och båtbranschen.