FTF-facket för försäkring och finans hade 2009 funnits i 90 år. Till riksstämman (kongressen) i juni 2010 lät förbundet ge ut en bok med titeln ”90 år med FTF”. Skälet till att förbundet inte väntade i ytterligare 10 år med en jubileumsskrift var att man ville utnyttja chefredaktörens kunskaper om förbundet innan denne gick i pension vid halvårsskiftet 2010. Boken innehåller en historik om FTF och en beskrivning av utvecklingen i försäkringsbranschen, i båda fallen framförallt under de senaste femton åren. Här följer en redogörelse för vissa betydelsefulla och centrala frågor i boken.*
Man kan börja med att konstatera att 1948 års försäkringsrörelselag fastställde sex huvudprinciper för hur det svenska försäkringsväsendet skulle styras. Dessa principer gällde fram till 1980-talet, då en våg av om- och avregleringar av de finansiella marknaderna startade. Det visade sig snart att det inte gick att bara förändra delar av det gällande systemet. Allt måste förändras i grunden.
I och med att valutaregleringen avskaffades 1989 hade finansmarknaderna helt omreglerats. Det blev inledningen på ett regelrätt systemskifte i försäkringsbranschen, som ägde rum under 1990-talet. Den tidigare branschsamverkan upphörde och i stället gällde konkurrens mellan bolagen under mottot ”Kunden i centrum”.
Datorisering
Under 1970- och 1980-talen genomfördes omfattande datoriseringar på försäkringsbolagen. Införandet av datorer hade börjat i liten skala redan i mitten på 1950-talet. Trots att datoriseringen hade som mål att rationalisera verksamheten, följdes de inte av några uppsägningar, utan dessa sköts i stället upp till de följande årtiondena, som vi ska se.
FTF:s riksstämma 1956 gav förbundsstyrelsen i uppdrag att utreda om förbundet skulle inrätta en arbetslöshetskassa. Som skäl angavs den kommande datoriseringen och de förändringar den skulle medföra för de anställda.
A-kassan inrättades dock först 1969, vilket kan ses som ett tecken på att datoriseringen dittills inte påverkat anställningarna på bolagen negativt. Först vid de centrala löneförhandlingarna mellan FTF och FAO 1994 kom ”parterna” överens om att avsätta en del av det lokala löneutrymmet för kommande strukturförändringar.
Ingen produktutveckling
Under början på 2000-talet ställdes i debattform frågan varför det inte förekom någon produktutveckling inom konsumentförsäkring? Förre vice vd:n på LFAB, Per Lind, menade att de sakförsäkringar som fanns byggde på oöverträffade lösningar, som inte kunde göras bättre eller mer rationella. Gunnar Olsson på Konsumenternas försäkringsbyrå ansåg att basförsäkringarna var bra och inte behövde förändras. Benito Guiance på Moderna försäkringar hade en egen förklaring:
– Det går inte att ta patent på försäkringar. Därför har vi låg aktivitet av forskning och utveckling hos bolagen.
Som en följd av krav om bättre konsumentskydd infördes lagen om finansiell rådgivning 2004. Den innehåller krav på kompetens för finansiella rådgivare och kräver att rådgivningen ska dokumenteras.
Två är senare stiftades ytterligare en lag till skydd för försäkringstagarna: Försäkringsavtalslagen (FAL). Den innehåller informationsplikt, krav på behovsutredning, bestämmelser om att i princip ingen ska kunna nekas att teckna försäkring och rätt att återköpa respektive rätt att flytta försäkringssparande.
En av de större skandalerna i modern tid i försäkringsbranschen kom i öppen dag 2001 på Skandia. Åren 1997 till och med 2001 hade Skandias incentiveprogram gett ofattbara fyra miljarder i bonus, utöver ordinarie lön, till de högsta tjänstemännen i koncernen. Ytterst ansvarig torde dåvarande vd:n Lars-Erik Petersson har varit. Han friades emellertid av hovrätten från anklagelser om ett beslut att ta bort taket på bonusprogrammet Wealthbuilder, från vilket program han själv tjänade något hundratal miljoner extra. Både han och ekonomidirektören Ulf Spång friades också för anklagelser om skattebrott. Skandia livs förre vd, Ola Ramstedt, dömdes däremot för grov trolöshet mot huvudman.
Förklaringen till att det varit möjligt att ta ut så stora summor för egen vinning ansågs av många seriösa bedömare vara att Skandia var ett bolag som styrdes av tjänstemän, som förfogade över ”other peoples money” (OPM).
Svårt komma in på marknaden
Under 1990-talet var många förundrade över att inget stort utlandsägt försäkringsbolag etablerat sig i Sverige efter alla avregleringar av finansmarknaderna. Svaret blev mestadels att försäkringsbranschen, framförallt sakförsäkringsmarknaden, utgjorde en mogen marknad och att det inte fanns utrymme för fler bolag av dignitet.
Bästa sättet för utländska aktörer att komma in i försäkringsbranschen ansågs vara att köpa ett svenskägt försäkringsbolag. Under perioden 1999 till 2006 köptes tre av de största försäkringsbolagen av utländska intressenter: Trygg-Hansa, If och Skandia. Idag, när det är så populärt att tala om konkurrens, domineras sakförsäkringsmarknaden fortfarande av fyra stora bolag: Folksam, If, LF-gruppen och Trygg-Hansa. Dessa fyra har närmare 90 procent av marknaden.
Så här skrev FTF:s ordförande, Ingolf Lundin, i mitten på 2000-talet: ”Det har varit en rad ganska tuffa år för FTF:s medlemmar, liksom för hela försäkringsbranschen. Uppsägningar, regeländringar, och ekonomisk instabilitet. Det har inte varit lätt för försäkringstjänstemännen att finna arbetsro. Sent omsider känns det som om dimman är på väg att lätta något.”
Samhällsklimatet har under de senaste årtiondena gått från ett kollektivt synsätt till ett mer individuellt perspektiv. I den mån man kan tala om att FTF tidigare varit en kamporganisation, kan man säga att förbundet numera gått från kamp till att bli en serviceorganisation, där en av ambitionerna från kansliets sida är att kunna svara på telefonsamtal eller mail inom 24 timmar.
Medlemsutvecklingen
Det går inte att visa att den fackliga aktiviteten bland de förtroendevalda har minskat under de senaste 25 åren. Inte heller att det blivit svårare att rekrytera nya fackligt aktiva.
Däremot är det otvetydigt att antalet medlemmar i FTF har minskat kraftigt sedan kulmen med 17 097 medlemmar 1988. På tio år minskade antalet medlemmar med närmare 5 000 eller med drygt 30 procent. Det var först ytterligare tio år senare (2008) som FTF lyckades vända den nedåtgående trenden och i stället öka med drygt fyra procent eller med 518 nya medlemmar.
Forskaren Anders Kjellberg har i en studie visat att kulmen i medlemsutvecklingen bland de svenska fackförbunden nåddes 1986. Han ser en långsiktig stagnation i andelen fackanslutna manliga privatanställda tjänstemän i storstäderna. Man kan notera att det är i storstäderna, främst i Stockholmsområdet, som en stor del av försäkringsbolagens anställda och därmed FTF:s medlemmar finns.
Anders Kjellberg säger att motiven till man som anställd inte längre tillhör en facklig organisation är på principiella skäl eller varit till följd av tvång. Det viktigaste skälet till medlemskap har varit att man förväntat sig olika former av förmåner. Det behöver dock inte bara vara strikt materiella förbättringar utan känslan av trygghet värderas också högt.
Att FTF förlorat medlemmar beror bland annat på de stora och tidigare nämnda strukturförändringar under 2000-talet, med reorganiseringar och efterföljande neddragningar av antalet anställda på bolagen. Även förändringarna i a-kassan kan ha spelat in. Dessutom har stora kullar av 40-talister successivt gått i pension. Det stora problemet är dock att förbundet inte lyckats kompensera medlemsbortfallet i tillräcklig hög grad med nya medlemmar.
Varför har FTF varit ett så lyckosamt fackförbund under den skildrade tiden? Anders Kjellberg ger förklaringar till varför svenska fackföreningar i allmänhet varit så framgångsrika, inte minst sedda ur ett internationellt perspektiv. Förklaringen är enligt honom en unik organisatorisk uppbyggnad.
Han menar att de svenska fackföreningarna har lokalt förankrade klubbar på arbetsplatserna som bas i organisationen och en mycket stark organisationstopp, som kunnat förhandla och kompromissa med sin motpart, i vetskap om att vara representativ för medlemmarna. Framgången kan således förklaras med en samtidig decentralisering och centralisering inom organisationen. Det är i ett sådant perspektiv man kan förstå FTF:s framgångar.
Man skulle kunna tillägga, tycker jag, att försäkringsbolagen tidigare har varit måna om sina anställda, vilket många gånger underlättade förhandlingarna, sett från FTF:s perspektiv.
FTF från början
År 1919 räknas som det år då FTF bildades. Det året startade dels Försäkringstjänstemannaföreningen i Stockholm dels Föreningen svenska livinspektörer. Som ett kuriosum kan noteras att redan i den första styrelsen för Försäkringstjänstemannaföreningen blev en kvinna invald. Snålt tilltaget sett med dagens jämställdhetsögon, men unikt år 1919.
En milstolpe för föreningen inträffade 1936, när lagen om förenings- och förhandlingsrätt stiftades. Då fick fackföreningarna legal status. Det året ströks också ordet Stockholm ur Försäkringstjänstemannaföreningens namn. Föreningen stod nu på fast mark och man kunde skönja en modern facklig organisation. Föreningens ordförande sa också att man i fortsättningen vågade tala högt om föreningen, utan att behöva riskera sin tjänst eller anställning i bolagen.
Det ”moderna” FTF
Det moderna FTF (Försäkringstjänstemannaförbundet) bildades 1945, genom en sammanslagning av de ”kontorsanställdas” förbund, Försäkringstjänstemannaföreningen, och fälttjänstemännens (utesäljarnas) förbund Svenska försäkringsinspektörers riksförbund.
Benämningen ”kontorsanställda” har tillkommit för att skilja dem som arbetade på försäkringsbolagens kontor från dem som arbetade på ”fältet” med att sälja försäkringar, fälttjänstemännen. Att man fackligt sett ville skilja på dessa två grupper berodde på att de hade varsitt central avtal, med väldigt skilda anställningsvillkor.
Samtidigt ska man hålla i minnet att de organiserade fälttjänstemännen när de var som flest (1983) inte var fler än 1 960 av då totalt cirka 17 000 FTF-medlemmar. Men som vi kommer att se längre fram hade de ett stort inflytande – mycket större än deras numerär motiverade.
När förbundet växte togs alltfler arbetsuppgifter över av anställda på förbundets kansli. FTF professionaliserades således alltmer i bemärkelsen att de uppgifter som tidigare hade hafts om hand av förtroendevalda nu sköttes av avlönade anställda.
En annan stor förändring av betydelse var den parlamentariska. Numera har förbundet en riksstämma (kongress) vart tredje år från att ha haft det varje år de första tio åren. Under 1980-talet fanns fyra stadgefästa utskott med stort eget inflytande och ansvar i förhållande till förbundsstyrelsen. Därutöver fanns förbundsstyrelsens arbetsutskott med beslutsrätt. I början på 1990-talet hade samtliga fem utskott avskaffats och förbundsstyrelsen fått ansvar för samtliga frågor, som tidigare legat under utskottens respektive ansvar.
Den parlamentariska, representativa, organisationen har således minskat betydligt under årens lopp, i bemärkelsen att det är betydligt färre antal instanser och personer som fattar de avgörande besluten å medlemmarnas vägnar.
Skälen till denna stora parlamentariska förändring har uppgivits vara ekonomiska: det kostade mycket att ha en mängd förtroendevalda som regelbundet reste till Stockholm för att sammanträda. Dessutom ansågs en betydligt mindre formell organisation vara mer effektiv. Att förändringarna innebar att makten i FTF koncentrerades till förbundsstyrelsen är en självklarhet och en följd av förändringarna.
FTF hade även en anställd kanslichef, titulerad förste ombudsman, som hade rösträtt i samtliga fem utskott och i förbundsstyrelsen. Denne enskilde tjänsteman hade således betydligt större inflytande i organisationen än någon förtroendevald person hade inklusive förbundets ordförande. Denna tjänst försvann också från stadgarna i början på 1990-talet.
Vetorätt mot datorer
Det kan vara intressant att nämna ett häpnadsväckande beslut som riksstämman 1980 fattade och som väckte stor uppmärksamhet. Stämman beslutade att FTF skulle kräva ett temporärt stopp för hela den fortsatta utvecklingen i Sverige inom dataområdet. Därtill skulle FTF ha vetorätt vid införande av datorer hos de enskilda försäkringsbolagen.
Beslutet väckte en sådan uppmärksamhet att handläggaren av datafrågorna på FTF:s kansli blev kallad till riksdagens arbetsmarknadsutskott för att hålla ett föredrag och redogöra för resonemangen bakom kravet. Det känns som ett tidstypiskt krav. Beslutget speglar dels rädslan för den då omfattande datoriseringen av det svenska samhället, dels FTF:s förhoppning och tro på möjligheten att avgörande kunna påverka en fråga av denna dignitet.
Kommunikation
Förbundets tidning har under de senaste drygt 30 åren varit självständig gentemot såväl förbundsstyrelsen, dess ordförande som kanslichef. För att tidningen skulle uppfattas som trovärdig och inte betraktas som ”husbondens röst”, beslutade en riksstämma i slutet på 1970-talet att chefredaktören för tidningen också skulle vara ansvarig utgivare och därmed självständigt ha rätt att bestämma över innehållet i tidningen.
Samtidigt kan man lägga märke till att kraven på information från förbundet har ökat. Från att före år 2000 bara ha haft en informatör hade förbundskansliet nu en informationsenhet bestående av en informationsansvarig, en informatör och en marknadsombudsman. Det speglar också hur viktig kommunikationen har blivit i dagens medialiserade samhälle.
Under hela 1990-talet utreddes om FTF och Finansförbundet skulle gå samman till ett förbund. Argumenten för en sammanslagning var att man skulle få en ökad slagkraft i ett större förbund, att det bedrevs en likartad verksamhet i delbranscherna bank, finans och försäkring samt att ett större förbund skulle få bättre ekonomi genom stordriftsfördelar.
Efter 17 år av vankelmod och vånda beslöt FTF år 2001 att kvarstå som ett självständigt förbund som skulle vara tydligt branschorienterat och därför ha de bästa förutsättningarna att tillgodose försäkringstjänstemännens behov.
Löner
Ett fackförbunds huvuduppgift är att förhandla fram så bra löner och allmänna anställningsvillkor som möjligt, men även verka för bra pensionsvillkor. Under de första tio åren av det moderna FTF såg förbundet som sin uppgift att ställa krav på att lönernas realvärde skulle återställas.
Från mitten på 1950-talet började förbundet att göra anspråk på att få del av den stigande standarden i samhället. FTF har under årens lopp hävdat sig mycket bra i jämförelse med vad andra fackförbund har fått ut i lön för sina medlemmar och beträffande de allmänna villkoren inklusive pensionsbestämmelserna.
År 1994 tvingades FTF att för första gången teckna ett avtal som var gemensamt för både ”kontor” och ”fält”, eftersom bolagen ansåg att det inte längre fanns någon grund för ett eget avtal för säljarna på fältet. Därmed förlorade fälttjänstemännen rätten att sluta ett eget centralt avtal, Bolagen ville nu i stället satsa än mer på andra distributionskanaler. De ansåg att det var otidsenligt att använda sig av fälttjänstemän i den omfattning de dittills gjort.
För FTF försvann nu äntligen efter 50 år den spänning och tidvisa splittring som alltsedan sammanslagningen till det moderna FTF 1945 hade funnits mellan kontor och fält. Fälttjänstemännen redan fått en allvarlig knäck redan 1990, vilket vi kommer att se nedan.
Året 2000 markerar ytterligare en ny stor förändring i kollektivavtalet om löner, när det gällde principen om hur de lokala löneförhandlingarna skulle gå till. Enligt den nya löneförhandlingsmodellen skulle lönesättningen ske i lönesamtal mellan den anställde och chefen. Denna modell bröt mot det traditionella sättet att förhandla mellan det lokala facket och arbetsgivaren.
Lönesamtalsmodellen har delvis varit kontroversiell bland FTF:s medlemmar under hela sin hittillsvarande existens. Resultaten av en forskarledd medlemsenkät (2007) kan tjäna som exempel på ambivalensen hos medlemmarna. De förhandlar mycket gärna om sin egen lön med sin chef men lönesamtalen hade inte motsvarat förväntningarna, det vill säga möjligheten att i praktiken kunna påverka lönesättningen hade upplevts som mycket liten eller ingen alls. Samma upplevda problem finns fortfarande idag.
Strejker och lockouter
Den första öppna konflikten FTF initierade var 1977 och orsakades av att förbundet ville hindra Saco från att teckna ett avtal med motparten FAO. FTF ansåg att Saco värvade medlemmar från FTF utan att ha jobbat för ett eget centralt avtal. Den av FTF utlysta totala strejken (arbetsnedläggelsen) för alla medlemmar – utom för KFO/Folksam-området – slutade med att FAO förband sig att inte teckna ett bättre avtal med Saco än med FTF.
Året 1983 ville FAO sänka fältmännens löner med cirka 25 procent. Efter misslyckade förhandlingar och två misslyckanden av den utsedda medlingskommissionen lockoutade (utestängde från arbetsplatsen) FAO alla fälttjänstemän i Stockholmsområdet. FTF kallade till stormöte i Medborgarhuset i Stockholm och cirka 350 av de 400 kallade fälttjänstemännen kom.
Vid mötet och under närvaro av förhandlingsdelegationen och tre ledamöter i förbundsstyrelsen beslutade fälttjänstemännen att som stridsmetod begära utträde ur FTF. Eftersom det var en skenmanöver blev de lovade att få behålla både konfliktstödet och förhandlingshjälpen från förbundet. Säljarna fick på det viset tillträde till sina arbetsplatser och kunde störa bolagens strategiska uppläggning under lockouten.
Efter ytterligare stridsåtgärder från båda sidor upp nåddes en överenskommelse som medförde att fälttjänstemännen fick lönesänkningar på 16 procent. Konflikten kostade FTF omkring fyra miljoner kronor. Konflikten orsakade förstås spänningar inom förbundsstyrelsen. Bland annat tog förbundsstyrelsen avstånd från den kreativa lösningen med skenutträden ur förbundet. Förfarandet var naturligtvis oetiskt och en skymf mot den egna organisationen.
År 1990 krävde FAO att fälttjänstemännen skulle fråntas den exklusiva rätt att sälja försäkringar, som det centrala fältavtalet innebar. Detta eftersom bolagen ansåg att deras kostnader för att ha fälttjänstemän som säljare hade utvecklats negativt och därför fordrades alternativa och nya säljkanaler. Efter månader av resultatlösa förhandlingar lockoutades hela säljkåren, då 1 450 personer. FTF tog ut alla 650 säljaspiranter i strejk och varslade om strejk för nyckelgrupper på bolagen.
En halvtimme innan strejkvarslet skulle träda i kraft accepterade FTF medlarnas bud. Genom att det innebar att fältavtalet förändrades på avgörande punkter försvann fälttjänstemännens exklusiva rätt att sälja försäkringar. Konflikten kostade FTF 20 miljoner kronor!
Under de sista åren på 1960-talet växte de anställdas krav på ökat inflytande i arbetslivet. De klassiska exempel på kraven som brukar nämnas, är de vilda strejkerna i Malmfälten och i Kiruna. Under 1970-talet och början på 1980-talet stiftade riksdagen ett tiotal arbetsrättsliga lagar, som kom att få en oerhört positiv betydelse för de anställda och deras fackliga organisationer. Man kan nämna lagar som Las, jämställdhetslagen, medbestämmandelagen, föräldraledighetslagen och arbetsmiljölagen. Sammantaget innebär de nya lagarna en långtgående demokratisering av arbetslivet.
Framtiden
I boken ”Gränslöst arbete – socialpsykologiska perspektiv på det nya arbetslivet (Allvin, M. et al. 2006)” beskriver författarna en individ i det nya arbetslivet som själv måste definiera, planera och genomföra sitt arbete. Arbetslivet blir ett personligt projekt och arbetet en tillfällig mötesplats.
De sociala relationerna blir viktiga men de nya villkoren slår sönder den kollektivism och gemenskap som tidigare funnits och en ny ojämlikhet uppstår mellan dem som är efterfrågade och dem som inte är det. Många av grupperna och individerna saknar relationer till varandra och det blir också ett fackligt problem, för utan gemensamma upplevelser blir det svårt att kanalisera fackliga krav.
Den nya omfattande friheten i arbetet är inte bara av godo, utan de obestämda gränserna får många att känna sig utlämnade, samtidigt som den alltmer konkurrenspräglade arbetsmarknaden sätter ytterligare hård press på arbetstagarna, säger författarna.
Den intresserade kan rekvirera boken från FTF, telefon 08-7911700.
* Carl-Magnus Grenninger är fil. kand. i nationalekonomi och statskunskap och anställdes på Försäkringstjänstemannaförbundet 1979. Han har varit ombudsman och informationschef och mellan 1990 och 2010 chefredaktör för FTF:s medlemstidning Försäkring och Finans.