Ersättning till trafikskadade: Hur bestäms inkomstunderlaget?

270 Hur bestäms inkomstunderlaget? NFT 3/2005 Artikeln beskriver hur Trafikskadenämnden resonerar och bedömer storleken av den er- sättning som bör lämnas från trafikförsäk- ringen för inkomstförlust i de fall en person efter en trafikskada inte kan återgå i sitt arbete – varken på heltid eller deltid. En person som blir helt arbetsoförmögen har rätt till hel sjukersättning/aktivitetsersätt- ning (hette tidigare förtidspension/sjukbi- drag). Dessa ersättningar handläggs och beta- las ut från försäkringskassan. Hur stor denna ersättning blir beror på vilka inkomster den skadade hade före olyckan. Har han inte haft några inkomster alls blir ersättningen cirka 84 000 kr per år. I övriga fall blir ersättningen 64 procent av den inkomst han hade före skadan (den så kallade antagandeinkomsten som kan beräknas på lite olika sätt). Problematiken om hur egna företagares in- Ersättning till trafikskadade: Hur bestäms inkomstunderlaget? Varje år skadas över 55 000 människor i trafiken, en del så svårt att de inte kan fortsätta att arbeta. De gör då inkomstförluster. För den del som inte ersätts från den allmänna socialförsäkringen har de rätt till ersättning för inkomstförlust från trafikförsäkringen enligt bestämmel- sen i 5 kap. 1 § 1 st. skadeståndslagen (trafikskadelagen hänvisar till skadeståndslagens ersättningsregler). Detta gäller inte bara personer som skadas i trafiken utan alla som gör inkomstförluster på grund av skador som har uppstått inom områden som hänvisar till reglerna i skadeståndslagen t.ex. patientskador, läkemedelsskador, arbetsskador, ansvarsskador men inte t.ex. olycksfallsskador. komstförluster bestäms tar jag inte upp i den- na artikel. Den inkomstförlust som inte täcks av sjuk- ersättningen och eventuellt övriga samord- ningsförmåner t.ex.sjukpenning, arbetsskade- livränta, AGS-ersättning, vissa pensionser- sättningar (se 5 kap. 3 § skadeståndslagen) och eventuell lön i deltidsarbete skall ersättas från trafikförsäkringen fullt ut. Huvudregeln enligt skadeståndsrättsliga grundprinciper är att en skadad person skall hamna i samma ekonomiska läge som om skadan inte hade hänt, dvs. han skall bli helt kompenserad för den skadebetingade inkomstförlusten. Hur inkomstförlusten bestäms framgår av 5 kap. 1 § 1 st. skadeståndslagen – den så kallade differensmetoden. Den innebär att ersättning av Marie Svendenius Marie Svendenius marie.svendenius@tsn.tff.se Jur.kand. Marie Svendenius är föredragande jurist vid Trafikskadenämnden sedan 1995. 271 Hur bestäms inkomstunderlaget? för inkomstförlust ska motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadade skulle ha haft som oskadad, och den inkomst som han trots skadan faktiskt har. Följande exempel belyser metoden: Före skadan arbetade X som snickare och tjänade 280 000 kr per år. Efter skadan uppbär han sjukersättning med 180 000 kr per år samt AGS-ersättning med 50 000 kr år. Den in- komstförlust som ersätts från trafikförsäk- ringen blir då 50 000 kr per år (280 000 – 180 000 – 50 000 = 50 000) fram till dess X blir 65 år. Denna inkomstförlust kallas in- komstlivränta (oftast bara livränta) och värde- säkras enligt reglerna i värdesäkringslagen. Efter 65 års ålder har X rätt till ersättning för pensionsförlust , såväl allmän pensionsförlust som tjänstepensionsförlust – X skall ju försät- tas i samma ekonomiska läge som om olyckan inte hade hänt. Skadebetingad arbetsoförmåga? Innan försäkringsbolaget börjar utreda hur en skadad persons arbets- och inkomstsituation skulle ha sett ut om trafikolyckan inte hade hänt måste man ta ställning till om det finns en skadebetingad arbetsoförmåga och i så fall hur stor denna är – hel, halv eller en fjärdedel? Inkomstförlust som inte beror på en skade- betingad arbetsoförmåga kan givetvis inte ersättas från trafikförsäkringen. Att bedöma vilken arbetsoförmåga som beror på en trafik- olycka och vilken som kan ha andra orsaker är inte alltid helt lätt. Försäkringsbolagen har till sin hjälp tillgång till medicinsk expertis i form av medicinska rådgivare. När de medicinska rådgivarna tillfrågas är det viktigt att de – förutom att försöka svara på hur stor den skadebetingade arbetsoförmågan är – också tar ställning till om den skadade kan arbeta i annat arbete än sitt tidigare på hel- eller deltid samt hur den skadades arbetssituation skulle ha sett ut om trafikolyckan inte hade hänt. Det kan ju vara så att han redan före olyckan hade besvär som med all sannolikhet hade gett hel sjukersättning. Någon ersättning från trafik- försäkringen blir då inte aktuell. En allmän grundprincip inom skadeståndsrätten är dock att man skall ta den skadelidande i det skick han är, dvs. kunde han arbeta heltid före skadan trots en hel del besvär och det är besvären efter trafikolyckan som slår ut ho- nom från arbetsmarknaden skall han ha full ersättning från trafikförsäkringen (den så kal- lade ”droppeffekten ”). I Trafikskadenämn- dens praxis är fall där ”droppeffekt” bedöms föreligga inte så vanliga. Också Trafikskadenämnden har möjlighet att konsultera sina sakkunniga läkare i frågor som gäller skadebetingad arbetsoförmåga. Gi- vetvis spelar de bedömningar som nämndens sakkunniga läkare gör stor roll för nämndens ställningstaganden. Dock är det så, att när det gäller frågor om den skadebetingade arbets- oförmågan, är dessa bedömningar minst lika mycket juridiska frågor som medicinska frå- gor. I praktiken kan detta innebära att nämn- den någon gång gör en annan bedömning än de sakkunniga läkarna har gjort. Bedöms någon skadebetingad arbetsoför- måga inte föreligga, blir det inte aktuellt att lämna ersättning för inkomstförlust. Man bör dock tänka på att inkomstförlust kan uppkom- ma i fall där en person visserligen fortsätter att arbeta heltid i det arbete han hade före olyckan men att besvären efter olyckan har gjort att han inte kan göra den karriär eller arbeta den övertid som han annars kunde ha gjort. Han har då rätt till ersättning för sina inkomstför- luster, trots att han inte har någon sjukersätt- ning. I dessa fall, liksom i övrigt, är det dock den skadade som har bevisbördan, dvs. han skall styrka/visa att han har gjort inkomstför- lust på grund av skadebesvären. Ofta klarar den skadade inte att uppfylla detta beviskrav och det blir då ingen ersättning för inkomst- förlust. Trafikskadenämndens inställning är emellertid att man inte kan kräva hundrapro- centig bevisning, utan det räcker att den ska- 272 Hur bestäms inkomstunderlaget? dade ”med tillräcklig grad av sannolikhet” har visat att det är på det sätt som han påstår. Ibland skriver nämnden att ”det mesta talar för” att omständigheterna är sådana som den skadade har påstått. Det går inte att dra den slutsatsen att om skadebetingad arbetsoförmåga föreligger så har den skadade automatiskt rätt till ersättning för inkomstförlust från trafikförsäkringen. Det händer att förhållandena är sådana att – trots att hel skadebetingad arbetsoförmåga förelig- ger – den skadade inte kan visa att han skulle ha tjänat mer än det han faktiskt får i sitt skadade skick. Detta innebär att nämnden bedömer att hans inkomster som skadad (sjuk- ersättning och eventuell annan samordnings- förmån) är högre än de inkomster som man bedömer att han skulle ha haft som oskadad. Att ersätta någon inkomstförlust från trafik- försäkringen blir då inte aktuellt. Inkomstunderlaget I de allra flesta fall, där skadebetingad arbets- oförmåga bedöms föreligga, lämnas ersättning för inkomstförlust från trafikförsäkringen. För att kunna bedöma storleken på denna ersätt- ning behöver nämnden en bra utredning om den skadades arbets- och inkomstförhållan- den före trafikolyckan och också uppgifter om hur den skadades arbets- och inkomstsitu- ation skulle ha sett ut om han inte hade ska- dats. Utan ett bra underlag blir det svårt för nämnden att ta ställning till inkomstunderlaget, dvs. den inkomst som man tror att den skada- de skulle ha haft som oskadad. Inte så sällan tvingas nämnden skicka tillbaka ärenden till försäkringsbolagen med önskan om ytterliga- re utredning. Ibland visar det sig omöjligt att få fram en bra utredning och nämnden får i dessa fall göra en skälighetsuppskattning av inkomstunderlaget/inkomstförlusten. Ibland har den skadade inte presterat den utredning som han borde ha kunnat göra ,och nämnden kan då säga ”att på föreliggande utredning ” har den skadade inte visat att han gjort någon inkomstförlust. Den skadade har då möjlighet att återkomma. Färdolycksfall I de fall där personer skadas i bilolyckor på väg till eller från arbetet föreligger ett så kallat ”färdolycksfall”. Dessa bedöms – förutom som trafikskador – också som arbetsskador. Handläggningen av arbetsskador sköts av försäkringskassan. Blir den skadade helt eller delvis arbetsoförmögen efter ett färdolycks- fall har han – förutom sjukersättning – rätt till arbetsskadelivränta enligt arbetsskadeförsäk- ringen. Arbetsskadelivränta lämnas ofta från samma dag som sjukersättning beviljas. I de flesta fall ger den från och med denna tidpunkt full ersättning för inkomstförlust. Från trafik- försäkringen lämnas då endast ersättning för den inkomstförlust som uppkommit före det arbetsskadelivräntan beviljades. Det finns dock fall där ersättning för in- komstförlust måste lämnas parallellt från både arbetsskadeförsäkringen och trafikförsäkring- en, exempelvis då den skadade som oskadad skulle ha haft inkomster över 7,5 prisbasbe- lopp eller skulle ha gjort karriär. I sådana ärenden täcker inte arbetsskadelivräntan hela den inkomstförlust som den skadade har rätt till och trafikförsäkringen får då ge ersättning för resterande del. Hur bedöms inkomstunderlaget? I det enkla fallet (se exemplet på föregående sida) räcker det med ett intyg från den skada- des arbetsgivare, som intygar vilken inkomst den skadade skulle ha haft som snickare om han inte hade skadats. Denna inkomst skall omfatta semesterersättning och alla övriga eventuella tillägg som den skadelidande re- gelmässigt hade som oskadad (eller skulle ha haft om olyckan inte inträffat). I fall som dessa brukar den skadade och försäkringsbo- laget vara överens om att den skadade skulle ha fortsatt att arbeta som snickare tills han blir 273 Hur bestäms inkomstunderlaget? 65 år. Vid beräkningen av inkomstförlusten utgår man från det inkomstunderlag som ar- betsgivaren har uppgett, drar bort samord- ningsförmåner och eventuell lön. På så sätt får man fram en årlig inkomstförlust/livränta, som bör bestämmas så långt fram i tiden som det finns uppgifter om inkomstunderlag och samordningsförmåner. I praxis räknar man regelmässigt med att de skadade skulle ha arbetat till 65 år. Detta är en generös bedöm- ning, eftersom pensionsåldern rent faktiskt oftast är lägre. För vissa yrkeskategorier, t.ex. jordbrukare, egna företagare och konstnärer räknar man ibland med att de som oskadade skulle ha fortsatt att arbeta efter 65 års ålder, ofta till 70 år. I de fall det inte finns någon arbetsgivare att fråga, men man vet inom vilket område den skadade skulle ha arbetat som oskadad, är det ofta bra att ta in statistiska uppgifter från en facklig organisation. Det bästa är om man kan hitta en medellön hos en jämngammal man/ kvinna med samma arbetsuppgifter och inom det geografiska område där den skadade san- nolikt skulle ha arbetat. Också här är det viktigt att lönen skall innehålla semesterer- sättning och alla övriga eventuella tillägg som den skadade regelmässigt skulle ha haft. I brist på sådana statistiska uppgifter kan man ibland få vägledning av uppgifter från Statis- tiska Centralbyrån. För att kunna göra ett antagande om hur stor den framtida inkomsten skulle ha varit är det till god hjälp att veta hur den skadades in- komstsituation såg ut åren före olyckan. Detta kan man få reda på genom deklarationer eller kontrolluppgifter från Skatteverket. Man kan också genom en ”baklängesräkning” få en uppfattning om hur den skadades inkomster såg ut åren före skadan. Av försäkringskas- sans ”029-bild” eller bilden som heter ”Pen- sionspoäng” framgår den skadades pensions- poäng före olyckan. Står det 0 kr för ett år, innebär det att den skadade under året haft en inkomst på mellan 0 kr och högst ett basbe- lopp (39 400 kr för år 2005). Utifrån uppgiften om den skadades pensionspoäng för ett visst år räknar man ut inkomstunderlaget för detta år på följande sätt: Pensionspoäng x Förhöjt prisbasbelopp + Det förhöjda prisbasbeloppet = Inkomstunderlaget. Om det företag där den skadade arbetade inte finns längre – det har t.ex. gått i konkurs – kan man undersöka hur det har gått för den skada- des arbetskamrater, alltså de med jämförbara arbetsuppgifter och inkomster. Har de fått nya arbeten och i så fall med vilken lön? I dessa fall räcker det inte att plocka fram en eller två enstaka arbetskamrater som jämförelsemate- rial. Hur många som är arbetslösa har också stor betydelse. Att lägga inkomsten från A- kassan som inkomstunderlag fram till 65 är ovanligt. För en period, däremot, är det ibland rimligt att utgå från att den skadade – trafiko- lyckan förutan – skulle ha varit arbetslös och då lägga inkomsten från A-kassan som in- komstunderlag. Ibland kan omständigheterna vara sådana att man för en period bestämmer sig för ett inkomstunderlag utifrån antagandet att den skadade under perioden skulle ha var- vat perioder med A-kassa med perioder med tillfälliga arbeten. För personer som är i slutet på sin yrkesverksamma bana skulle man un- dantagsvis kunna tänka sig att ha ett inkomst- underlag motsvarande enbart inkomst från A- kassa. Ibland finns det i utredningen intyg från den skadades far, bror eller ”kompis” varav fram- går att om olyckan inte hade hänt så skulle den skadade ha fått ett välbetalt arbete hos dem. Dessa – i praxis ofta benämnda ”kompis- intyg” – bör tas med en nypa salt. Man får göra en bedömning av samtliga omständigheter i ärendet, där också dessa intyg beaktas. Ersättning till barn Om ett barn skadas i en trafikolycka och som vuxen inte kommer ut i arbete överhuvudtaget är det svårt att bedöma vilket yrke och vilka 274 Hur bestäms inkomstunderlaget? inkomster han/hon skulle ha haft som oska- dad. Ju yngre barnet är när det skadas, desto svårare är det att bestämma inkomstunderla- get. Huvudregeln är att man skall utgå från barnets egna förutsättningar, intressen m.m. när man tar ställning till troligt yrkesval och inkomstnivå. Som en sista pusselbit i denna ”gissningslek” kan man något snegla på vad föräldrar och syskon har för yrken. I de fall då nämnden inte kan få fram någon utredning som ger vägledning för att bedöma barnets yrke och/eller inkomstnivå som oskadad bru- kar nämnden utgå från genomsnittlig heltids- inkomst. (jfr SOU 1995:33 s. 335). Ett barn som skadas i trafiken och därför missar ett eller ett par år i skolan har rätt till en kostnadsersättning som kallas ”förlust av skol- år”. För förlust av ett skolår lämnas en skatte- fri schablonersättning på 40 000 kr. Denna ersättning är tänkt att ersätta föräldrarna för de extra kostnader som uppkommer genom att deras barn måste gå ett extra år i skolan. Händer olyckan när ”barnet” bara har ett eller ett par år kvar till studenten eller under hög- skolestudier av mer allmän karaktär uppkom- mer frågan om ersättning bör lämnas för ”för- lust av skolår” eller för ”försenat utträde i förvärvslivet.” Det avgörande är om barnet kan anses ha varit inne i en klart yrkesinriktad utbildning. Är svaret på denna fråga ja, skall ersättning lämnas för försenat utträde i för- värvslivet. Detta innebär att ersättning lämnas för den inkomstförlust som uppkommer på grund av att barnet kommer senare ut i för- värvslivet än vad det skulle ha gjort som oskadat. Det är normalt mycket förmånligare att få ersättning för försenat utträde i förvärvs- livet än för förlust av skolår. Invandrare Ett alltmer vanligt och svårt problem i Trafik- skadenämnden är att bestämma inkomstun- derlag/inkomstförlust till invandrare, ofta flyktingar från t.ex. Iran eller Turkiet. Situa- tionen brukar vara att dessa människor bara har varit en kortare tid i Sverige när trafik- olyckan händer, att de är unga, att de har dålig skolunderbyggnad och ingen eller ringa yrkes- erfarenhet vare sig i hemlandet eller i Sverige. Efter trafikolyckan har de blivit arbetsoför- mögna och har fått aktivitetsersättning/sjuk- ersättning med cirka 85 000 kr per år. Detta är vad de har att leva på. Nämndens uppgift är att ta ställning till hur mycket de skulle ha tjänat som oskadade. I dessa fall är det vanligt att nämnden inte tycker sig kunna utgå från lön i ett specifikt arbete utan bestämmer en skälig inkomstnivå. Nämnden kan resonera ungefär så här: Med hänsyn till omständigheterna antar man att den skadade (som oskadad) skulle kunna ha fått en viss årsinkomst, t.ex. 140 000–200 000 kr (de flesta fall brukar lig- ga inom detta inkomstintervall). Eftersom han/ hon har sjukersättning på cirka 85 000 kr så förordar nämnden att ersättning för inkomst- förlust (livränta) bestäms till 55 000–115 000 kr per år (dvs. 140 000 minus 85 000, respek- tive 200 000 minus 85 000) fram till 65 år, med värdesäkring. Därefter har den skadade rätt till ersättning för pensionsförlust. Det är naturligtvis inte bara när det gäller invandrare som nämnden gör skälighetsupp- skattningar av inkomstunderlag/inkomstför- luster. Ett vanligt exempel där skälighetsupp- skattningar görs är fall där de skadade är unga arbetslösa män eller kvinnor utan egentlig arbetslivserfarenhet. Av utredningen bör då framgå vad de har för skolunderbyggnad, vilka betyg de har haft, vilka sommararbeten och andra tillfälliga arbeten som de har haft, vilka intressen de har och deras egen uppfatt- ning om vad de skulle ha sysslat med om trafikolyckan inte hade hänt. Utifrån en sam- lad bedömning av omständigheterna i ärendet brukar nämnden bedöma en skälig inkomst- nivå (ligger oftast mellan 180 000 och 220 000 kr per år) varifrån samordningsförmåner och eventuell lön skall avräknas. 275 Hur bestäms inkomstunderlaget? Heltid eller deltid Ibland har nämnden at ta ställning till om den skadade som oskadad skulle ha arbetat heltid eller deltid. Dessa fall gäller ofta kvinnor, som vid skadetillfället arbetade deltid på grund av att de hade små barn eller av någon annan anledning. Kvinnorna påstår att de som oska- dade skulle ha börjat arbeta heltid vid en viss tidpunkt. Av utredningen bör då framgå hur länge, och varför, de arbetade deltid vid skade- tillfället, om möjlighet till heltidstjänst fanns samt om det med hänsyn till omständigheter- na i övrigt är troligt att de som oskadade skulle ha arbetat heltid. Rent generellt anser nämn- den inte att små barn är en omständighet som gör att man bör utgå från att kvinnor arbetar deltid. Domstolspraxis Mål om inkomstunderlag/inkomstförlust är inte vanliga i våra domstolar. I den mån de förekommer är de oftast bevisfrågor och ger inte någon närmare vägledning. Att begränsa en skadas ekonomiska verkningar Högsta domstolen (HD) avgjorde år 1991 (NJA 1991 s. 662) ett mål där frågan var om den skadade hade begränsat sin skadas ekono- miska verkningar. Enligt allmänna skade- ståndsrättsliga grundprinciper åligger det en skadad att begränsa de ekonomiska verk- ningarna av skadan. Man anser alltså ett en skadad, för att ha rätt till ersättning för in- komstförlust, måste söka samordningsförmå- ner (t.ex. sjukersättning eller arbetsskadeliv- ränta) samt lämpliga arbeten. I fallet från HD gällde det en sextonårig pojke som under några år under förfluten tid inte hade lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. HD uttalade att det inte fanns stöd för påståendet att Leif N skulle varit arbetsovillig, trots att han, om han planerat sitt sökande efter arbete på ett annat sätt än han gjort, skulle kunnat erhålla fast anställning med godtagbar inkomst tidigare än som blev fallet. Att så inte skedde bör emellertid, bl.a. med hänsyn till hans ålder, inte läggas honom till last vid bedömandet av ersättningsfrågan. På grund härav, säger HD, finns det vid tillämpning av 5 kap. 1 § 2 st. skadeståndslagen inte tillräcklig anledning att frångå den inkomst som Leif N faktiskt har haft under den ifrågavarande perioden. I Tra- fikskadenämnden är det relativt ovanligt att ersättning inte förordas för att en skadad inte har begränsat de ekonomiska verkningarna av sin skada. Omskolningsfall 1998 avgjorde HD ett mål (NJA 1998 s. 375) som gällde frågan om differensmetoden skul- le användas i ett omskolningsfall. Omständig- heterna var följande: Håkan W var utbildad byggnadssnickare och hade arbetat som så- dan i många år. Efter en trafikolycka kunde han inte fortsätta i det yrket utan omskolades till byggnadsingenjör. Han fick arbete som sådan, dock med lägre lön än i sitt gamla arbete som byggnadssnickare. Försäkrings- bolaget lämnade ersättning för inkomstförlust enligt differensmetoden med mellanskillna- den mellan lönen som byggnadssnickare res- pektive lönen som byggnadsingenjör. Efter en tid blev Håkan W arbetslös i det nya arbetet som byggnadsingenjör. Fråga var nu om er- sättning för inkomstförlust skulle lämnas med skillnaden mellan lönen som byggnadssnick- are och ersättningen från A-kassan, vilket Håkan W hävdade, eller med skillnaden mel- lan lönen som byggnadssnickare och lönen som byggnadsingenjör, vilket försäkrings- bolaget ansåg. Bolaget menade att det inte förelåg ett direkt orsakssamband mellan trafik- olyckan år 1983 och den omständigheten att Håkan i mars 1992 på grund av arbetsbrist sades upp från anställningen som byggnads- ingenjör. HD gick emellertid på Håkan W:s linje och fastställde att differensmetoden skulle gälla, dvs. ersättning för inkomstförlust skulle 276 Hur bestäms inkomstunderlaget? lämnas med mellanskillnaden mellan lönen som byggnadssnickare och ersättningen från A-kassan. Så här uttryckte sig HD: ” Högsta domstolen förklarar att Håkan W är berättigad till ersättning för sådant inkomst- bortfall som beror på strukturellt eller konjunkturellt betingad arbetslöshet. I den mån det kan hållas för visst att något motsva- rande inkomstbortfall inte skulle ha drabbat honom, om skadefallet inte hade inträffat.” Ju längre tid som går i ett fall liknade HD:s, ju osäkrare blir förhållandena och därmed också om ersättning bör lämnas på sätt HD sagt. Kan man anta, att Håkan W som oskadad inte skulle ha haft kvar sitt arbete som byggnads- snickare på grund av t.ex. arbetsbrist, blir ju situationen en helt annan. Även i andra sammanhang är omskolnings- fallen ofta svårbedömbara. När en skadad person inte kan återgå i sitt gamla arbete åligger det arbetsgivaren att försöka omplace- ra honom. I synnerhet på mindre arbetsplatser är detta ofta svårt. Även försäkringskassan har ett rehabiliteringsansvar och gränsdrag- ningen mellan vad arbetsgivaren respektive försäkringskassan skall göra är ofta oklar. Om den skadade bedöms kunna återgå i arbete efter att ha omskolats till visst arbete brukar ersättning för ungefär ett års omskolning läm- nas från försäkringskassan och/eller försäk- ringsbolaget. Omskolning kan gälla studier (dock inte högskolestudier) eller praktiskt in- riktade kurser/arbeten. Vill den skadade stu- dera på högskola brukar försäkringsbolagen lämna viss ersättning, ofta motsvarande kost- naden för ett års omskolning. Det händer att ett försäkringsbolag gör den bedömningen att en skadad person har goda utsikter att klara en viss högskoleutbildning och därefter få ett arbete som ger en högre inkomst än den han skulle ha haft som oskadad. I den situationen betalar bolaget ibland kostnaden för hela ut- bildningstiden, eftersom deras bedömning är att det då inte behöver betala någon livränta i framtiden; alltså bolaget ”tjänar på” att betala utbildningen. Omskolningsfall, där de skadade har om- skolats till ett arbete som ger lägre inkomster än vad de skulle ha haft som oskadade, är det normalt inga bekymmer med. De får ersätt- ning med skillnaden i lön mellan det gamla och det nya arbetet. I de fall en skadad person har varit med om två eller flera trafikolyckor, som alla kan ha bidragit till arbetsoförmågan, är det lämpligt att de inblandade försäkringsbolagen försö- ker att komma överens om hur inkomstför- lusterna bör fördelas på de olika skadorna. Dessa skadeärenden bör behandlas vid sam- ma sammanträde i Trafikskadenämnden. Grannlaga uppgift Att bedöma/uppskatta/gissa inkomstunderlag är svårt. I fall med sådana bedömningar före- kommer ofta livliga diskussioner i Trafikska- denämnden efter det att föredragande jurist har lämnat sitt förslag till lösning (med moti- vering). Skiljaktiga meningar är inte vanliga i nämnden, men i dessa fall förekommer de inte alltför sällan. Jag ser det som en stor fördel att det är nämnden – med sin stora erfarenhet och kunskap – som i avsaknad på vägledande fall från Högsta domstolen har att göra bedöm- ningen av inkomstunderlagens/inkomstförlus- ternas storlek. Det är en grannlaga uppgift som har stor ekonomisk betydelse för de ska- dade. Utan en god utredning om den skadades situation, förutsättningar och planer blir en rättvis och skälig bedömning i det närmaste omöjlig.