Den finländska modellen: Pensionsreformerna mognar fram genom förhandlingar och överenskommelser

Artikel forfatter: Kaija Kallinen
E-mail: kaija.kallinen@sak.fi
Utgave:
4, 2003
Sprog: International
Kategori:

319 Pensionsreformerna mognar framNFT 4/2003 Varför pensionsreform? På 1990-talet tvingade recessionen och mass- arbetslösheten fram tre revideringar som när- mast siktade på att dämpa ökningen av arbets- pensionsutgifterna i framtiden. Det är alltså inget under att behovet av en ny stor pensions- reform först också ifrågasattes. Många fråga- de sig om pensionssystemet inte redan hade reviderats tillräckligt och om det inte var skäl att koncentrera sig på att stärka finländarnas tro på att arbetspensionerna består. I regeringsprogrammet för Paavo Lippo- nens andra regering skrevs våren 1999 in ett mål att den genomsnittliga pensionerings- åldern på lång sikt skulle höjas med 2-3 år. Detta mål vann utbrett godkännande i samhäl- let. Även arbetsgivarorganisationerna och facket gav målet sitt stöd, men deras uppfatt- ningar om med vilka metoder målet bäst kun- de nås var synnerligen olika. Av gammal vana föreslog arbetsgivarlägret höjda åldersgrän- ser och försämrade pensionsförmåner. Ar- betstagarorganisationerna betonade däremot att de hållbaraste sätten att få folk att arbeta längre är utveckling av arbetslivet, särskilda arbetsarrangemang för äldre arbetstagare, vuxenutbildning och rätt till yrkesinriktad re- habilitering. En annan faktor som gav fart åt beredningen av reformen var att man hade fått mer precise- Den finländska modellen: Pensionsreformerna mognar fram genom förhandlingar och överenskommelser De finländska arbetspensionslagarnas innehåll genomgår en ändring i början av 2005. Reformen är den mest betydande efter att pensionslagarna för arbetstagare inom den privata sektorn trädde i kraft 1.7.1962. Den stora pensionsreformen bereddes omsorgsfullt. Därför tog det nästan fem år från att utredningsarbetet kom i gång tills lagarna om den privata sektorns stiftades vintern 2003. Motsvarande förslag till ändringar av kommunernas och statens pensionslagar torde avlåtas till riksdagen i slutet av 2003. Än en gång behövdes uthållighet och förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna för att få till stånd en reform. Det medger också statsmakten, som är tredje part i beredningen. Kaija Kallinen är socialpolitisk sekreterare på Fin- lands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf. Hon har aktivt medverkat till arbetspensionsreformerna bl.a. i egenskap av medlem i Pensionsskyddscentral- ens styrelse. Kaija Kallinen kaija.kallinen@sak.fi av Kaija Kallinen 320 Pensionsreformerna mognar fram rad information om den demografiska ut- vecklingen under kommande årtionden. Den förorsakade också ändringar i pensionsutgifts- kalkylerna. Enligt EU:s statistikbyrå Eurostat kommer den förväntade livslängden för fin- ländska kvinnor och män att fortsätta öka, om också långsammare. Enligt Eurostat ökar den förväntade livslängden med ca ett år per de- cennium, från 81 till 85 år bland kvinnor och från 74 till nästan 80 för män fram till 2050. Kombinerat med förändringen av åldersstruk- turen bidrar den tilltagande livslängden till en betydlig ökning av ålderspensionsutgifterna. För det tredje ansåg arbetsmarknadsorgani- sationerna att arbetspensionslagarnas funk- tionsduglighet också skulle bedömas i ljuset av de strukturella förändringarna inom arbets- livet. Man insåg att produktions- och före- tagsstrukturerna och även anställningarna i 2000-talets globala ekonomi är mer varieran- de än i början av 1960-talet, då grunden för arbetspensionslagstiftningen lades. Alla ovannämnda faktorer talade alltså för en modernisering av arbetspensionslagarna. Arbetsmarknadsparterna var också ense om att det primära målet med reformen inte var att åstadkomma inbesparingar, utan det rådde en äkta vilja att göra arbetspensionslagarna tyd- ligare. Pensionsreformen i ett nötskal Pensionsreformen gör pensionsåldern flexi- bel och ger arbetstagarna möjlighet att tjäna in arbetspension under en längre tid. Enligt den nya lagstiftningen berättigar alla löner efter 18 års ålder till arbetspension, medan pen- sionstillväxten enligt den gamla lagen började först vid 23 års ålder. Fram till 53 års ålder tillväxer pensionen med 1,5 % av årslönen och därefter fram till 63 års ålder med 1,9 %. Det är möjligt att gå i ålderspension enligt eget val i åldern 62-68 år. Om arbetstagaren går i pension efter att ha fyllt 62 men innan han fyllt 63, görs en bestående förtidsminskning av pensionen. Den är 0,6 % för varje månad med vilken pensionen tidigareläggs, dvs. högst 7,2 %. Om arbetstagaren klarar av att arbeta till 63 års ålder får han sin intjänade pension oförminskad. Om arbetstagaren ännu kan ar- beta vidare, är pensionstillväxten hela 4,5 % av årslönen fram till 68 års ålder. För att fortsatt arbete verkligen skall gagna arbetsta- garen i form av högre pension, avskaffas även det procentuella tak som för närvarande är i bruk i fråga om arbetspensionerna. Enligt detta kan den sammanlagda pensionen inte överskrida 60 procent av de bästa inkomster- na under yrkesbanan. De nya intjäningsreglerna och den flexibla pensionsåldern innebär alltså att den tid då det är möjligt att tjäna in pension förlängs från nuvarande 42 år (åldern 23-65 år) till 50 år (18-68). Medan det hittills har betonats att det är möjligt att uppnå en pensionsnivå på 60 % genom 40 år i arbete, ökar möjligheterna genom den förlängda tiden då arbetstagaren kan tjäna in pension och genom att intjänings- procenterna stiger med åldern. Det innebär att de, som tidigt etablerat sig i arbetslivet, kan tjäna in en rimlig pension även om de blir tvungna att dra sig tillbaka i förtid, till exem- pel på grund av försvagad hälsa. De som däremot t.ex. på grund av studier kommer sent ut på arbetsmarknaden får en möjlighet att på kortare tid komma upp till 60 %:s pensions- nivå, som tidigare var målet, tack vare att intjäningsprocenten stiger med åldern och att pensionsåldern är flexibel. Avsikten med den flexibla pensionsåldern och den högre tillväxtprocenten efter 53 och i synnerhet efter 63 års ålder är att locka arbets- tagarna att stanna längre kvar i arbetet. Målet är alltså att så småningom få den effektiva pensionsåldern att stiga med 2-3 år från nuva- rande 59-61 år. Fackföreningsrörelsen under- stryker dock att de verkliga nycklarna till en höjning av pensioneringsåldern finns på ar- betsplatserna. Om uppskattningen av äldre arbetstagare blir verklighet på arbetsplatserna 321 Pensionsreformerna mognar fram i stället för fraser i högtidstal, och om det i fråga om arbetsarrangemang och arbetstider tas större hänsyn till de begränsningar som åldern och hälsan medför, börjar folk säkert gå senare i pension. Den svåraste frågan i förhandlingarna gäll- de revideringen av sättet att beräkna pensio- nen. Enligt lagen om pension för arbetstagare (APL), som fortfarande är i kraft, bestäms pensionen separat för varje anställning. Den pension som arbetstagaren tjänat in under en anställning beräknas enligt de högst tio sista åren som anställningen fortgått. Om arbetsta- garen under sitt liv enbart har en lång anställ- ning, är det avgörande för pensionsbeloppet om lönen sjunker eller stiger under de sista åren. Den teknik som nu är i bruk gynnar oförtjänt löntagare som länge varit anställda hos samma arbetsgivare och haft en stigande löneutveckling. I förhandlingarna uppnåddes till sist enig- het om att helt frångå sättet att beräkna pensionen separat för varje anställning efter en övergångsperiod. I början av 2005 införs en beräkningsregel enligt vilken pensionen bestäms utgående från lönebeloppen under varje år, antalet år i arbete och pensionsintjä- ningsprocenten, som graderas enligt åldern. Bland fackorganisationerna stödde arbets- tagarorganisationen FFC hela tiden den nya beräkningsmodellen, eftersom den ger en rätt- vis pension oberoende av anställningarnas längd eller löneutvecklingen under yrkes- banan. Enligt FFC talar också utvecklingen inom arbetslivet för det nya beräkningssättet, eftersom korta anställningar har blivit allmän- nare inom alla branscher och arbetstagarnas yrkesbanor har fått en mer varierande karaktär. Övergången till det nya beräkningssättet genomförs så att den del av pensionen som arbetstagaren tjänst in före lagändringen be- räknas enligt de gamla reglerna och den del som tillväxer efter lagändringen beräknas en- ligt de nya reglerna. Principen är alltså att ändringarna inte är retroaktiva och att den redan intjänade pensionen inte berörs. Sålun- da gäller det nya beräkningssättet helt och hållet bara de löntagare som inleder sin yrkes- bana först efter 1.1.2005. Ett väsentligt drag som hänför sig till änd- ringen av beräkningssättet för pensionen är att det index som används vid beräkning av en begynnande pension förbättras. I dagens läge beräknas pensionsdelar som den försäkrade tjänat in under yrkesbanan upp till nivån för det år då pensionen börjar med ett index där lönenivån och prisnivån beaktas i lika hög grad. Från och med 2005 beaktas löneutveck- lingen till 80 %, vilket innebär att också såda- na löner som den försäkrade förtjänat som ung får ett större reellt värde när pensionen be- stäms. Vid den årliga indexuppräkningen av pensionerna används däremot ett index där lönenivåns andel är 20 % och prisnivåns 80 %. Orsaken är att det är viktigast att trygga pen- sionernas köpkraft. Till det positiva som reformen medför hör också att den yrkesinriktade rehabiliteringen görs effektivare. Redan i början av 2004 änd- ras arbetspensionslagarna så att arbetstagaren har rätt till yrkesinriktad rehabilitering, om han enligt en objektiv bedömning har en över- hängande risk att bli arbetsoförmögen på fem års sikt. I reformen ingår också en revidering av de olika formerna av förtidspension, vilket väckte en hel del kritik inom fackföreningsrörelsen. För det första höjs åldersgränsen för deltids- pension igen permanent till 58 år och pensions- tillväxten under tiden med deltidspension för- sämras. För det andra avskaffas individuell förtidspension som självständig pensionsform. Dess syfte har varit att göra det lättare för personer som fyllt 60 år att få invalidpension efter en lång och tung yrkesbana. Efter refor- men tas det i stället särskild hänsyn till yrkes- relaterade faktorer vid avgörande av ansök- ningar om invalidpension, om sökanden har fyllt 60 år. För det tredje avskaffas arbetslös- hetspensionen, som varit något av en fin- 322 Pensionsreformerna mognar fram ländsk kuriositet inom pensionspolitiken, ef- ter en övergångsperiod. De som är födda på 1940-talet kommer ännu att ha rätt till arbets- löshetspension, om de uppfyller kraven enligt den nuvarande lagen. Däremot tryggas ut- komsten för långtidsarbetslösa som är födda 1950 eller senare genom arbetslöshetsförsäk- ringen så att arbetslöshetskassorna kan betala arbetslöshetsdagpenning till arbetslösa arbets- sökande från 57 ända till 65 års ålder. Reglerna om pensionstillväxt under oavlö- nade perioder görs också tydligare och enhet- ligare. Med oavlönade perioder avses tiden då den försäkrade t.ex. varit arbetslös, sjuk eller föräldraledig. När förhandlingarna nästan var slutförda utlovade landets regering dessutom pension för studietid före inträdet i arbetslivet och för vårdledighet då den försäkrade haft barn under 3 år. Denna pensionstillväxt kom- mer att finansieras med skattemedel. Fler verktyg för att hantera finansieringen av pensionerna I första hand hade pensionsreformen i Finland alltså inte som mål att spara pengar. Vid konsekvensbedömningen ansågs det emeller- tid viktigt att höjningen av den faktiska pen- sionsåldern ger bättre möjligheter att hantera den oundvikliga ökningen av pensionsutgif- ten på grund av förändringen i åldersstruktu- ren och den ökande livslängden. De s.k. stora årsklasserna går i pension med tilltagande fart under det innevarande år- tiondet, vilket förorsakar en tydlig ökning av pensionsutgiften. Det fattades beslut om att arbetspensionsavgiften för arbetstagare som fyllt 53 från och med 2005 höjs med en tredjedel för att de stora årsklasserna, ännu medan de är i arbetslivet, skall kunna stå för en större del av finansieringen av sina egna pen- sioner och på så sätt lätta på de yngre och mindre årsklassernas avgiftsbörda. I samband med reformen fattades också beslut om en moderat ökning av fonderingen av ålderspensionerna under åren 2003-2012. Även på detta sätt är det meningen att jämna ut den pensionsutgift som den förändrade åldersstrukturen medför. Partiell fondering har ju ingått i det finländska arbetspensions- systemet sedan 1960-talet. Ungefär en knapp fjärdedel av arbetspensionspremierna fonde- ras, dvs. läggs undan för framtida pensions- utgifter. I pensionsreformen ingår också ett nytt ele- ment som skall tjäna som gardering mot den ökande livslängden. År 2010 införs en s.k. livslängdskoefficient, med vilken begynnan- de pensioner justeras utgående från vad det statistiska utfallet berättar om livslängdens utveckling. Livslängdskoefficienten är fin- ländska pensionsexperters tillämpning av det delningstal som redan är i bruk i Sverige. Livslängdskoefficienten är ett nytt verktyg för hanteringen av finansieringen av arbets- pensionerna på lång sikt. Modellen går ut på att pensionsutgiften skall hållas under kon- troll även om livslängden ökar, och därför minskas begynnande pensioner något. Å andra sidan innebär det att löntagare som vill försäk- ra sig om att uppnå en pension på t.ex. 60 % skall på motsvarande sätt vara beredda att stanna kvar i arbetslivet litet längre. Om ut- vecklingen av den förväntade livslängden avstannar eller rentav går bakåt, minskar livs- längdskoefficienten inte de begynnande pen- sionerna. Reformens effekter på pensions- utgiften och avgifterna I Finland har många frågat sig hur det är möjligt att pensionsreformen påstås ge majo- riteten av löntagarna bättre pensioner och samtidigt jämna ut höjningen av pensionsför- säkringspremierna. Huruvida båda dessa po- sitiva effekter uppnås beror på om den effek- tiva pensionsåldern fortsätter stiga. Insikten att den faktiska pensionsåldern endast be- gränsat kan påverkas genom käppar och mo- 323 Pensionsreformerna mognar fram rötter i pensionslagstiftningen har också fått spridning utanför fackföreningsrörelsen. Om ”hattricket” emellertid lyckas och minst 40 års yrkesbanor blir allmännare i alla arbets- tagargrupper och den effektiva pensionsåldern stiger med 2-3 år, minskar behovet att höja arbetspensionspremierna betydligt. Enligt Pensionsskyddscentralens beräkningar med- för reformen på lång sikt en tydlig minskning av arbetspensionspremierna inom den privata sektorn. Enligt beräkningarna stiger arbets- pensionspremien från nuvarande drygt 21 % till ca 26 % år 2030 och stannar på den nivån till 2050. (Beräkningen utgår från antagandet att arbetspensionsfonderna avkastar 3.5 %.) Vid analys av kostnadseffekterna är det också bra att komma ihåg att de ändringar som gjordes i pensionslagarna på 1990-talet redan bidrog till en god grund för hanteringen av pensionsutgifterna i ett långt tidsperspektiv. Lång väg för arbetsmarknads- parternas och regeringarnas gemensamma företag Startskottet till den stora finländska pensions- reformen ljöd redan våren 1998, när arbets- marknadsorganisationernas förhandlare gav de bästa pensionsexperterna i uppdrag att göra grundläggande utredningar. De första reform- planerna blev färdiga våren 1999, då också Lipponens regering skrev in förenklingen av arbetspensionslagarna som ett mål i reger- ingsprogrammet och gav på så sätt sitt stöd till arbetsmarknadsorganisationernas initiativ. Ungefär ett år senare fanns det första utkastet till hela reformen som underlag för arbets- marknadsförhandlingarna. Förhandlingarna framskred lugnt och ge- nomtänkt. Mycket tid lades ned på att analy- sera fakta, prognoser och konsekvenser. Samt- liga arbetsmarknadsorganisationer, allt efter roll och uppgift, ville komma till ett resultat som deras egen medlemskår skulle kunna godkänna. Regeringen var djupt engagerad i planen och ville tidvis påskynda överenskom- melsen. Förhandlarna hade talrika expert- grupper som sin hjälp. Pensionsskyddscen- tralen företog till och med en omfattande registerundersökning särskilt för att analysera vilka följder en ändring av sättet att beräkna pensionen skulle ha. Efter många om och men uppnåddes enig- het om en reform av arbetspensionerna inom den privata sektorn i november 2001, som en del av en mer omfattande överenskommelse om sociala reformer mellan arbetsmarknads- parterna. Flera frågor var emellertid fortfaran- de öppna, bland annat behövdes ytterligare förhandlingar om modellen för pensions- beräkningen. I början av september 2002 in- gicks en kompletterande överenskommelse, som arbetsgivar- och arbetstagarorganisatione- rna med undantag av akademikerfacket AKA- VA godkände. Lipponens regering meddela- de att den skulle bereda lagförslag utgående från arbetsmarknadsuppgörelsen, och riks- dagen inledde behandlingen av den omfattan- de reformen i december 2002. Lagarna antogs i februari 2003 strax före riksdagsvalet. När enighet hade uppnåtts om reformen inom den privata sektorn, inledde underhand- larna inom den offentliga sektorn sitt värv. Jäätteenmäkis regering, som bildades efter valet, och dess efterträdare, Vanhanens reger- ing, åtog sig i sina regeringsprogram att slut- föra pensionsreformen också inom den of- fentliga sektorn. Även AKAVA har i prakti- ken återförenat sig med de övriga arbetsmark- nadsorganisationerna, fastän den ursprung- ligen inte godkände den kompletterade över- enskommelsen i september 2002. Avslutningsvis I Finland har det sedan början av 1960-talet varit brukligt att de som bekostar arbets- pensionerna också förhandlar om ändring- arna i arbetspensionslagarna. Traditionen har sina rötter i beredningen av den privata sek- 324 Pensionsreformerna mognar fram torns arbetspensionslagar i slutet av 1950- och början av 1960-talet. När arbetsmark- nadsparterna då fann en gemensam vilja fick också de kvinnor och män som arbetade inom den privata sektorn möjlighet till arbets- pensionsskydd. Det har också konstaterats vara bra att ändringar av arbetspensionslagar- na och kostnaderna för dem diskuteras sam- tidigt. För arbetspensionsfrågorna gäller i själ- va verket principen om kontinuerliga för- handlingar. Ur löntagarperspektiv är arbetspensionen den absolut mest betydande delen av den lagstadgade sociala tryggheten, eftersom den för de flesta handlar om åratals utkomst. Där- för är innehållet i arbetspensionslagarna och även finansieringen av arbetspensionerna te- man som ofta tas upp på tillställningar inom fackföreningsrörelsen. Beredningen av den stora arbetspensionsreformen tog en lång tid, vilket emellertid möjliggjorde en mångsidig behandling av målen för och konsekvenserna av reformen på många forum t.ex. inom fack- föreningsrörelsen. Medierna bevakade också förhandlingarna. Det långsamma framskri- dandet och den debatt som fördes om refor- men kan ha bidragit till att reformen trots sin omfattning och de svåra förhandlingarna god- kändes i riksdagen utan större svårighet. I offentligheten framfördes också överraskan- de lite kritik. Den finländska trepartsmodellen går alltså ut på att förhandla och komma överens, att skynda långsamt. Arbetsmarknadsorganisa- tionerna vet att en överenskommelse leder till ett mer förutsebart resultat för dem än om hela avgörandet överlämnas åt politiska aktörer. Att arbetsmarknadsorganisationerna finner en gemensam linje är i sin tur rentav som en gåva för staten, dvs. den regering som är vid makten: lagberedningen framskrider snabbare, när det huvudsakliga innehållet redan har stakats ut.