I utgåva 1/2025 har NFT informerat om Alexander Beshers monografi Aktiebolagets och försäkringsföretagets organisation – särskilt om styrelsens och den verkställande direktörens funktion och ansvar m.m. (Norstedts röd-vita bibliotek, 2022).
Den 21 november 2025 disputerade Alexander Besher för juris doktorsgraden med den i rubriken angivna avhandlingen. Avhandlingen har rönt stor uppmärksamhet och fått betydande uppskattning från såväl akademiker som praktiker. Den behandlar i grunden frågor om ägarstyrning. En rättsvetenskaplig studie som på djupet analyserar rättsekonomiska teorier och bolagsstyrning, med särskilt fokus på de rättsregler som syftar till att skydda försäkringstagarna – tillika delägarna – i ömsesidiga försäkrings- och tjänstepensionsbolag, har tidigare saknats i svensk rättsvetenskaplig litteratur.
Avhandlingens tema kan förstås mot bakgrund av finanskrisen 2007/2008. Krisen innebar ett paradigmskifte inom EU i synen på ägarnas roll i företagsstyrningen, särskilt i finansiella företag. Detta synsätt har även fått genomslag i svensk rätt. EU-kommissionen har konstaterat att ägare i finansiella företag, inklusive ömsesidiga bolag, har brustit i sin skyldighet att aktivt övervaka och kontrollera bolagsledningarnas risktagande. Därigenom har de misslyckats med att säkerställa företagens långsiktiga stabilitet och överlevnad. Besher benämner detta fenomen inaktivitetsproblemet. Enligt EU var detta problem en bidragande orsak till finanskrisen 2007/2008. Mot denna bakgrund efterfrågar EU att ägare tilldelas särskilda funktioner i företagsstyrningen för att motverka inaktivitetsproblemet.
Avhandlingens huvudsakliga syfte är att besvara frågan om svenska ömsesidiga försäkrings- och tjänstepensionsbolag är ändamålsenligt reglerade ur ett ägarskyddsperspektiv. Frågan besvaras genom analysen av tio intermediära forskningsfrågor, vilka var och en är av självständigt intresse.
Besher tar sin utgångspunkt i EU:s och den svenska lagstiftarens uttryckliga målsättning att det primära syftet med regleringen av försäkrings- och tjänstepensionsverksamhet är skyddet för försäkringstagarna. Han konstaterar att såväl försäkringsrörelselagen som tjänstepensionsföretagslagen innehåller bestämmelser som är avsedda att tillgodose detta skyddsintresse. Därefter identifierar han ett antal principiella problem och brister i den nuvarande utformningen av regelverket.
Analysen fokuserar på tre regleringsområden:
1. voice-regleringen (inflytande),
2. värdeöverföringsregleringen, samt
3. skadeståndsregleringen.
Inom vart och ett av dessa områden aktualiseras olika principiella frågeställningar och skyddsregler avsedda att tillvarata ägarnas intressen. Avhandlingen behandlar de materiella regler – eller avsaknaden av sådana – som hör till respektive område, vilka även motsvarar de funktioner som EU efterfrågar att ägare ska utöva inom ramen för företagsstyrningen.
För delägare som bär den ekonomiska risken i ömsesidiga försäkrings- och tjänstepensionsbolag blir följande frågor juridiskt centrala.
Voice-regleringen
i) Vilka faktiska förutsättningar har delägare att utöva rösträtt, särskilt genom direkt deltagande på bolagsstämman?
ii) Hur säkerställs tillsättandet av oberoende och kompetenta fullmäktige som företräder delägarna, inklusive ledamöter i valberedning och styrelse (jävskatalog)?
iii) I vilken utsträckning ges delägare reella möjligheter att övervaka och kommunicera med bolagsledningen?
Värdeöverföringsregleringen
iv) Vilka påföljder står till delägarnas förfogande vid olagliga värdeöverföringar eller oaktsamma investeringar, och vilken rätt har delägarna till bolagets överskottsmedel (återbäring)?
Skadeståndsregleringen
v) Vilka möjligheter har delägare att utöva påtryckningar på bolagsledningen och korrigera förvaltningen när ledningen missbrukar sin ställning eller inte agerar i delägarkollektivets gemensamma intresse?
Besher analyserar de materiella bestämmelserna inom respektive regelområde och påvisar ett flertal brister i den nuvarande regleringen ur ett ägarskyddsperspektiv. Han framhåller även att vissa grundläggande skyddsregler helt saknas, vilket ytterligare försvagar delägarnas ställning.
Sammanfattningsvis presenterar Besher tio reformförslag, vilka kortfattat redogörs för nedan.
Avhandlingens tio reformförslag
1. Krav på kompetens och granskningsorgan för fullmäktige
Det bör införas rättsregler som uppställer krav på yrkeskvalifikationer och relevant arbetslivserfarenhet för fullmäktigeledamöter. Detta bör ske genom inrättandet av ett obligatoriskt granskningsråd eller granskningsutskott.
Fullmäktige bör sammantaget besitta specialistkompetens inom ekonomi, kapitalförvaltning, juridik, försäkringsmatematik samt andra för delägarna väsentliga områden. Detta bör säkerställas genom att flera oberoende personer utses till ett obligatoriskt granskningsråd eller granskningsutskott.
2. Reglering av granskningsrådets uppgifter
Det bör införas rättsregler som anger granskningsrådets eller granskningsutskottets uppgifter. Dessa bör åtminstone omfatta att, utifrån ledamöternas samlade kompetens och erfarenhet, avge yttranden avseende:
- det ömsesidiga bolagets företagsstyrning,
- kapitalförvaltningspolicyn och dess inriktning,
- alternativa investeringar,
- transaktioner mellan det ömsesidiga bolaget och närstående parter, enligt en närmare preciserad definition,
- riktlinjer för ersättning till ledande befattningshavare, samt
- andra principiellt viktiga frågor, såsom rapporteringsplikt vid allvarliga missförhållanden.
Kapitalförvaltningspolicyn bör enligt lag fastställas av fullmäktige. Granskningsrådet eller utskottet bör ha rätt att på eget initiativ, och i förekommande fall på delägarnas vägnar, lägga fram förslag till fullmäktige. Sådana förslag bör behandlas vid sammanträde, förutsatt att de syftar till att säkerställa delägarnas skydd eller motiveras av systemstabiliserande hänsyn. En sådan ordning skulle stärka fullmäktiges möjligheter att utmana styrelsen och fatta välgrundade beslut av betydelse för delägarna, särskilt mot bakgrund av Finansinspektionens begränsade möjligheter till proaktiv tillsyn.
3. Jävsbestämmelser vid utseende av fullmäktige
Det bör införas rättsregler om jäv vid utseende av fullmäktige. En legal jävskatalog är nödvändig.
Avsaknaden av en uttrycklig förbudskatalog avseende vilka personer som kan utses till fullmäktige utgör en risk för delägarnas intressen. Detta gäller särskilt i situationer där fullmäktige inte utses direkt av delägarna, utan av organisationer som anses företräda dem. I sådana fall är risken för intressekonflikter påtaglig. Det finns begränsade incitament för exempelvis tidigare styrelseledamöter, kapitalförvaltningschefer eller aktuarier i bolaget att kritiskt granska tidigare investeringsbeslut som i efterhand visat sig vara förenade med betydande risker.
4. Utvidgade jävsregler för styrelseledamöter
Det bör införas jävsbestämmelser som går utöver nuvarande regler, vilka enbart förbjuder vissa tidigare anställda att utses till styrelseledamöter.
En tidigare aktuarie eller kapitalförvaltningschef som väljs in i styrelsen kan antas vara obenägen att kritiskt granska investeringar som fattats under den egna anställningstiden. Gällande rätt hindrar inte att exempelvis tidigare verkställande direktörer, ekonomichefer eller ansvariga för centrala funktioner utses till styrelsen. Även om dessa personer ofta besitter värdefull kompetens, aktualiseras frågan varför de inte omfattas av jävsregleringen.
Särskilt i ömsesidiga livbolag med långsiktiga åtaganden kan beslut visa sig vara till nackdel för delägarna först långt efter att de fattats. Avsaknaden av jävsregler för tidigare anställda försvårar ansvarsutkrävande och underminerar delägarnas skydd.
5. Jävsbestämmelser för valberedningar
Det bör införas jävsbestämmelser för valberedningar, när sådana finns.
Även om valberedningen inte utgör ett associationsrättsligt organ, är det vanligt att sådana inrättas i ömsesidiga bolag. Mot bakgrund av delägarnas begränsade möjligheter till inflytande, trots att de tillhandahåller allt riskkapital, bör det uppställas krav på oberoende ledamöter i valberedningen.
6. Ansvarsutkrävande av fullmäktigeledamöter
Det bör införas rättsregler som möjliggör ansvarsutkrävande av fullmäktigeledamöter.
Trots fullmäktiges centrala roll saknar delägarna i dag möjligheter att utkräva ansvar för fullmäktiges förvaltning av bolagets angelägenheter. Informella och sociala mekanismer tenderar att hämma kritisk diskussion, medan följsamhet belönas. Detta leder till bristande incitament för självständiga ställningstaganden i frågor som formellt beslutas av fullmäktige men i praktiken avgörs på förhand.
Införandet av ett skadeståndsansvar skulle kunna stärka fullmäktiges oberoende och ansvarstagande. Ett tecken på avsaknaden av reellt meningsutbyte är det stora antalet enhälliga beslut i principiellt viktiga frågor.
7. Närvaro-, yttrande- och förslagsrätt för delägare
Det bör införas rättsregler som ger delägare rätt att närvara vid fullmäktigesammanträden, yttra sig samt framställa förslag.
Enligt förarbetena till gällande lagstiftning har delägarnas möjligheter att delta i fullmäktigesammanträden försämrats, genom att bolagsordningen kan begränsa såväl närvaro- och yttranderätt som förslagsrätt. Av principiella skäl bör delägare ges möjlighet att väcka frågor till behandling vid fullmäktige, under förutsättning att rätten inte missbrukas.
8. Skadeståndsansvar i ömsesidiga tjänstepensionsbolag
Det bör införas en skadeståndsbestämmelse för bolagsledningen i ömsesidiga tjänstepensionsbolag.
I dag saknas en motsvarighet i lagen om tjänstepensionsföretag till den skadeståndsbestämmelse som gäller för bolagsledningen i ömsesidiga försäkringsbolag enligt försäkringsrörelselagen. Detta bör åtgärdas, då avsaknaden av reglering under en längre tid har inneburit bristande konkurrensneutralitet mellan bolagsformerna.
9. Sanktionsmöjligheter mot ledningspersoner
Det bör införas rättsregler som ger möjlighet att rikta sanktioner mot ledningspersoner och deras ersättare.
Skadeståndsregleringen, i den mån den alls är tillämplig, är ofta ineffektiv som preventivt och reparativt instrument. De kostnader som delägare ställs inför vid en skadeståndstalan är betydande och utgör i praktiken en hög tröskel. Med hänsyn till livbolagens särart framstår skadeståndsregleringen, med dess preskriptionstider, som begränsat verkningsfull.
Ett alternativ är att ge Finansinspektionen befogenhet att sanktionera styrelseledamöter och verkställande direktörer vid överträdelser av relevanta regelverk. Sanktionsmöjligheter av detta slag har en tydlig handlingskorrigerande effekt och kan i högre grad uppfylla regleringens preventiva syfte. Delägare skulle därigenom ges möjlighet att anmäla regelöverträdelser till tillsynsmyndigheten i stället för att initiera kostsamma skadeståndsprocesser.
10. Rapporteringsplikt för centrala funktioner
Det bör införas en uttrycklig rapporteringsplikt för ansvariga inom centrala funktioner att underrätta Finansinspektionen om allvarliga missförhållanden, förenad med sanktion vid underlåtenhet.
För att stärka de centrala funktionernas oberoende bör en sådan rapporteringsplikt införas även i försäkringsrörelselagen, motsvarande den som redan finns i lagen om tjänstepensionsföretag. Nuvarande bestämmelse i tjänstepensionsföretagslagen saknar emellertid sanktioner och är därmed i praktiken verkningslös.
De centrala funktionerna utgör en väsentlig resurs i företagsstyrningen och bidrar, vid sidan av bolagsledningen, till att verksamheten bedrivs på ett effektivt och ansvarsfullt sätt. En underlåten rapportering av allvarliga missförhållanden bör därför kunna föranleda ingripanden och sanktionsbeslut från Finansinspektionen.
Compliance-, aktuarie- och riskhanteringsfunktionerna bör därmed betraktas som förvaltande bolagsorgan inom företagsstyrningssystemet i ömsesidiga försäkrings- och tjänstepensionsbolag, liksom i icke-vinstutdelande bolag.
---------------------
Boken kan beställas från Justus Förlag.
