Berättelsen om Stella och andra myter om amerikansk skadeståndsrätt

Den “amerikanska” skadeståndsrätten har blivit ett begrepp. Det är en etikett på en skenande rättsutveckling, på något rättskulturellt ruttet. Många, även jurister väl insatta i skadeståndsrätt, ger uttryck för uppfattningen att skadeståndsrätten i USA är ett i det närmaste groteskt rättsområde. Ibland ses den därtill närmast som en farsot. Det talas således då och då om en “amerikanisering” av den skandinaviska skadeståndsrätten, vilket undantagslöst betraktas som en negativ utveckling mot “mer-skadestånd-för-fler-saker”.
Av flera nya undersökningar får man dock en motbild. Det finns inte något särskilt sjukt med “amerikansk” skadeståndsrätt. I alla fall finns det inte något mer sjukt med den “amerikanska” skadeståndsrätten än med den svenska, tyska eller spanska. Och farhågorna om en amerikaniserad skadeståndsrätt känns mot bakgrund av dessa undersökningar som ett slags juridisk orientalism, en svepande etnisk generalisering baserad på fördomar.

Recension av William Haltom och Michael McCann:
Distorting the Law: Politics, Media, and the Litigation Crisis

McDonalds och kaffet

När jag undervisar juriststudenter som för första gången närmar sig ämnet skadeståndsrätt brukar jag fråga vilket som är det första rättsfall eller rättsprocess som de associerar till när de hör uttrycket ”skadeståndsrätt”. Ingen eller få studenter har någon egentlig bild av svensk skadeståndsrätt men många brukar referera till ett amerikanskt rättsfall. Det är fallet med kvinnan som fick kaffet från McDonalds i knät och erhöll miljoner i skadestånd. Studenter har dessutom ofta en ganska detaljerad uppfattning om vad som egentligen hade hänt där på McDonalds-parkeringen. Berättelsen om kaffet brukar innehålla ingredienser som att kvinnan köpt kaffe på McDonalds Drive-In, satt det i knät och börjat köra och därvid spillt ut kaffet och bränt sig. Efter detta så ”stämde” kvinnan McDonalds och domstolen – juryn – tillerkände henne en löjligt stor summa pengar i skadestånd.

Skadeståndsrätten som ”content provider” för media och myter

Berättelsen om McDonalds och kaffet är intressant eftersom den innehåller alla de detaljer som många – alltifrån ”gemene man” till juristprofessorer – tror är karakteristiska för amerikansk skadeståndsrätt. Bilden av amerikansk skadeståndsrätt är dessutom, tror jag, en av de starkaste bilder som européer i allmänhet har av amerikansk rätt, vid sidan om de straffrättsliga berättelser som kommer från teveserier som CSI eller Law & Order. Det är skadeståndsrätten som får ”content provider” i populärkulturella sammanhang när det inte är ett brottmål som står i centrum; tänk bara på John Grisham eller de där konstiga diskrimineringsrättegångarna från Ally McBeal. Och det är inte sällan verkliga skadeståndsfall som rapporteras från de amerikanska domstolarna när svensk media intresserar sig för amerikansk rätt, associationerna går kanske till målen mot tobaksbolagen, Agent Orange- eller silkonimplantat-målen eller den andra OJ Simpson-rättegången.

Bilden av amerikansk skadeståndsrätt innehåller ofta följande komponenter: Amerikaner är mer benägna än andra att vända sig till domstol och kräva skadestånd. Den skadade kan erhålla enorma skadestånd, även för små skador, eller kanske utan att någon skada i mer naturlig bemärkelse uppstått. Vem som helst kan bli skadeståndsskyldig trots att man har agerat helt normalt, t.ex. för att man sålt varmt kaffe som varit just varmt. Skadeståndsmål avgörs av en lättmanipulerad och okunnig jury och juryn låter sig ofta påverkas av känslor, såsom medlidande med offret, och dömer därför ofta fel eller i alla fall för ”hårt”. De riktiga vinnarna i det amerikanska skadeståndssystemet är de profithungriga advokater som jagar ambulanser för att ragga klienter (om de inte stryker omkring i sjukhusens väntrum i sina smutsiga gabardinkostymer). Advokaterna är drivande i skadeståndstvisterna och forcerar fram rättegångar och trissar upp skadeståndsnivåerna eftersom de arbetar på procent. Skadeståndskarusellen är skadlig för samhället eftersom det leder till att i övrigt väl fungerande företag eller verksamheter förlamas av skadeståndsanspråk eller tvingas täcka dyra ansvarsförsäkringar, vilket i sin tur drabbar konsumenterna (t.ex. patienterna i vården).

Åtskilliga av de här detaljerna brukar finnas med i berättelsen om Stella, som den skadelidande heter, och kaffet från McDonalds. Stella har till och med fått stå förebild för en Internet-företeelse som kallas för Stella Awards (Stella Awards är en utmärkelse som delas ut till de mest absurda skadeståndsrättsfallen). Problemet är bara att bilden av den amerikanska skadeståndsrätten är lika förvrängd och i grund och botten falsk som Berättelsen om Stella.

Skadeståndsrättens som instrument för skydd av rättigheter

Det finns dock ingen anledning för oss svenskar att klandra oss själva för denna förvrängda bild av den amerikanska skadeståndsrätten. Bilden är i hög grad lika förvrängd i USA. Och om den skeva svenska bilden av den amerikanska skadeståndsrätten är förhållandevis harmlös är det desto allvarligare att samma bild präglar det amerikanska samtalet. Det är nämligen denna vrångbild som till stor del ligger bakom George W. Bushs ”tort reform” (”tort law” är, ungefär, det engelska uttrycket för den juridiska disciplinen skadeståndsrätt). Ett av Bushs vallöften var att genomföra en skadeståndsreform som, kort uttryckt, begränsar ersättningsmöjligheterna vid bland annat patientskador. Om de fragment av den amerikanska skadeståndsrätten som ovan återgivits hade återspeglat verkligheten så hade väl de flesta av oss, oavsett politisk åskådning, ansett det rimligt att snäva in skadeståndsrättens område. Men bilden av den skenande och orimliga amerikanska skadeståndsrätten är en myt.

Skadeståndsrätten som ett instrument för skyddet av individuella rättigheter

När myter används för att inskränka rätten att kräva skadestånd är ett samhälle på fel väg. Skadeståndsrätten har en unik roll i det rättsliga systemet som jag tror att inte icke-jurister i allmänhet har reflekterat över. Denna aspekt av skadeståndsrätten gäller inte bara för USA eller Sverige utan för alla rättssamhällen. Rätten till skadestånd är det enda verktyg som rättsordningen tillhandahåller individer för att få orättvisor korrigerade eller reparerade. Skadeståndsrätten handlar å ena sidan om individuellt ansvar för handlingar: Skadar du någon så måste du reparera skadan. Och den handlar å andra sidan om rätten till reparation eller upprättelse: Har dina rättigheter blivit kränkta av någon annan så kommer domstolarna att tillerkänna dig kompensation. Korrigeringen tar sig uttryck i pengar eftersom skador ofta inte går att reparera i någon egentlig bemärkelse. Ett förlorat öga går aldrig att ersätta. Huvudsyftet bakom skadeståndet är att reparera skadan så gott det nu går med hjälp av pengar.

Skadeståndsrätten är med andra ord ett uttryck för den liberala grundföreställningen att vi har rätt till största möjliga friheten men att frihetens gräns går vid handlingar som leder till att andra människors frihet eller rättigheter kränks.1 Det här kan bara beskrivas med verkligt stora ord: Skadeståndsrätten är rättsordningens tillhandahållna verktyg för skydd av den individuella friheten. Inskränks rätten att begära skadestånd så inskränks alltså det individuella rättighetsskyddet. Och därför är myter om skadeståndsrätten särskilt farliga.

Myterna om ”amerikansk skadeståndsrätt”

Distorting the Law: Politics, Media, and the Litigation Crisis av William Haltom och Michael McCann (University of Chicago Press 2004) handlar om myterna kring den amerikanska skadeståndsrätten. På punkt för punkt sticker författarna hål på de myter kring skadeståndsrätten som blivit etablerade sanningar i amerikansk kultur och som spritts vidare även till Europa. Amerikaner är inte särskilt benägna att kräva skadestånd. Nivåerna på skadeståndet är i allmänhet inte orimligt höga. (I de fall där nivåerna är ”orimligt” höga finns det ofta goda skäl för det.) Advokaterna är inte pådrivande i skadeståndsmål i allmänhet utan fungerar tvärtom som en återhållande kraft. Anledningen till att advokaterna fungerar som en återhållande kraft är att domstolarna faktiskt dömer korrekt i skadeståndsmålen i allmänhet och eftersom advokater ofta (men långt ifrån alltid) tar ut sitt arvode som en procentsumma på det utdömda skadeståndet så kommeradvokaterna inte heller att driva mål där inte omständigheterna talar för att klienten kan ”vinna”.

Att bilden av den amerikanska skadeståndsrätten som trummas ut i media och av politiker är förvrängd var någorlunda känt för oss som arbetar med skadeståndsrätt. Men Distorting the Law visar att bilden var mer förvrängd än man kunde ana. (”Amerikansk skadeståndsrätt” är f.ö. i sig ett missvisande uttryck eftersom det finns olika skadeståndssystem i varje delstat och skillnaderna mellan staterna är betydande.) Distorting the Law påvisar åtskilliga förhållanden som tidigare var okända, ialla fall för mig. Övertygande visar författarna att anledningen till den förvrängda bilden i hög grad är en produkt av medvetna insatser från olika intressen, närmare bestämt de delar av det amerikanska samhället som riskerar att ådra sig skadeståndsskyldighet när människor skadas till följd av deras verksamheter.

Näringslivsintressen har således pumpat in enorma summor pengar i olika pr-organisationer som har haft som yttersta syfte att begränsa amerikaners möjligheter att kräva skadestånd. Dessa pr-organisationer har varit framgångsrika i sina strävanden att få skadeståndsrätten att framstå som absurd. Vridna, eller till och med helt felaktiga, återgivanden av rättsfall har blivit en del av de urbana myterna, myter som ofta återgivits på teveshower som Jay Leno och David Letterman, som tagits som utgångspunkt för olika teveprogram och som därefter inte sällan upprepats av ledande politiker eller näringslivstoppar i samtidskritiska betraktelser.

Distorting the Law är en viktig framställning för alla som är intresserade av det amerikanska samhället i allmänhet och den amerikanska rättskulturen i synnerhet. För den som har specialintresse i skadeståndsrätten och dess betydelse för samhället är den essentiell läsning. Distorting the Law är skriven i ett vetenskapligt gränsland mellan (bl.a.) sociologi, rättsvetenskap och vad som i amerikansk akademi går under den så träffandebeteckningen ”cultural studies”. Boken är förmodligen mer tillgänglig för sociologer eller antropologer än för oss jurister. Det bör framhållas att det är en ganska krävande framställning för läsare, oavsett bakgrund. Boken är skriven på en kompakt, akademisk prosa (om än upphottad med litet för många oneliners och alliterationer – men titeln är fyndig!) och full med empiriska referenser. Tung läsning, alltså. Men det är väl värt mödan.

Hur var det egentligen med Stella?

Slutligen: Hur var det då egentligen med Stella som brände sig på McDonalds kaffe? Fanns det inte ett korn av sanning i historien? Jodå. Som så ofta med myter finns det en del sanning bakom nidbilden. Stella var en äldre kvinna som stannat vid en McDonalds Drive-thru och köpt bland annat kaffe, men det var inte hon som körde bilen utan hennes barn-barn. När bilen startades spillde Stella ut kaffet i knät och brände sig. Faktum var att hon brände sitt underliv och låren så till den grad att hon tvingades till flera omfattande operationer. Från början begärde hon av McDonalds en lägre summa för sjukvårdsräkningar etc. (hon var beredd att ge upp sitt anspråk för 20 000 $). McDonalds vägrade och kravet gick till domstol. Under förhandlingen visade det sig, genom vittnesmål från en McDonalds-anställd, att kaffet på McDonalds var inte bara varmt, utan extremt varmt. En anledning till det var att McDonalds därigenom kunde få ut fler centiliter färdigt kaffe ur kaffebönorna. Det visade sig också att personer i ledningen på McDonalds var medvetna om att deras kunder ibland brände sig på kaffet och att kunderna riskerade betydligt allvarligare brännskador genom den höga temperaturen än vad som i vanliga fall inträffar när man spiller kaffe på kroppen. Kunder hade skadats i över tio år och även spädbarn hade tidigare skadats. McDonalds hade ingen avsikt – trots denna vetskap om riskerna med det ovanligt varma kaffet – att sänka temperaturen.

Man kan således kondensera den moraliska frågan till ”Är det rimligt att McDonalds utsätter sina kunder för risk för allvarliga skador för att tjäna några cent extra?”. Domstolen ansåg inte det och tilldömde Stella ett mångmiljonskadestånd, varav en stor del i s.k. ”punitive damages”. Skadeståndet fungerar som ett slags civilt straff.2 I Stellas fall beräknades skadeståndet utifrån en procentdel av McDonalds intäkter för kaffeförsäljning i delstaten under ett dygn. Domen överklagades av McDonalds och parterna slöt senare en förlikning på en summa som var långt lägre än den första domen.

Några miljoner blev det alltså inte för Stella.Åtminstone inte i den här versionen av fallet. Men kanske inte heller denna bild är helt sann.

Noter

1 Ett tydligt exempel på detta är hur skadeståndsrätten kommit att fungera som ett instrument för att sanktionera kränkningar av de i Europakonventionen skyddade mänskliga rättigheterna. Se, för några kommentarer kring denna funktion utifrån ett av Högsta domstolens senare avgöranden på området, Mårten Schultz, Skadeståndsrätten i de mänskliga rättigheternas tjänst, Juridisk tidskrift, 1/200708 (under utgivning).
2 Även i svenska sammanhang diskuteras i-bland skadeståndets möjliga bestraffande funktioner, inte sällan under svepande hänvisningar till just ”punitive damages” i den amerikansk skadeståndsrätt. Punitive damages, som kan översättas med bestraffande skadestånd, anses i en amerikansk kontext ligga på sätt och vis mellan skadeståndsrätten och straffrätten, se David G. Owen, The Moral Foundations of Punitive Damages, 40 Alaska Law Review (1988-1989), s. 705 ff. Bestraffningen, som det bestraffande skadeståndet skall åstadkomma, brukar i sin tur ibland, men inte alltid, legitimeras genom perventionsargument. Den federala Högsta domstolen beskrev således punitive damages på följande sätt. ”They are not compensation for injury. Instead, they are private fines levied by civil juries to punish reprehensible conduct and to deter its future occurrence.” (Gertz v. Robert Welch, Inc., 418 US 323, 350 (1974)). Haltom och McCann visar i sin framställning att de stora punitive damages-skadestånden i realiteten är ovanliga i amerikanska domstolar. Och det förekommer att domstolar intar en helt avvisande hållning till tanken på det bestraffande skadeståndet över huvud taget. En tidig och berömd kritik mot doktrinen kom från Högsta domstolen i New Hampshire som inte skrädde orden: ”The idea is wrong. It is a monstrous heresy. It is an unsightly and unhealthy excrescence, deforming the symmetry of the body of law”, Fay v. Parker, 53 N.H. 342, 382 (1873). I svensk rätt har tanken om skadeståndets bestraffande funktioner sällan aktualiserats. I viss mån kan kanske skadeståndet i förtalsmål ibland antas fylla sådana funktioner, i vart fall om bestraffningsaspekten kopplas samman med skadeståndets preventiva funktion, se t.ex. domskälen i NJA 1994 s. 637 (det pornografiska montaget). Å andra sidan ser man inte mycket av sådana argument i de förtalsavgöranden som kommit från HD efter 1994 år fall. (Se t.ex. NJA 2003 s.567, Schyman-målet.) Vidare kan vissa sådana tendenser kanske skönjas bakom diskrimineringsskadestånden, men i NJA 2006 s.170 – det första fallet enligt de nya diskrimineringsskadeståndsreglerna – kan Högsta domstolen knappast ha sägas beaktat sådana aspekter (skadeståndets funktioner nämns inte i HD:s domskäl).

BilagStørrelse
304.72 KB