Dubbelförsäkring enligt FAL

259 Dubbelförsäkring enligt FALNFT 3/2006 Dubbelförsäkring Dubbelförsäkring föreligger när samma in- tresse är försäkrat hos flera försäkringsbolag. Med samma intresse förstås att försäkring- arna skyddar mot samma fara – den statistiska sannolikheten för att en viss händelse skall drabba den försäkrade egendomen – samtidigt som försäkringarna täcker samma förlustpost. Det är alltså inte fråga om dubbelförsäkring i det fall en egendoms- och en ansvarsförsäk- ring täcker samma skada eftersom det då inte är samma intresse som är försäkrat. Anled- ningarna till att ett och samma intresse blir försäkrat kan variera och i det följande görs därför en exemplifiering av några sådana fall: • Om en försäkringstagare tecknar två försäk- ringar, som helt eller delvis avser en och samma risk hos flera bolag. En sådan situa- tion uppstår exempelvis om försäkringstaga- ren tecknar brandförsäkring som avser en och samma byggnad i två försäkringsbolag. • Om en försäkringstagare omfattas av två försäkringar, som helt eller delvis avser en och samma risk hos flera bolag – exempelvis Reglerna om dubbelförsäkring som fanns i lag om försäkringsavtal (1927:77), nedan kallad GFAL, har reducerats kraftigt i och med införandet av försäkringsavtalslagen (2005:104), nedan kallad FAL. Reglerna om subsidiär försäkring, som fanns i GFAL, har inte införts i FAL och det har vidare införts tvingande regler, som innebär att dubbelförsäkringsförbehåll inte kan göras gällande. Andra förändringar, som följer med FAL, är att det inte längre finns någon lagstadgad plikt att informera försäkringsbolagen om att dubbelförsäkring föreligger. Vidare har försäkringsbolagen förlorat möjligheten att göra sitt ansvar beroende av att det försäkrade intresset till viss del hålls oförsäkrat. I artikeln behandlas dels de förändringar avseende dubbelförsäk- ring som FAL bär med sig, dels dubbelförsäkring i ett vidare, mer allmänt, perspektiv. Aff. jur. mag. Karl Annell har nyligen avslutat sina studier på det affärsjuridiska programmet med Europa- inriktning vid Linköpings Universitet. Artikeln är ett sammandrag av hans magisteruppsats (10p) ”Dubbel- försäkring och subsidiär försäkring enligt FAL (2005:104) ur företagsförsäkringsbolagens perspek- tiv”. Handledare: Professor Harald Ullman (vt 2006). Dubbelförsäkring enligt FAL Karl Annell karan934@student.liu.se av Karl Annell 260 Dubbelförsäkring enligt FAL när en reparatörs/legotillverkares försäk- ring omfattar kunders egendom samtidigt som kunderna själva har försäkrat egendo- men. • Om en försäkringstagare tecknar en subsi- diär försäkring. En subsidiär försäkring kan tecknas då exempelvis en beställare av en fabriksanläggning försäkrar sig mot att upp- föraren av anläggningen inte är försäkrad eller inte har ett fullgott försäkringsskydd samtidigt som uppföraren har tecknat en egen försäkring. Eftersom det, för att dubbelförsäkring skall föreligga, krävs att försäkringarna skall täcka samma förlustpost påverkas omfattningen av dubbelförsäkringssituationen i det fall försäk- ringsbolagen tillämpar olika regler beträffan- de exempelvis ersättningsnedsättning eller självrisk. Även värderingen av skadans stor- lek vid skaderegleringen har betydelse för om dubbelförsäkring är för handen. Om ett bolag tillämpar strängare nedsättningsregler än ett annat, vid exempelvis brott mot säkerhets- föreskrifter, medför det att ansvaret för bola- get med de strängare reglerna inträder senare än för bolaget med de generösare reglerna. Gränsen för när försäkringarna täcker samma förlustpost – och således också gränsen för när dubbelförsäkring anses föreligga – är där- för beroende av bolagens ersättningsregler. Dubbelförsäkring kan uppstå såväl när en försäkringstagare försäkrat ett och samma in- tresse i flera bolag som när olika försäkrings- tagare försäkrat samma intresse i flera bolag. Att flera försäkringar som avser samma in- tresse tecknas kan följa av exempelvis ett misstag från försäkringstagarens sida eller till följd av att flera försäkringstagare var för sig och oberoende av varandra har tecknat försäk- ring som avser ett och samma intresse. I vissa fall försäkras dock ett och samma intresse medvetet i flera bolag till följd av att försäk- ringssumman är så pass hög att det inte är möjligt att teckna hela försäkringen i ett för- säkringsbolag. Om försäkringen i ett sådant fall ”delas upp” mellan olika försäkrings- bolag, samtidigt som bolagens sammanlagda ansvarsbelopp inte överstiger försäkrings- värdet, benämns försäkringen andelsförsäk- ring. Vid andelsförsäkring svarar varje för- säkringsbolag för sitt ansvarsbelopp och dubbelförsäkringssituationen som uppstår vid andelsförsäkring är därför tämligen okompli- cerad och kommer därför inte att behandlas i det följande. Om det försäkrade intresset där- emot delas upp mellan flera försäkringsgivare, till exempel då olika delar av en byggnad försäkras i olika bolag, rör det sig inte om andelsförsäkring och inte heller om dubbel- försäkring. Vid sådan koassurans, eller sam- försäkring, är det nämligen inte samma intres- se som försäkrats hos flera försäkringsgivare. Det är huvudsakligen två problem som ak- tualiseras vid dubbelförsäkring; dels hur an- svaret mellan olika försäkringsbolag skall för- delas när summan av ansvarsbeloppen över- stiger vad den försäkrade är berättigad att erhålla, dels frågor som rör försäkringsbolag- ens behov av att få information om andra försäkringar. När reglerna om ansvarsfördel- ning behandlas är det viktigt att skilja på försäkringsbolagens ansvar gentemot den för- säkrade och ansvaret försäkringsbolag emel- lan. Enligt 6 kap. 4 § 1 p. FAL har den försäkrade alltid rätt att välja vilket bolag som denne vill kräva på ersättning (relationen mellan den försäkrade och försäkringsbola- get), men det innebär inte att bolagens slutliga ansvar (relationen mellan olika försäkrings- bolag) avgörs av vilket bolag som den försäk- rade väljer att kräva ersättning från. Ansvarsfördelning enligt FAL Enligt 6 kap. 4 § 1 p. FAL skall försäkrings- bolagen alltid svara primärt solidariskt gent- emot den försäkrade vid dubbelförsäkring. Den försäkrade kan alltså kräva varje försäk- ringsbolag på det ansvarsbelopp som bolaget skall svara med, det vill säga det belopp som 261 Dubbelförsäkring enligt FAL bolaget hade svarat med om det ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock, enligt 6 kap. 4 § 2 p. FAL, inte rätt att samman- lagt utfå ersättning som överstiger vad som svarar mot skadan. Bolagen får i sådana fall fördela ansvaret sinsemellan och regress- ansvaret är då subsidiärt solidariskt vilket innebär att ett bolag som betalat ut hela ersätt- ningen endast kan kräva de andra bolagen på deras respektive delar. Exempel: En egendomsskada uppgår till 10 000 kr och egendomen är försäkrad i två försäkringsbolag, FB 1 och FB 2 , vilka båda har ansvarsbeloppet 8000 kr. Den försäkrade kan välja att kräva exempelvis FB 1 på 8000 kr men får då inte kräva FB 2 på mer än 2000 kr. Eftersom de sammanlagda ansvarsbeloppen överstiger vad som svarar mot skadan (8000 + 8000 > 10 000) fördelas ansvaret mellan försäkringsbolagen på följande vis enligt 6 kap. 4 § 3 p. FAL: Ansvar FB1 = ansvarsbelopp FB1 x skadans storlek ansvarsbelopp FB1 + ansvarsbelopp FB2 Ansvar FB2 = ansvarsbelopp FB2 x skadans storlek ansvarsbelopp FB1 + ansvarsbelopp FB2 I exemplet svarar således bolagen för 5000 kr vardera, varför FB 1 genom regress kan kräva FB 2 på 3000 kr. Anmälningsplikt och försäkring av självrisk vid dubbelförsäkring Enligt 44 § GFAL var en försäkringshavare, som framställde anspråk med anledning av ett inträffat försäkringsfall, skyldig att, på anmo- dan från försäkringsbolaget, informera för- säkringsbolaget om att det försäkrade intresset var försäkrat även på annat håll. Om den försäkrade försummade att lämna uppgift om annan försäkring kunde försäkringsbolaget sätta ner ersättningen under förutsättning att försummelsen varit till men för bolaget. Någon motsvarighet till denna anmälningsplikt finns ej i FAL och försäkringsbolagen har även förlorat möjligheten att göra sitt ansvar beroen- de av att det intresse som försäkringen avser till viss del hålls oförsäkrat. Försäkringsbo- lagen är därför numera hänvisade till andra, mindre långtgående, åtgärder för att få försäk- ringstagaren att handla lojalt mot bolagen. Det kan, särskilt med beaktande av att för- säkringsbolagens ansvar alltid är primärt soli- dariskt gentemot den försäkrade enligt FAL, ifrågasättas varför FAL inte innehåller någon regel om anmälningsplikt motsvarande den som fanns i GFAL. För att försäkringsbo- lagen, i händelse av dubbelförsäkring, skall kunna föra regresstalan avseende utbetald er- sättning mot andra bolag måste nämligen bo- lagen vara medvetna om att dubbelförsäkring föreligger. Eftersom det enligt FAL inte finns någon skyldighet för den försäkrade att lämna information om andra försäkringar kan för- säkringsbolagen bli nödgade att ålägga den försäkrade en sådan anmälningsplikt i vill- koren. Exempelvis har försäkringsbolaget Zürich för avsikt att införa en villkorstext med följande lydelse:1 Vid försäkringsfall är försäkringstagaren och den försäkrade skyldiga att upplysa Zürich om annan försäkring som kan antas vara tillämplig för försäkringsfallet. Försummas det kan er- sättningen från Zürich sättas ned, eller åter- krävas, bl. a. med hänsyn till den skada det medför för Zürich. Påföljden som följer med försummelse att anmäla att annan försäkring finns bygger på stadgandet i 7 kap. 2 § FAL som i viss mån motsvarar 21 § GFAL. Om den försäkrade har försummat att följa ett villkor om skyldighet att medverka till utredningen av bolagets an- svar kan bolaget sätta ned ersättningen till den försäkrade eller återkräva redan utbetald er- sättning efter vad som är skäligt. Villkoret som Zürich står i begrepp att införa ålägger således den försäkrade en sanktionerad skyl- dighet att, vid inträffat försäkringsfall, infor- mera försäkringsbolaget om andra befintliga försäkringar. Bristen på en regel om anmäl- ningsplikt i FAL kan alltså avhjälpas genom att det i försäkringsvillkoren införs en anmäl- 262 Dubbelförsäkring enligt FAL ningsplikt. I förarbetena till FAL finns det inget som talar emot att försäkringsbolagen inför en sådan anmälningsplikt; förarbetena till FAL ger snarare uttryck för att det är lagstiftarens mening att försäkringsbolagen skall kunna avtala om anmälningsplikten. Beträffande försäkringsbolagens förlorade möjlighet att göra försäkringen beroende av att visst intresse hålls oförsäkrat kan det kon- stateras att det eventuellt kan leda till höjda försäkringspremier och en strängare riskbe- dömning. Det kan nämligen antas att en för- säkringstagare som i ett bolag försäkrat den självrisk som skulle dras från ersättningen ur en annan försäkring förlorar incitament att förhindra eller begränsa skada eftersom för- säkringsfallet i ett sådant fall inte medför några kännbara ekonomiska konsekvenser för försäkringstagaren. Sannolikt kan dock en sådan anmälningsplikt som behandlats i det föregående komma att medföra att försäk- ringsbolagen blir varse i vilken utsträckning som självrisken täcks genom annan försäk- ring. Anmälningsplikten träder visserligen först in när försäkringsfallet väl inträffat men en anmälningsplikt kan, sett i ett långsiktigt perspektiv, bidra till att försäkringsbolagen får information om i vilken utsträckning för- säkringstagare tenderar att dubbelförsäkra samma intresse. Utifrån en ökad vetskap kan försäkringsbolagen, vid premiesättning och riskbedömning, ta hänsyn till att självrisken är försäkrad hos ett annat bolag vilket torde minska risken för en kraftig premieökning. En anmälningsplikt kan därför komma att få po- sitiva effekter avseende förutsebarheten be- träffande den försäkrade risken – trots att självrisken försäkrats i ett annat bolag. Dubbelförsäkringsöverenskommelsen – DÖ I detta avsnitt redogör jag för Dubbelförsäk- ringsöverenskommelse – företag 2005 (DÖ) och jag vill därmed dels belysa hur DÖ påver- kas av reglerna i FAL, dels beskriva hur DÖ är uppbyggd och hur den skall tillämpas. Anled- ningen till att jag har valt att analysera DÖ är att en ökad förståelse för DÖ och dess tillämp- ningsområden, till följd av DÖ:s vida sprid- ning, är av central betydelse då ämnet dubbel- försäkring behandlas. 6 kap. 4 § 3 p. FAL är dispositiv och försäkringsbolagen kan därför avtala fritt om hur ansvaret skall fördelas mellan bolagen vid dubbelförsäkring; DÖ är ett exempel på ett sådant avtal. DÖ tillämpas på dubbelförsäk- ringssituationer som uppstår vid egendoms-, ansvars- och avbrottsförsäkringar2 och regle- rar hur ansvaret skall fördelas mellan de bolag som anslutit sig till DÖ. Genom att ansluta sig till DÖ förbinder sig försäkringsbolagen att tillämpa DÖ:s fördelningsregler. Syftet med DÖ är att hanteringen av dubbelförsäkrings- situationer skall förenklas och överenskom- melsen utgör ett alternativ till FAL:s regler om ansvarsfördelning. För att DÖ skall kunna tillämpas krävs det att dubbelförsäkring före- ligger mellan olika försäkringstyper, försäk- ringstagare eller försäkrade. Om en och sam- ma försäkringstagare tecknar två exakt lika- dana försäkringar i flera försäkringsbolag av- seende samma intresse är DÖ således inte tillämplig eftersom det då inte finns någon skillnad mellan försäkringarna eller något partsförhållande mellan olika försäkrings- tagare som kan avgöra vilket försäkrings- bolag som skall ersätta skadan. Ansvarsfördelning enligt DÖ Eftersom reglerna om försäkringsbolagens ansvar gentemot den försäkrade (6 kap. 4 § 1, 2 p. FAL) är tvingande kan bolagen inte avtala om vilket ansvar de skall ha gentemot den försäkrade vid dubbelförsäkring. Bolagen har dock rätt att avtala om hur ansvaret skall fördelas dem emellan såsom de gjort genom DÖ. Ansvarsregleringen sker genom att DÖ delar in försäkringar i primära och sekundära försäkringar, där det försäkringsbolag som har meddelat den primära försäkringen slutli- 263 Dubbelförsäkring enligt FAL gen skall ersätta skadan. Ett bolag som utgett ersättning ur en primär försäkring har i regel3 inte rätt att rikta återkrav mot det bolag som meddelat den sekundära försäkringen.4 DÖ:s fördelningsregler är beroende av om de för- säkrade har avtalat om ansvarsfördelning el- ler om skyldighet att teckna försäkring. Om en försäkringstagare genom avtal har åtagit sig att stå risken för eller teckna försäkring avseende viss skada är det dennes försäkring som skall vara primär och således tas i anspråk vid inträffad skada. Saknas sådant avtal till- lämpas en fastslagen tabell för att avgöra vilken av försäkringarna som är primär. Ta- bellen är indelad i kategorierna egendoms-, ansvars- och avbrottsförsäkring och den till- lämpliga regel som är placerad högst i tabellen är den som skall användas. DÖ ger uttryck för försäkringsbolagens strä- van efter att minska administrationskostnader och att förhindra kostsamma tvister mellan bolagen och tar, till skillnad från FAL:s regler om ansvarsfördelning, inte hänsyn till att ris- ken skall fördelas på det kollektiv som har bidragit till att betala den. DÖ sätter delvis FAL:s regler ur spel, eftersom DÖ medför att den primära försäkringen skall svara för hela risken medan ersättning inte alls skall utgå ur den sekundära försäkringen. Det har därför anförts att tillämpningen av DÖ kan leda till att ansvaret läggs på ”fel” försäkringskollek- tiv och att omfattningen av den försäkrade skaderisken således skulle vara underordnad de ekonomiska fördelar som följer med till- lämpningen av DÖ. Enligt min mening är dock DÖ:s fördelningsregler på intet sätt god- tyckliga eftersom jag har funnit att DÖ är grundad på tre principer vilka jag i det följan- de benämner avtals-, specialitets- och närhets- principen.5 Principerna presenteras i det föl- jande i den rangordning6 de skall tillämpas enligt DÖ: 1.Avtalsprincipen innebär att om en försäk- ringstagare genom avtal har åtagit sig att stå risken för eller i skriftligt avtal har åtagit sig att teckna försäkring avseende viss skada är det dennes försäkring som skall vara pri- mär. Avtalsprincipen är överordnad fördel- ningsreglerna som framgår av tabellen i DÖ. 2.Specialitetsprincipen innebär att en försäk- ring som är specialiserad i förhållande till den försäkrade risken (exempelvis en brand- försäkring vid brand) är primär i förhållan- de till en mer allmän försäkring (exempel- vis maskinförsäkring vid brand). Speciali- tetsprincipen finns uttryckt i DÖ:s tabell – p.1.1.1, p.1.2 st.1, p.2. och p.3. 3.Närhetsprincipen ger uttryck för att den försäkring som är tecknad av den försäk- ringstagare som har bäst möjlighet att på- verka eller förebygga att skada inträffar skall vara primär. Närhetsprincipen tilläm- pas endast vid egendomsförsäkring och finns uttryckt i DÖ:s tabell – p.1.1.2, p.1.1.3, p.1.1.4 och p.1.2 st.2. Avtalsprincipen grundas på att DÖ inte skall inkräkta på ett avtal om ansvarsfördelning som parterna har träffat. Till följd av att av- talsprincipen är överordnad såväl speciali- tets- som närhetsprincipen blir avtal om an- svarsfördelning eller försäkringsplikt alltid respekterade och DÖ inverkar således inte på avtalsfriheten i detta avseende. En tillämpning av specialitetsprincipen innebär att det primära ansvaret läggs på den försäkring som, med hänsyn till riskbedöm- ning, premiesättning och skadefrekvens, är bäst anpassad till det försäkrade intresset. Ett exempel på specialitetsprincipen är att en för- säkring som tecknats för en särskilt angiven entreprenad eller leverans (projektförsäkring) är primär i förhållande till en försäkring som inte är projektförsäkring (årsförsäkring). Det- ta ger, enligt min mening, uttryck för att det försäkringskollektiv som tecknat den försäk- ring där premien är bäst anpassad i förhållan- de till den försäkrade risken är det kollektiv som skall bära det slutgiltiga ansvaret. En 264 Dubbelförsäkring enligt FAL tillämpning av FAL:s regler skulle däremot innebära att det försäkringskollektiv som teck- nat den mer ”allmänna” försäkringen skulle belastas av en skada som typiskt sett bör omfattas av en specialförsäkring. Detta skulle på sikt kunna komma att drabba det nyss- nämnda kollektivet negativt i form av högre skadefrekvens som i sin tur skulle kunna leda till höjda premier. Närhetsprincipen innebär att det försäk- ringsbolag som försäkrat den försäkrade som står ”närmast” den försäkrade risken skall svara primärt. Principen synes grunda sig på att den som har bäst möjlighet att påverka eller förekomma en skadas inträffande bör vara den som skall bära risken för inträffad skada. Närhetsprincipen knyter i viss mån an till frågan om vem som är sakrättslig ägare av den försäkrade egendomen. Vid entreprenad går äganderätten successivt över till fastighets- ägaren allteftersom entreprenaden färdigställs enligt reglerna om fastighetstillbehör i 2 kap. JB. En tillämpning av närhetsprincipen med- för att entreprenörens försäkring är primär i förhållande till beställarens försäkring under entreprenadtiden medan det är ägarens för- säkring som är primär i förhållande till entre- prenörens efter det att entreprenaden över- tagits av ägaren. Ett ytterligare exempel på äganderättens betydelse för närhetsprincipen är att beställarens försäkring skall vara primär om både entreprenören och beställaren har tecknat tilläggsförsäkring avseende befintlig egendom eftersom den befintliga egendomen tillhör beställaren och inte entreprenören. DÖ ersätter således de fördelningsregler som skall tillämpas mellan bolagen enligt FAL, men genom tillämpandet av avtals-, specialitets- och närhetsprincipen blir ansvars- fördelningen mellan bolagen konsekvent. Visserligen leder tillämpningen av DÖ till att det i viss mån är ”fel” kollektiv som slutligen ersätter en skada. DÖ minskar dock försäk- ringsbolagens kostnader för administration och skadereglering vilket, i kombination med de principer som ligger till grund för DÖ, torde leda till att försäkringskollektivet gyn- nas. Jag anser därför att DÖ bygger på en konsekvent, förutsebar och rättvis systematik vilken bidrar till att minska försäkringsbolag- ens kostnadsrisker och som även medför att det slutgiltiga ansvaret läggs på ”rätt” kollek- tiv i större utsträckning när DÖ tillämpas än när FAL tillämpas. Detta följer av att DÖ:s fördelningsregler, till skillnad från FAL, tar hänsyn till partsförhållandet mellan försäk- ringstagarna/de försäkrade. Min slutsats är därför att DÖ:s betydelse kommer att vara stor även fortsättningsvis då FAL tillämpas. Direktkravsrätt FAL:s regler om dubbelförsäkring innebär att försäkringsbolagen kommer i direkt relation med varandra, trots att bolagen inte har slutit något avtal med varandra om ansvarsfördel- ning vid dubbelförsäkring. Försäkringstaga- rens avtal med försäkringsbolagen konstitue- rar således ett partsförhållande mellan försäk- ringsbolagen i händelse av dubbelförsäkring. Detta partsförhållande medför att ett försäk- ringsbolag som har utgett mer ersättning än vad bolaget skall svara med, har rätt att åter- kräva utbetald ersättning av försäkringsbolag som inte utgett eller utgett för lite ersättning. När DÖ tillämpas sätts denna legala direkt- kravsrätt ur spel, eftersom DÖ träder istället för FAL:s regler om ansvarsfördelning. DÖ innehåller dock regler om direktkrav som innebär att ett bolag, som har betalat ut ersätt- ning ur en sekundär försäkring, har rätt att återfå utbetald ersättning från det bolag som har meddelat den primära försäkringen. I det fall försäkringsbolagen är oeniga om hur an- svarsfördelningen skall ske eller huruvida dubbelförsäkring föreligger enligt FAL, det vill säga när DÖ ej tillämpas, kan de hänskjuta tvisten till allmän domstol.7 Tvister som rör återkrav och huruvida dubbelförsäkring före- ligger enligt DÖ avgörs genom skiljedom. 265 Dubbelförsäkring enligt FAL Dubbelförsäkringsförbehåll 43 § 1 st. GFAL reglerade dubbelförsäkrings- förbehåll. Ett sådant förbehåll gjordes i för- säkringsvillkoren och innebar att en försäk- ringsgivare kunde friskriva sig från ansvar i det fall ett och samma intresse var försäkrat hos flera försäkringsgivare. Genom att införa dubbelförsäkringsförbehåll kunde försäk- ringsbolagen vid dubbelförsäkring kringgå huvudregeln i 41 § GFAL som innebar att bolagen skulle svara primärt solidariskt gent- emot försäkringshavaren. Eftersom regeln om solidariskt ansvar i 6 kap. 4 § 1 p. FAL är tving- ande har försäkringsbolagen förlorat möjlig- heten att tillämpa dubbelförsäkringsförbehåll vilket innebär att försäkringsbolagen alltid svarar primärt solidariskt gentemot den för- säkrade vid dubbelförsäkring. Trots att dubbel- försäkringsförbehåll inte kan göras gällande enligt FAL kan sådana förbehåll ändå komma att få betydelse vid dubbelförsäkringssitua- tioner som skall regleras enligt FAL. I det följande görs därför en redogörelse för när dubbelförsäkringsförbehåll kan bli tillämpliga. En dubbelförsäkringssituation kan uppstå när försäkring tecknats dels hos ett försäk- ringsbolag som är bundet av FAL (FBSWE), dels hos ett bolag som inte är bundet av FAL (FBINT). Om båda försäkringsbolagen är an- slutna till DÖ sker ansvarsfördelningen mel- lan bolagen enligt DÖ:s regler om primär och sekundär försäkring. Om DÖ inte är tillämp- lig samtidigt som det inte gjorts något dubbel- försäkringsförbehåll från FBINT:s sida svarar FBSWE primärt solidariskt gentemot den för- säkrade enligt 6 kap. 4 § 1 p. FAL. I det fall den försäkrade kräver FBSWE på ersättning är bo- laget därför skyldigt att utge full ersättning, men bolaget har därefter möjlighet att, genom regress, kräva FBINT på ersättning i förhållan- de till FBINT:s ansvarsbelopp. Däremot kan det uppstå problem för FBSWE om FBINT, till följd av utländsk försäkringsavtalslag,8 inte är förhindrat att införa dubbelförsäkringsför- behåll. Det sagda skulle nämligen innebära att ett dubbelförsäkringsförbehåll kan göras gäl- lande gentemot FBSWE. Om FBINT har gjort ett dubbelförsäkringsförbehåll samtidigt som FBSWE inte har något villkor som behandlar dubbelförsäkringssituationen leder det till att FBSWE skall svara gentemot den försäkrade som om det ensamt hade meddelat försäkring enligt 6 kap. 4 § 1 p. FAL. FBSWE är därefter förhindrat att kräva FBINT på dess ansvars- belopp eftersom FBINT har friskrivit sig från ansvar; FBSWE svarar därför i slutändan för hela ersättningen. Frågan som därvid uppstår är om, och i så fall hur, FBSWE i sådana fall kan skydda sig mot att drabbas negativt av dubbel- försäkringsförbehåll som FBINT har infört i sina villkor. Försäkringsbolagens villkor avseende dubbelförsäkring Försäkringsbolagens möjligheter att, såsom de tidigare gjorde, friskriva sig från ansvar vid dubbelförsäkring har som ovan beskrivits för- svunnit i och med FAL. Trots att FAL medför ett ”förbud” mot dubbelförsäkringsförbehåll innehåller samtliga villkor9 som jag har stu- derat följande villkorstext (avvikande formu- leringar förekommer dock): Är intresse som omfattas av denna försäkring försäkrat även genom annan försäkring och finns i den förbehåll vid dubbelförsäkring, gäl- ler samma förbehåll även för denna försäkring. Villkorstexten utgör inte ett direkt dubbelför- säkringsförbehåll eftersom villkoret är bero- ende av att ett annat bolag gjort ett sådant förbehåll. Villkoret kan dock inte tillämpas mellan bolag som är bundna av FAL eftersom dubbelförsäkringsförbehåll inte kan göras gällande enligt FAL. Försäkringsbolagens ansvar gentemot den försäkrade Om FBINT har gjort ett dubbelförsäkringsför- behåll får förbehållet verkan gentemot FBSWE, eftersom FBINT i ett sådant fall är fritt från ansvar gentemot den försäkrade samtidigt som 266 Dubbelförsäkring enligt FAL den försäkrade kan kräva FBSWE på full er- sättning. I syfte att bringa klarhet i frågan om FBSWE kan förhindra att det blir ensamt an- svarigt gentemot den försäkrade, sker i det följande en analys av den dubbelförsäkrings- situation som kan uppstå då varken FAL eller DÖ kan tillämpas. Eftersom försäkringsbolagen alltid svarar primärt solidariskt gentemot den försäkrade kan den ovan behandlade villkorstexten inte göras gällande mot den försäkrade; ett bolag som är bundet av FAL är alltid skyldigt att utge ersättning till den försäkrade. Det har dock framhållits att ”förbudet” mot dubbel- försäkringsförbehåll inte träffar sådana dub- belförsäkringssituationer som uppstår mellan FBINT och FBSWE, eftersom FBINT inte om- fattas av FAL:s regler. Det är å ena sidan riktigt att FAL:s regler inte kan tillämpas på FBINT men det innebär å andra sidan inte att en partsrelation mellan FBINT och FBSWE skulle förta FAL:s tillämplighet beträffande FBSWE:s ansvar gentemot den försäkrade. Ett resone- mang om att FBINT inte omfattas av FAL talar, enligt min mening, snarare för att FBSWE skall svara gentemot den försäkrade som om det ensamt hade meddelat försäkring. I detta sammanhang är det ytterst viktigt att skilja relationen mellan ett försäkringsbolag och den försäkrade från relationen mellan flera försäkringsbolag. Om både FBINT och FBSWE skulle kunna göra dubbelförsäkringsförbehåll gällande gentemot den försäkrade skulle det innebära att den försäkrade stod utan försäk- ringsskydd, eftersom FAL saknar regler om ömsesidiga dubbelförsäkringsförbehåll.10 En sådan tolkning av FAL skulle dels strida mot dess förarbeten,11 dels leda till en uppenbart oskälig situation för den försäkrade. Enligt min mening kan därför de ovan behandlade villkoren inte leda till att den försäkrades rätt gentemot FBSWE inskränks i strid mot 6 kap. 4 § 1 p. FAL och ansvaret förblir därför, oberoende av villkorsformuleringen, primärt solidariskt för FBSWE. Försäkringsbolagens inbördes ansvar Den enda kvarvarande situation i vilken dub- belförsäkringsförbehåll kan tillämpas är den som uppstår när det föreligger en dubbelför- säkringssituation mellan ett försäkringsbolag som inte är bundet av FAL:s regler (FBINT) och ett bolag som är bundet av FAL:s regler (FBSWE). I detta hänseende får argumentet om att FAL:s dubbelförsäkringsregler inte kan tillämpas på FBINT åter bärkraft. FAL hindrar nämligen inte FBSWE från att i sina villkor införa ett dubbelförsäkringsförbehåll som endast riktar sig mot FBINT. De studerade försäkringsvillkoren får den betydelsen att ett dubbelförsäkringsförbehåll i FBINT:s villkor inte leder till att FBSWE förlorar sin regressrätt gentemot FBINT. Detta följer av att FBSWE enligt 6 kap. 4 § 3 p. FAL är skyldigt att utge full ersättning till den försäkrade samtidigt som FBSWE:s slutgiltiga ansvar beräknas utifrån bolagets ansvarsbe- lopp enligt 6 kap. 4 § 3 p. FAL. De studerade villkoren träder således endast ikraft när det föreligger dubbelförsäkringsförbehåll från FBINT:s sida. Sammanfattningsvis kan det konstateras att situationen som följer med tillämpningen av villkorstexterna till viss del liknar den som uppstod vid ett ömsesidigt dubbelförsäkrings- förbehåll enligt GFAL. Skillnaden är att det enligt FAL alltid föreligger regressrätt vid ömsesidiga dubbelförsäkringsförbehåll. För- säkringsbolagens villkor avseende dubbelför- säkring verkar därför som en säkerhetsventil som skyddar bolagen från att slutgiltigt bli ensamt ansvariga gentemot den försäkrade. I förarbetena till FAL finns det inget som talar emot en sådan lösning eftersom den försäkra- des rätt gentemot försäkringsbolaget inte in- skränks. 267 Dubbelförsäkring enligt FAL Regressrätt vid dubbelförsäkring I detta avsnitt tänker jag helt kort beröra regressrätten vid dubbelförsäkring enligt FAL. Enligt min mening har reglerna beträffande regressrätt förändrats i och med FAL när det gäller hur bolagens ansvar skall fördelas vid ömsesidiga dubbelförsäkringsförbehåll. Den- na ståndpunkt står visserligen i strid med Stockholms tingsrätts dom i mål nr T 14373- 03, men eftersom domen behandlade regress- rätten enligt GFAL saknar den relevans i denna artikel (i denna del hänvisas därför intresserade läsare till min uppsats). Reglerna om dubbelförsäkring inverkar som ovan nämnts dels på relationen mellan försäk- ringsbolaget och den försäkrade, dels på rela- tionen försäkringsbolagen emellan. Ett för- säkringsbolag är enligt 6 kap. 4 § 1 p. FAL alltid skyldigt att svara gentemot den försäk- rade som om bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Försäkringsbolagens inbördes an- svar är dock enligt 6 kap. 4 § 3 p. FAL beroende av förhållandet mellan ansvarsbe- loppen. Detta innebär att ett bolag som betalat ut full ersättning kan föra regress gentemot ett annat bolag som också är ansvarigt enligt reglerna om dubbelförsäkring. Regressrätten kvarstår även vid förekomsten av ömsesidiga dubbelförsäkringsförbehåll (detta är endast aktuellt vid dubbelförsäkringssituationer som uppstår mellan FBSWE och FBINT) till följd av att varje försäkringsbolag enligt 6 kap. 4 § 1 p. är skyldigt att, på anmodan av den försäkrade, utge hela det ansvarsbelopp som bolaget har att svara med. Med det solidariska betalning- sansvaret enligt FAL följer således även reg- ressrätt gentemot andra försäkringsbolag. Min slutsats är att regressrätt alltid föreligger en- ligt FAL till följd av ett bolag, på anmodan av den försäkrade, är skyldigt att betala ut ersätt- ning som svarar dess ansvarsbelopp. Subsidiär försäkring Begreppet subsidiär försäkring Enligt GFAL kunde en försäkring i vissa fall göras subsidiär till en annan försäkring. Det innebar att det försäkringsbolag som hade meddelat den primära försäkringen inte hade någon regressrätt mot det bolag som hade meddelat den subsidiära försäkringen. I 43 § 2 st. GFAL gavs exempel på subsidiär försäk- ring och försäkringsbolagen kunde avtala om att en försäkring skulle gälla subsidiärt i för- hållande till en annan försäkring i det fall försäkringsbolagets ansvar och rätt till premie gjordes beroende av om annan försäkring täckte det försäkrade intresset.12 En subsidiär försäkring kan även, oavsett bolagets rätt till premie, innebära att försäkringsgivarens an- svar inträder först efter det att den primärt ansvariga försäkringsgivaren inte kunnat full- göra sitt ansvar. Det är således möjligt att göra exempelvis en specialförsäkring subsidiär till en allmän försäkring. Anledningen till att en subsidiär försäkring tecknas kan exempelvis vara att en beställare av en entreprenad vill försäkra sig mot att entreprenören inte har tecknat ett fullgott försäkringsskydd. Genom att teckna en subsidiär försäkring täcks even- tuella brister i entreprenörens försäkring och beställaren kan därför, efter inträffad skada, utfå ersättning som svarar mot den skadade egendomens värde.13 Enligt förarbetena till FAL är det inte fråga om dubbelförsäkring när en försäkring görs subsidiär i förhållande till en annan (primär) försäkring. Trots att samma intresse har för- säkrats hos flera försäkringsgivare skall såle- des FAL:s dubbelförsäkringsregler inte till- lämpas på subsidiära försäkringar vilket inne- bär att ”förbudet” mot dubbelförsäkringsför- behåll inte träffar subsidiära försäkringar. Försäkringsbolagens möjligheter att gå runt ”förbudet” mot dubbelförsäkringsförbehåll i FAL är dock begränsade eftersom ett förbe- håll om subsidiaritet inte automatiskt innebär att reglerna om dubbelförsäkring sätts ur spel. 268 Dubbelförsäkring enligt FAL Medför FAL ett förbud mot subsidiär försäkring? Verkningarna av att en försäkring görs subsi- diär i förhållande till en annan liknar de som följer med ett dubbelförsäkringsförbehåll och det kan därför ifrågasättas om FAL:s ”för- bud” mot dubbelförsäkringsförbehåll, trots att subsidiära försäkringar uttryckligen sägs falla utanför reglerna om dubbelförsäkring, träffar subsidiära försäkringar. Det framgår inte helt klart av förarbetena till FAL om subsidiära försäkringar, som görs beroende av andra försäkringar, är tillåtna. I syfte att bringa klarhet i frågan har jag därför analyse- rat förarbeten och doktrin. Enligt SOU 1925:21 kan ett försäkrings- bolags ansvar göras subsidiärt i förhållande till ett annat bolags ansvar så att ersättnings- skyldighet för det subsidiärt ansvariga bola- get endast inträder i det fall det primärt ansva- riga försäkringsbolaget inte kan fullgöra sina förpliktelser. Vidare bör en försäkring kunna vara subsidiär i förhållande till tidigare teck- nade försäkringar och det kan vara särskilt befogat att införa sådana regler när annan försäkring är tecknad i ett annat land, där principen om solidarisk ansvarighet mellan bolag inte är den enligt lag eller praxis van- liga. Av prop. 2003/04:150 framgår det ut- tryckligen att subsidiära försäkringar inte träf- fas av reglerna om dubbelförsäkring vilket skulle innebära att subsidiära försäkringar är tillåtna eftersom de då inte heller träffas av ”förbudet” mot dubbelförsäkringsförbehåll. Vidare sägs det i anslutning till 6 kap. 4 § 3 p. att försäkringsbolagen kan komma överens om att en viss försäkring skall svara efter en annan.14 Lagstiftaren synes därför ha frångått ståndpunkten i SOU 1989:88 om att den tving- ande regeln i 6 kap. 4 § 1 p. FAL skulle innebära ett förbud mot subsidiära försäk- ringar. Vidare hänvisas det i prop. 2003/04:150 till 36 § KFL vilket torde innebära att motiven till KFL i denna del kan tillämpas även beträf- fande företagsförsäkring. I prop. 1979/80:9 s160 sker en hänvisning till Hellner och efter- som denne bygger sitt resonemang på vad som sägs i SOU 1925:21, bör de regler som anges där fortfarande gälla beträffande sub- sidiära försäkringar. Min slutsats är således att det enligt FAL är tillåtet att meddela subsidi- ära försäkringar. Eftersom reglerna om dubbelförsäkring inte skall tillämpas på subsidiära försäkringar inne- bär det att ett bolag som har meddelat en subsidiär försäkring inte har ett primärt soli- dariskt ansvar gentemot den försäkrade. Det föreligger därför inget hinder för ett försäk- ringsbolag som meddelat en subsidiär försäk- ring att hänvisa den försäkrade till det bolag som meddelat den primära försäkringen. En- ligt FAL får således en subsidiär försäkring samma verkan gentemot den försäkrade som en subsidiär försäkring fick enligt GFAL. Den försäkrade blir alltså hänvisad till att först anlita den primära försäkringen och den sub- sidiära försäkringen kan först tas i anspråk när ersättning inte kan utfås ur den primära för- säkringen. Det försäkringsbolag som medde- lat den primära försäkringen saknar därvid rätt att rikta regressanspråk gentemot det för- säkringsbolag som meddelat den subsidiära försäkringen. Dubbelförsäkringsreglerna och subsidiära försäkringar Det har ovan konstaterats att reglerna om dubbelförsäkring inte skall tillämpas när det är fråga om subsidiär försäkring. Själva for- muleringen är dock inte avgörande när det skall bestämmas om ett villkor skall ses som ett förbehåll om ansvarsfrihet, som inte är förenligt med bestämmelserna om dubbelför- säkring, eller om villkoret innebär att försäk- ringen endast skall gälla subsidiärt. Enligt förarbetena måste hänsyn tas till andra om- ständigheter än endast till hur villkoret är formulerat. Eftersom dubbelförsäkringsför- 269 Dubbelförsäkring enligt FAL behåll inte kan göras giltiga enligt FAL15 är det viktigt att utreda vilka faktorer som avgör om en försäkring är att se som subsidiär eller ej, det vill säga huruvida försäkringen skall behandlas enligt reglerna om dubbelförsäk- ring. Syftet med en subsidiär försäkring är inte att skjuta över ansvaret på andra försäkrings- givare utan den subsidiära försäkringen skall fungera som en försäkring mot bristande för- säkringsskydd i annan försäkring. Det är där- för viktigt att det i villkoren och av omständig- heterna i övrigt framgår att försäkringen är just subsidiär och att det inte rör sig om en försäkring i vilken ett dubbelförsäkringsför- behåll har införts. Några faktorer som bör tala för att en försäkring är att se som subsidiär är följande: • Premien: försäkringspremien är anpassad i förhållande till annan primär försäkring. Premien är lägre än vad den är för en mot- svarande ”heltäckande” försäkring. • Dokumentation: det finns dokumentation som anger under vilka förutsättningar som den subsidiära försäkringen har meddelats samt dokumentation om hur riskbedöm- ningen och premiesättningen av försäkring- en har skett. • Lokal försäkring: Det finns en försäkring som har tecknats lokalt. • Försäkringsplikt: försäkringen har tecknats i syfte att ge skydd i det fall en part som enligt avtal har ålagts att teckna försäkring inte har gjort så (se nedan avsnitt 6.1.3). Det går inte att avgöra om en försäkring är att se som subsidiär med utgång i endast de ovan beskrivna faktorerna; det krävs att även övri- ga omständigheter såsom exempelvis försäk- ringstyp och ändamålsenlighet med en subsi- diär försäkring i det enskilda fallet talar för att försäkringen skall vara subsidiär. Förekom- sten av en eller flera av de ovan angivna faktorerna bör tyda på att försäkringen skall vara att se som subsidiär. Det är dock viktigt att den subsidiära försäkringen framstår som ändamålsenlig och att den inte endast skall verka som ett instrument för försäkringsbola- get att kringgå sitt primära solidariska ansvar gentemot den försäkrade. I det fall försäkring- en, med beaktande av omständigheterna i övrigt, inte framstår som ändamålsenlig bör reglerna om dubbelförsäkring tillämpas och det är således en viktad skälighetsbedömning som i slutändan bör avgöra huruvida en för- säkring är att se som subsidiär eller ej. Försäkringsplikt och subsidiär försäkring enligt FAL Utöver premiesättning, dokumentation och förekomsten av lokal försäkring kan, som ovan nämnts, även försäkringsplikt komma att inverka på bedömningen av om en försäk- ring är att se som subsidiär. Försäkringsplikt kan förekomma till följd av att parterna i ett kontraktsförhållande ålägger den part som har bäst förutsättningar att bedöma och påverka den försäkrade risken en försäkringsplikt. Reglerna om dubbelförsäkring kan dock sätta den avtalade försäkringsplikten ”ur spel”. En lösning på detta problem kan vara att reglerna om dubbelförsäkring inte skall tillämpas på dubbelförsäkringssituationer där en av parter- na enligt avtal är skyldig att teckna försäkring. Ur praxis16 kan det utläsas att en försäk- ringsplikt inte innebär att den föreskrivande partens försäkringsbolag är skyddat mot reg- ressanspråk från den försäkringspliktiges för- säkringsbolag. Detta tyder på en avtalad för- säkringsplikt inte automatiskt förtar dubbel- försäkringsreglernas tillämplighet. Enligt min mening bör det dock ofta vara möjligt att klassa den föreskrivande partens försäkring som en subsidiär försäkring. En föreskriven försäkringsplikt talar i vart fall för att en försäkring som tecknas utöver den pliktiga försäkringen bör ses som en subsidiär försäk- ring i förhållande till den förra. Detta grundar jag på att den icke-pliktiga försäkringen inte är ämnad att omfatta skador som enligt avtal 270 Dubbelförsäkring enligt FAL skall täckas av den pliktiga försäkringen. I vissa fall kan det vara svårt att hävda att försäkringsplikten skall åligga just en av par- terna. I sådana fall kan försäkringen, enligt min mening, delas upp i två delar där den ena delen är att se som en subsidiär försäkring och den andra som en försäkring som träffas av reglerna om dubbelförsäkring. Det bolag som meddelat den föreskrivna försäkringen skulle i ett sådant fall endast ha regressrätt avseende den del av försäkringen som bedömts vara dubbelförsäkrad. Sammanfattande diskussion Som framgått har jag funnit att det har skett förändringar av rättsläget beträffande dubbel- försäkring i och med FAL. Ändringarna med- för bland annat att försäkringsbolagen måste vara medvetna om att de, enligt FAL:s regler om dubbelförsäkring, alltid svarar primärt solidariskt gentemot den försäkrade. Detta innebär att försäkringsbolagen inte kan fri- skriva sig från ansvar i det fall det försäkrade intresset är försäkrat hos ett annat bolag. Trots detta kan de dubbelförsäkringsförbehåll som försäkringsbolagen tillämpar äga tillämpning när dubbelförsäkring uppstår mellan bolag som är bundna respektive inte bundna av FAL; sådana förbehåll syftar till att upprätt- hålla bolagens inbördes regressrätt vid ömse- sidiga dubbelförsäkringsförbehåll. Om ett försäkringsbolag som är bundet av FAL vid dubbelförsäkring har betalat ut full ersättning till den försäkrade har bolaget, enligt FAL, alltid rätt att genom regress kräva andra bolag som är bundna av FAL på ersättning i förhål- lande till det senare bolagets ansvarsbelopp. ”Förbudet” mot dubbelförsäkringsförbehåll innebär dock att det enligt FAL blir viktigare att skilja så kallade subsidiära försäkringar från dubbelförsäkringar. Om försäkringsbo- lagen har dokumenterat vilka förutsättningar som legat till grund för premiesättning och riskbedömning eller om bolagen kan styrka att det exempelvis finns lokala försäkringar, ökar bolagens chanser att med framgång häv- da att en försäkring är subsidiär i förhållande till en annan. Även förekomsten av försäk- ringsplikt kan få betydelse vid en sådan be- dömning. Enligt 6 kap. 4 § 3 p. FAL kan försäkringsbolagen avtala om hur ansvaret dem emellan ska fördelas vid dubbelförsäk- ring vilket också har skett genom den så kallade DÖ:n. Jag har kommit fram till att DÖ:s regler bygger på avtals-, specialitets- och närhetsprincipen. De grunder som nämn- da principer bygger på medför att fördelning- en enligt DÖ blir konsekvent, skälig och för- utsebar. Enligt 44 § GFAL var en försäkrings- havare som framställde anspråk med anled- ning av ett inträffat försäkringsfall skyldig att, på anmodan från försäkringsbolaget, infor- mera försäkringsbolaget om att det försäkrade intresset var försäkrat även på annat håll. Någon sådan anmälningsplikt finns inte reg- lerad i FAL och bolagen är därför hänvisade till att införa en motsvarande anmälningsplikt i villkoren för att få information om eventuell dubbelförsäkring. En försummelse att i sådana fall informera försäkringsbolaget kan sank- tioneras med stöd av 7 kap. 2 § FAL. Sam- manfattningsvis kan det konstateras att FAL medför vissa förändringar i rättsläget avseende dubbelförsäkring som kan komma att drabba försäkringsbolagen negativt. Enligt min me- ning bidrar dock en ökad insikt i och förståelse för hur reglerna skall tillämpas till att försäk- ringsbolagen i mångt och mycket kan skydda sig från att drabbas negativt av de nya reglerna. Tack Slutligen vill jag tacka min handledare, pro- fessor Harald Ullman, för hans stora engage- mang i mitt och mina medstudenters uppsats- arbete. Ett varmt tack vill jag även rikta till Birger Nydrén på Zürich för att han har tagit sig tid att komma med värdefulla synpunkter samt diskutera och kommentera mitt arbete. 271 Dubbelförsäkring enligt FAL Noter 1 Uppgiften är hämtad från intervju samt skriftlig korrespondens med Birger Nydrén, Zürich. 2 Det bör härvid noteras att 1997 års DÖ endast var tillämplig på egendoms- och avbrottsförsäkring. 3 Se dock Dubbelförsäkringsöverenskommelse – företag 2005, p 1.1.4 där återkravsrätt medges. 4 Om den primära försäkringen inte räcker till att ersätta skadan utgår dock ersättning även ur den sekundära försäkringen. 5 De icke vedertagna begreppen avtals-, speciali- tets- och närhetsprincipen syftar till att fylla en förklarande funktion i denna framställning. 6 Specialitets- och närhetsprincipernas inbördes rangordning får endast betydelse vid egendoms- försäkring eftersom det vid ansvars- och av- brottsförsäkring endast är specialitetsprincipen som tillämpas enligt DÖ. 7 Se exempelvis Stockholms Tingsrätts mål nr T 14373-03. 8 Det förutsätts i det följande att FBINT lyder under dubbelförsäkringsregler som motsvarar regler- na som fanns i GFAL. 9 If AA 800:1 p 10.2.2, Länsförsäkringar V 065:9(28) p 12, Trygg-Hansa Allmänna avtalsbestämmelser p 10.9 och Zürich ZS 12:7 p 10.8. 10 Jämför med 43 § 1 st. 2 p. GFAL. 11 ”Bestämmelsen om försäkringsbolagens solida- riska ansvar är tvingande, vilket innebär att ett försäkringsbolag inte kan friskriva sig från an- svar för det fallet intresset är försäkrat hos annat försäkringsbolag.” A prop. s 441. 12 SOU 1925:21 s 130 och Hellner, Försäkrings- rätt, s 262. 13 Självrisk- och nedsättningsregler påverkar dock ersättningen. 14 Prop. 2003/04:150 s 442. 15 Prop. 2003/04:150 s 441. 16 NJA 1949 s 732.