Vem tar ansvar för helheten i pensionssparandet?

 

─ Dagens samhällsinstitutioner är byggda för att fungera i samklang med industrialiseringen. Ta pensionssystemet som exempel. När det ursprungligen skapades, arbetade de flesta på ett och samma ställe i hela sitt liv ─ för att sedan dö i snitt två år efter pensioneringen.

Så drastiskt kan man beskriva förutsättningarna som rådde när vårt pensionssystem infördes i början av förra seklet. Det gjorde Stefan Lundbergh vid ett seminarium som ägarföreningen ProSkandia arrangerade i början av oktober för sina medlemmar. Han är en av Sveriges främsta experter på pensionsförvaltning, med en internationell erfarenhet och anlitades i somras av regeringen för att utreda PPM.

”Pensionssystemet byggt för min morfar ─ inte för min dotter”

Men de demografiska förutsättningarna har ändrats och befolkningen har blivit äldre Runt 1950 försörjdes varje pensionär av sex förvärvsarbetande. Idag ligger den siffran på tre förvärvsarbetande, för att det om trettio år beräknas gå två på varje pensionär. Att det i sig skapar påfrestningar för pensionssystemet är inte svårt att förstå.

Men utmaningarna stannar inte här. Automatiseringen har gjort att många enkla jobb försvunnit inom bl.a. industrin. Den trenden fortsätter nu inom tjänstesektorn.

Samtidigt förändras karriärvägarna. Moderna karriärer går hand i hand med en rörlig arbetsmarknad. Stefan Lundbergh gav exempel på vad som sker: Många studerar utomlands. Det är inte ovanligt att en person har ett dussintal arbetsgivare under sitt arbetsliv. Och man blir inte en och samma organisation trogen under hela arbetslivet.

─ Det blir allt tydligare att pensionssystemet är byggt för min morfar och inte min dotter.

Stefan Lundbergh ställde då frågan vad politikerna kan göra och svarade själv retoriskt:

─ De kan tillhandahålla en bastrygghet för medborgarna. De kan se till så att marknaden fungerar för konsumenterna. Och de kan ta ett helhetsgrepp kring framtidens spelplan för företag och entreprenörer.

Pensionsreformer på olika lång sikt

Vilka pensionsreformer behöver då genomföras?

Stefan Lundbergh delade upp dessa på olika tidsperspektiv. På lång sikt handlar det om att anpassa trygghetssystemet, att hantera de ökande klyftorna i samhället, liksom att hantera en växande informell sektor.

På medellång sikt menade han att det är nödvändigt den allmänna pensionen att hänga ihop med tjänstepensionen. Han pekade också på nödvändigheten av en obligatorisk tjänstepension, för att täcka in dem som idag står utan sådan. Och det behövs någon form av privat pensionssparande.

─ Kortsiktigt gäller det att fixa till PPM-systemet, avskaffa löneväxlingen och gå mot en livslång utbetalning av tjänstepensionerna, betonade Stefan Lundbergh, som också tryckte på det personliga ansvaret för sin pension, till exempel i form av deltidspension.

Med tanke på att seminariet skedde i Skandias lokaler, konstaterade Stefan Lundbergh avslutningsvis att Skandia har en stor konkurrensfördel: ömsesidigheten!

─ Företaget har möjligheter att välja en långsiktig affärsmodell, man kan attrahera rätt typ av personal och man kan skapa genuina kontakter med kunderna.

Utmaningar som skapar möjligheter

Frans Lindelöw, VD för Skandia, var naturligtvis inte sen med att fånga upp den pucken, när han intog talarstolen. Han stämde in i de utmaningar som föregående talare hade målat upp och pekade sedan på de möjligheter som de ─ och andra utmaningar ─ ger Skandia.

─ Som svar på det otillräckliga sparandet för ett långt och aktivt liv har vi vår tradliv-produkt.  När det gäller de ökande kostnaderna för ohälsa, inte minst den psykiska, kan vi erbjuda ett förebyggande arbete inom ramen för vår hälso- och sjukvårdsförsäkring. Och vi ser och försöker på olika sätt möta behovet av långsiktiga samhällsinvesteringar.

Två saker skickade Frans Lindelöw med till de politiker, som fanns i salen. Det ena var behovet av skatteincitament för att stimulera privat pensionssparande. För det andra uppmanade han dem att motarbeta förslaget om beskattning av hälsoförsäkringar.

Behöver få bredare mandat

Under ledning av moderatorerna Leif Hansson och Sophie Nachemson-Ekwall, ordförande respektive vice ordförande för ProSkandia, skedde sedan ett samtal med tre av ledamöterna i den  parlamentariska pensionsgruppen: Mats Persson (liberalerna), Solveig Zander (centern) och Lars-Arne Staxäng (moderaterna). På frågan om vem som ska ta helhetsansvaret för pensionssystemet var de tre rörande eniga om att det inte behövs något pensionsråd, utan pensionsgruppen måste kunna få ta det ansvaret.

(Idén med ett pensionsråd har kläckts av Leif Hansson och styrelseledamoten i ProSkandia, Leif Victorin, och är tänkt att fylla samma funktion som det självständiga Finanspolitiska rådet)

Solveig Zander menade att pensionsgruppen mycket väl kan detta ansvar, men då måste man också få möjligheter att påverka andra delar av pensionssystemet.

Lars-Arne Staxäng höll med:

─ Vi behöver få ett bredare mandat. Samtidigt gäller det att också få igång en diskussion kring dessa frågor runt om i samhället.

Mats Persson menade att vårt pensionssystem i grunden är bra, men det behöver utvecklas. Som exempel nämnde han att det behövs förändringar när det gäller tjänstepensionerna.

Solveig Zander tog sedan fasta på det personliga ansvar för sin pension som var och en av oss har.

─ Idag är det bara 2,5% av den allmänna pensionen som finns i PPM-systemet. Vi kanske inte behöver ha 800 fonder, men valfriheten ska definitivt finnas kvar, betonade hon.

Det fanns en stor enighet bland de tre partiföreträdarna, bland annat kring behovet av att gynna ett privat pensionssparande. De var även eniga om att det måste vara en rättighet att få arbeta efter 67 års ålder. Här måste det ske förändringar, menade de alla tre.

ProSkandia har 10 000 medlemmar, som alla är försäkringstagare och ägare till Skandia (som har 1,4 miljoner kunder).